- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Elektroteknik /
111

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elektroteknik

gångsmotstånd till jord. Här gäller framför allt
problemet, huru detta motstånd fungerar vid en
kortvarig impulsström, vilken ju på ett väsentligt sätt
avviker från strömmens variationsform vid 50 perioder.
Även för en ur elektrisk synpunkt så avvikande
skyddsanordning som en ordinär byggnadsåskledare
ställes man inför frågan om jordkontakternas
övergångsmotstånd. Det gäller huru detta fungerar för
blixtströmmen, vars storleksordning är en helt annan
än den ström med vilken jordkontakten provas vid
mätningstillfället.

1. Motståndsmätningar med svaga strömmar.

När man hittills undersökt jordkontakternas
övergångsmotstånd (jordmotståndet) har man nästan
undantagslöst utfört mätningen med mer eller mindre
pålitliga mätbryggor för växelström. De
strömstyrkor, vilka vid sådana mätningar sänts genom jorden,
lia som bekant uppgått till värden på några tiotals
milliampére. Kurvformen har i många, kanske de
flesta, fall varit oregelbunden och bemängd med
övertoner och i en del fall sönderhackad tack vare
egenskaperna hos den summer eller generator, vilken
använts för alstring av växelströmsimpulserna i
mät-kretsen.

När ett åskslag träffar en ledning, vilken är
förenad med en jordkontakt, på try ekes denna å andra
sidan övergångsströmmar till jord på flera 1 000-tals
ampere. Man har alltså i sådana fall att räkna med
strömstyrkor cirka 1 million gånger större än vid
mätningarna. Man har därför alla skäl att fråga sig.
huru jordmotståndet förhåller sig vid dylika höga
strömstyrkevärden och motsvarande strömtäthet pr
cm2 elektrodyta, Man önskar i första hand få
klarlagt, huruvida motståndet för våra vanliga jordarter
är att betrakta som oberoende av strömstyrkan.

Vid tidigare behandling av
jordmotståndsproble-men har man nästan utan undantag tagit för givet,
att moståndet är helt oberoende av strömstyrkan —
en motståndsmätning utförd vid några milliamperes
övergångsström har alltså utan vidare ansetts kunna
överflyttas till de höga strömstyrkevärden, vilka
komma ifråga vid åskslag.

2. Jordmotståndets beroende av strömstyrkan.

På sina håll och särskilt när man diskuterat
reglerna för jordning av högspänningsledningar har man
likväl haft på känn, att jordmotståndet möjligen
kunde uppvisa någon av strömstyrkan beroende
karakteristik. En undersökning av impulsmotståndet hos
jordkontakter för ett begränsat specialfall föreligger
för övrigt redan. Arbetet utfördes på sin tid vid
General Electrics laboratorium för överspänningsskydd
i Pittsfield av H. M. Towne,1 vilken uppmätte
impulsmotståndet hos rör nedslagna i utfyllnads jord
omedelbart utanför laboratorielokalerna.
Författaren, som icke lämnade en närmare beskrivning på
elektrodanordningar m. m., fann, att det uppmätta
impulsmotståndet uppnådde värden, som voro 34—80
% lägre än motsvarande motståndsvärden uppmätta
för växelström. Då det här rörde sig om
utfyllnads-jord kunde man knappast förutsätta, att de erhållna
värdena voro jämförliga med homogent fördelade

1 H. M. Towne : Impulse Characteristics of Driven Grounds.
Gen. Electr. Rev. vol. 31, sid. 605, New Tork, 1928. .

jordarter av den typ, i vilken jordkontakter i de
flesta fall förläggas.

Med hänsyn till de här ovan anförda synpunkterna
och deras praktiska konsekvenser ansågs det därför
vara nödvändigt att företaga en ingående
undersökning med syfte att i första hand utröna
jordmotståndets beroende av strömstyrkan. Vid institutet för
högspänningsforskning anskaffades redan i början av
förra året de för dylika mätningar behövliga
anordningarna.

Undersökningarna, vilka påbörjades sistlidna
sommar, begränsades i första hand till jordarter av mera
homogen karaktär och med s. k. naturlig
fuktighetshalt — dvs. med sådan fuktighetshalt, som
förekommer, när jordarterna blottas från sina naturliga
fyndorter. Att undersökningen begränsats på detta sätt
berodde på att man i första hand ansåg sig böra
undersöka jordmotståndet under förhållanden likartade
med dem, som gälla vid förläggning ute i marken. En
systematisk undersökning av bl. a. fuktighetens och
kornstorlekens betydelse för motståndsvariationen är
givetvis nödvändig vid en mera ingående behandling
av motståndsproblemet och skall därför framläggas i
en senare uppsats.

Vi ha vid sidan av mätningar i laboratoriet även
utfört en serie undersökningar ute i det fria med
elektrodanordningar direkt försänkta i marken. Dessa
mätningar stå i god överensstämmelse med de i
denna uppsats framlagda resultaten. Då mätningarna
ute i det fria bl. a. omfatta prov för olika
elektrodformer, har det icke varit möjligt att redan på
undersökningarnas nuvarande stadium framlägga definitiva
resultat. Dessa skola därför publiceras längre fram.

3. Mätanordningar för jordmotståndet vid variabla
strömstyrkor.

Vid undersökningarna gällde det att utvälja en
elektrodanordning av sådan beskaffenhet, att
mätningarna blevo fullt jämförbara för olika jordarter.
Som nödvändigt villkor för
elektrodanordningen sattes
dessutom, att den skulle vara
fullt beräkningsbar ifråga om
strömlinjernas banor. I detta
hänseende visade sig ett
cylindriskt kärl med central elektrod
vara det mest lämpliga och i
fig. 1 återgives den anordning,
som därför kom till användning
för mätningarna. Den centrala
elektroden utnyttjades för
tillledning av strömmen genom
jordmassan och det cylindriska
höljet för dess bortledning.
Elektrodernas dimensioner framgå även av fig. 1, där
streckningen betecknar fördelningen av
jordartsproven. Den centrala elektroden utgjordes av ett rör,
vars nedre del försågs med en halvsfärisk avslutning.
För uppnående av fullt symmetriskt fält även för
kärlets botten borde denna, som den streckade
kurvan i fig. 1 antyder, ha varit halvsfärisk.
Beräkningar visade emellertid, att det fel, som införes
genom att bottnen i stället var plan, understeg 1 %.

Jordmotståndet mättes dels för växelström och
dels för impulsströmmar. I det förra fallet användes
i vissa fall för de svagaste strömmarna en mätbrygga

27

Fig. 1.
Elektrodernas anordning
(måtten i mm).

3 juli 1937

111

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:20:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1937e/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free