Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
150—300, 550—1 500 kc/s), helst också några
kortvågsband. Genom att använda transformatorer, en
antenntransformator uppe vid den aktiva
antenndelen och en mottagaretransformator nere vid
mottagaren begränsar man förlusterna. Det visar sig,
att läckning i transformatorerna är av ondo, och att
ganska höga omsättningstal erfordras för att nå bästa
resultat. Antenntransformatorn är en ned-,
mottagaretransformatorn en upptransformator, sett i riktning
mot mottagaren. Den kompletta
överföringsanordningen arbetar med en eller flera resonanstoppar vid
vissa frekvenser. Man har i sin makt att låta dessa
glida och kan på så sätt skaffa sig särskilt god
mottagning av någon uppgiven station. Även när det
gäller likformig mottagning, är resonansen nyttig, och
den hjälper i synnerhet till att hålla uppe nivån vid
lägre frekvenser, där man lätt får tvärare
avskärning än önskvärt är.
Transformatorerna förses gärna med statisk
skärm mellan lindningarna, för att man skall kunna
kontrollera deras funktion. Att använda samma
transformator för normal rundradiofrekvens och
kortvåg är icke god praxis. Exempelvis går man i stället
in för två olikartade transformatorer, mellan vilka
en elektrisk växel automatiskt väljer med eller utan
samtidig avstörningsverkan.
För att ämnet skall kunna diskuteras, är räkning
önskvärd, för dennas genomförande behövs åter ett
förenklat ekvivalent schema.
1. Den transformatorkopplade, dubbeltrådiga
nedled-ledningens ekvivalenta schema.
Fig. 1 visar den gradvisa reduktionen av
transformatorerna. Envar av dem övergår i en krets utan
ömsesidig induktans men med en
spänningsmulti-plikator, en "ideell transformator", insatt på
lämpligt ställe.
Identifiering av tre oberoende koefficienter i form av
tomgångs- och kortslutningsimpedanser ger för fig. 1 a
och b, resp. 2 a och b
—+ 2 Z\t = i?i’ + j co Li
2 Zn = uf ■ (Bi" + jco Li")
\7 f
+____
2 ~~HT~ + 2^12
Här har man infört kopplingsgrad rx —
Mi
= i?/ + ti2 • -Ai ■ Ri"li1
2
Z21
+ 2 Z22 = i?2’ Tf- j co LJ
-+2 Z22 = K22- (ff2" + jcoL2")
2 + Z2l"
Z2l" • Zv
+ 2
i?2’ + t,« • • R2" + jcoö2 L2’
L 2
Den tredje ekvationen i båda systemen fås genom
att identifiera kortslutningsimpedanserna från vänster.
A2
Man har allmänt B’ = 1’ — -jjj. Här
A-,2 o2 .M,2
. Ei" + j a o, Li’
och analogt för andra systemet.
r2 =
M 2
\/Li’Li"
._ och läckningsfaktor öi = l—Ti2ö2 = 1—t22.
\lLi L2"
Yi önska, att Zu" samt Z2i’ skola vara reella. Nu fås:
Zn" = 2 • k,2 • (ifi" +j co Li") ± 2 ui v, ■
■ (Si" + j co Ll") [j co Ll’ - ^ . 2fi"J ^
(ff," + j co Ll") ± 2 r i-ja- sfLi’ L"
M, M,
1a ^Ti L’ 2a |*/L"2
Vt’ 1%" Ideell transT
2b
RGjL’, xfa" ’dee" *romf,
2 C
1b
1c
id
i 2’ 12 " Ideell transT.
/?,’ Hf, Lj ^ ’ramf.
Ideell Iransf.
—x, y;
Antenntransformatorn.
—X,
Mottagaretransformatorn.
Fig. 1. Transformatorekvivalenser.
Z2i’=2 -(ff2’ +jcoL2’)±2j-K2z2 ■ Sjj^n- o)2Z2"2ea
a? 2 • (B2’ +jcoL2’) ±2-u2r2.\JI^.ja L2"
så att villkoren uppfyllas, om
./X7 i 4/T7
samt
Zn"
2
= Kl2 • Bi"
Zji’
2
Z22"
B2
= K22’(ff2" + JCOC2 L2")
- = Bl’ + jcoo1 Ll’
2 • Zi2 = j co Ki2 Li" 2 • Z22 = j co L2
De båda systemen åskådliggöras av fig. 1 c resp. 2 c.
I första fallet är det lämpligt flytta den "ideella
transformatorn" längst t. v., varefter 1 c ersattes med 1 d.
Den homogena ledningen mellan transformato-
(R L „ R L\
rerna ersättes med r-anordnmgen I— f
där R, L och C äro totala elektriska konstanter. C
är sålunda t. e. ledningens med telefonbrygga
uppmätta kapacitet. Räkning utföres slutligen utan att
ta med vare sig R eller L.
Antennen ersättes med den "amerikanska normen"
(25 Q, 20 uH, 200 utuF serieställda). Yid de slutliga
räkningarna sker ytterligare förenkling, och
antennens impedans Z representeras helt enkelt av en
kapacitet Ca.
Mottagarens ingångskrets är svårast att få något
fast grepp på. Utförandet är högst varierande. En
avstämd rejektorkrets kan ej väntas att i egenskap
av ingångskrets få så högt motstånd, dels därför att
kretsen i och för sig brukar utföras med ganska
högt dekrement, dels därför att avstämningen ej kan
bli så skarp utan finjustering. Amerikansk och tysk
praxis synes räkna med att ingångskretsen till
mottagaren reagerar som ett ohmskt motstånd ca 5 000 Q
stort. Ett sådant värde är i detta sammanhang att
7 aug. 1937
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
