- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Elektroteknik /
157

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

ELEKTROTEKNIK

Redaktör. JULIUS KÖRNER

UTGIVtN AV 3VE.NSKA TEKNQLCIGFORCNIftO&N •

INNEHÅLL: Synkrondrift av rundradiostationer — erfarenheter och synpunkter, av Siffer Lemoine. —
Trådbussens plats inom transportsystemet. Engelska erfarenheter, av C. Owen Silvers. — Det femte nordiska
elektro-teknikermötet i Köpenhamn år 1937, av F. Dahlgren. — Notiser.

Synkrondrift av ru ndradiostationer - erfa ren

heter och synpunkter.

Av SIFFER LEMOINE.1

Allmänt och historiskt

Redan några få år efter rundradions genombrott i
Europa var det klart, att antalet tillgängliga
våg-längdiskanaler icke stod i rimlig proportion till det
antal stationer, som då redan funnos eller planerades
att uppföras. Tanken att driva två eller flera
rundradiostationer på en och samma våglängd är för den
skull nära nog lika gammal som rundradion själv.

Vid internationella rundradio-unionens första möte
i Genève i juli 1925 gjordes ett försök att i
våglängdsfördelningen länderna emellan låta stationer på
stor geografisk distans dela en och samma våglängd.
Emellertid misslyckades försöket vid denna tidpunkt.
Anledningen därtill var närmast den, att anordningar
för exakt konstanthållande av bärvågsfrekvensen på
den tiden ännu saknades. Sändarna själva voro
jämfört med nu av primitivaste slag: utan mellankrets
och ej sällan med direkt modulering i antennkretsen.
Det är givet, att under sådana förutsättningar kunde
något som helst slag av synkrondrift av
radiostationer ej med framgång åvägabringas.

Tanken på synkrondrift av svenska
rundradio-stationer upptogs av förf. hösten 1925. Att så
skedde var beroende på att vi voro på det klara
med att det skulle innebära oöverstigliga svårigheter
att med ett halvt dussin exklusiva våglängder täcka
landet i dess helhet med direkt strålning. De försök,
som under min egid då och de närmaste åren framåt
gjordes, skall jag icke nu gå in på i detalj, ehuru
det ur historisk synpunkt skulle vara lockande att
göra det, då vissa uppslag, som jag då föranstal-.
tade om, lovade mycket och sedermera
återkommit, ehuru i fullkomligare utförande. Emellertid
ansågo vi oss böra överge det system, som
provisoriskt utarbetats, för att i stället gå in för nya
principer ifråga om synkrondrift. Vid diskussion av
dessa förhållanden nedan vill jag betona, att jag
främst avser de förutsättningar, som föreligga i.
Sverige, samt att jag endast mer flyktigt kommer att
beröra den firmabetonade utvecklingen, varom de

i Föredrag: vid Svenska elektroingenjörsföreningens
sammanträde den 1 oktober 1937.

tekniska tidskrifterna lämna redogörelser och
beskrivningar.

Då vi i Sverige först togo upp försök med
synkrondrift, funnos ännu icke kvartskristaller tillgängliga
som styrgeneratorer. Vi voro alltså hänvisade till
stämgaffeln som primär frekvenskälla. Helt oavsett
stämgaffelns svagheter i fråga om frekvenskonstans
gåvo försöken utmärkt intressanta resultat, sedda ur
synpunkten av synkronteknik.

Det är givet, att vid synkrondrift av tvenne
närliggande stationer, vilkas markvågor interferera med
varandra, komma vissa fenomen att uppstå, då
vågorna mötas. För att utröna dessa förhållanden
arrangerades bl. a. försök mellan stationerna i
Stockholm och Uppsala, belägna på ett avstånd av cirka
60 km från varandra. Genom fältmätningar
fastställdes det område, där markvågornas fältstyrka
från båda stationerna voro av samma
storleksordning. Därefter uppmättes vågamplituden på en
sträcka av en till två våglängder. Det kunde
givetvis förväntas, att maximiamplituden skulle bliva lika
med summan av båda stationernas fältamplituder i
punkten i fråga samt att minimiamplituden skulle
bli noll. I själva verket erhålles en mycket god
sinuskurva, dock når densamma icke nollvärde.
Anledningen därtill är att söka i mätapparater
funktion och våglutningen samt däri, att även vid fullt
dagsljus en viss reflexion äger rum från det
ionise-rade skiktet, vilket gör, att fältstyrkan aldrig når
absolut nollvärde. Samma försök upprepades
sedermera mellan Malmö och Hälsingborg, därvid i stort
sett liknande iakttagelser gjordes.

En fråga, som i samband med dessa
undersökningar kom under diskussion och var att betrakta
såsom synnerligen viktig, var huruvida ifrågavarande
kurva höll sig konstant eller vandrade. Om den var
konstant, finge en lyssnare, som var bosatt i kurvans
maximum en till synes mycket god ljudstyrka., under
det att en annan lyssnare på något hundratals meters
avstånd i den resulterande kurvans minimipunkt
ständigt skulle få svag och dålig ljudstyrka. Men
det fanns även den möjligheten, att kurvan vandrade,
och det var det, som för oss befanns vara fallet.

2 okt. 1937. häfte 10

157

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:13 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1937e/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free