- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Elektroteknik /
158

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Som mottagare med automatisk volymkontroll då
ännu saknades i marknaden, blev god mottagning
tydligen en mycket vansklig sak.

År 1929 gick svenska telegrafstyrelsen på
undertecknads förslag in för synkrondrift enligt ett annat
system — i själva verket utprovades därmed icke
mindre än fyra olika möjligheter, av vilka vi
egentligen behållit drift endast med kvartskristaller som
primär frekvenskälla.

Med synkrondrift menas teoretiskt sett
överensstämmelse i frekvens mellan två eller flera
bärvågsfrekvenser. Redan för 10 år sedan stod det klart,
att om detta över huvud taget skulle vara möjligt
att åvägabringa, måste det ske med användning av
styrfrekvens, överförd över ledning eller trådlöst,
eller eljest med tillgripande av så invecklade system
för konstanthållande av frekvensen, att apparaterna
icke komme att bli praktiskt driftsdugliga i ordets
egentliga bemärkelse. Syrikrondriften startade
sålunda med en ganska avsevärd frekvensdifferens
mellan de olika stationernas bärvågsfrekvenser — en
tolerans, som man då för tiden var ganska oviss om
hur stor den fick vara. Det är vad man senare kallat
kvasisynkronism. Med den metod, vars initiativ togs
av förf., borde man teoretiskt erhålla absolut
syn-kronism, vilket är av den allra största betydelse för
hela problemets lösning.

Jag nämnde nyss resulterande fältkurvor, mätta
mellan tvenne i närheten av varandra belägna
synkront drivna radioanläggningar, i vilket fall båda
stationerna givetvis voro omodulerade. Antages
åter, att stationerna moduleras, komma de såväl över
som under bärvågsfrekvensen varande
modulerings-frekvenserna att likaledes bilda maxima och minima
med varandra, dock på sådant sätt att de icke
sammanfalla med bärvågsfrekvensens maxima och
minima utan bliva förskjutna i förhållande till dessa.
Vid ändring av moduleringsfrekvensen komma
ändringar att inträda med resultat, att även vandrande
moduleringskurvor uppstå på fältet. Varje
möjlighet till kvalitetslyssning blir sålunda spolierad.

Jag vill närmare förklara, vad detta innebär. Låt
oss först säga, att om ett bärvågsminimum
sammanfaller med ett maximum av moduleringsfrekvens,
kommer detta i mottagaren att ge upphov till en
skenbarlig övermodulering med motsvarande
försämrad kvalitet. Å andra sidan innebär samtidigheten
av ett maximum i bärvågsamplitud med en
minimi-styrka hos moduleringsfrekvensen en onormalt liten
modulering. Slutsatsen härav blir att om man ger
en viss riktig relation mellan bärvågsfrekvensens
styrkeförhållande och moduleringsgraden kunna dessa
svårigheter överljommas. Teoretiskt kan det visas,
att så i viss mån går för sig — men att i praktiken
grunda sändningar härpå torde bliva mer än
vanskligt, särskilt om hänsyn samtidigt skall tagas till den
variabla funktion, som reflexionen från Kenelly—
Heavisideskiktet utgör. Frågan blir då tydligen av
mycket komplex natur.

Fenomenet med de vandrande vågorna är fullt
likartat och analogt med vanlig fading. I den mån
fadingen — så som den visar sig på närdistans,
kallad kvalitetsfading — har en frekvens av många
perioder i sekunden, kommer ali mottagning att
tillintetgöras. Därvidlag hjälper ej heller automatisk
volymkontroll, som ju alltid verkar med någon grad

av tröghet. Men i sådana fall, att fadingfrekvensen
blir långsammare — säg, att den sträcker sig över
flera minuter eller av denna storleksordning — så
blir den samtidigt tolerabel, förutsatt att mottagaren
kan följa med och kompensera den kontinuerliga
amplitudvariationen. Härutinnan är synkrondriftens
fading enklare för en mottagare att ta hand om än
reflexfadingen, därigenom att den förra förlöper
praktiskt taget kontinuerligt. I praktiken har
synkrondriften hittills till värsta fiende haft just
asyn-kronfadingen, dvs. de ytterligt små variationer, som
äro så» oändligt svåra att undvika hos tvenne
sändare, som på olika ställen arbeta med samma
våglängd.

Det enda botemedel, som finnes häremot, är att
förbättra synkronismen, dvs. minska differensen mellan
bärvågsfrekvenserna, så att den blir oändligt liten
eller så nära noll som möjligt. För att endast antyda
vad detta innebär vill jag nämna, att det åtminstone
fordras en synkroniseringsnoggrannhet av 10—8,
vilket vid en våglängd av 300 m, dvs. 1 000 kc/s, ger
en högsta frekvensdifferens av 1jigg per/sek eller en
asynkronfrekvens i fråga om fading av omkring 2
min. Det kan synas, som om man därmed vore inne
på det rent fysikaliskt-vetenskapliga området, då
man rör sig med så små belopp. Emellertid ha
utförda anläggningar visat, att det är praktiskt möjligt
att genomföra sådan noggrannhet, ja till och med
ännu större.

Till sist skall jag allmänt beröra åsikterna om
vilka fältstyrkevärden, som kunna anses tillåtliga
vid drift av synkronkörda stationer. I litteraturen
finner man bl. a. uppgivet, att fältstyrkevärdenas
relation bör vara högre än 1 :1 000, därest inbördes
störningar ej skola äga rum, men man finner också
siffror, som gå ned till 1 : 20 eller vid samma
program 1:2. I själva verket är det mycket svårt att
här ånge numeriska värden. Dock synes det mig,
som om vid olika program den definition på
störning, som föreslagits av C. I. S. P. R. och som
fastställer värdet 1/100, skulle vara en mycket god
allmän norm. Vid drift med samma program från
stationerna kan denna siffra minskas betydligt under
40 dB, liksom den kan göra det även i andra fall,
beroende på lokala eller geografiska förhållanden,
synkroniseringsgrad m. m.

Internationell synkrondrift.

Efter denna korta redogörelse för synkrondriftens
allmänna förutsättningar och historiska utveckling
skall jag närmare beröra dess betydelse i våra dagar
internationellt och i den nationella rundradions
tjänst.

De erfarenheter om synkron drift av
rundradio-stationer, vilka förelågo vid den statliga europeiska
radiokonferensen i Luzern 1933, komma i själva
verket att bliva utslagsgivande för denna konferens’
arbete beträffande våglängdsfördelningen såväl
internationellt som nationellt. Av de nära 110
våglängder, som stodo rundradion till buds inom bandet
600—200 m, kommo sålunda endast ett fyrtiotal att
bliva helt exklusiva. Övriga — nära 70 st. — äro
i ett eller annat hänseende delade eller eljest
förbundna med synkrondrift, vissa sålunda med
internationell synkronism av frekvensen, andra med
nationell frekvenssynkronisering, s. k. "onde commune

1.58

2 okt. 1937

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:14:13 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1937e/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free