Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
i teoretisk elektroteknik, som framlades på hösten
1935, och vilket varmt förordades av föreningen i dess
ovannämnda yttrande av den 2 december, blev i
enlighet med av k. maj:t framlagd proposition
godkänt av innevarande års riksdag och de för förslagets
genomförande äskade medlen beviljade.
Sedan sålunda de lärostolar inom det
elektrotekniska facket, som ansetts ovillkorligen behövliga,
blivit inrättade, blir som tekniska högskolan redan
tidigare framhållit, den närmaste omsorgen att tillse, att
till deras förfogande stå de hjälpmedel, som erfordras
för att undervisningen skall bliva tillräckligt
effektiv och fruktbärande, i främsta rummet laboratorier
för de olika områdena av elektrotekniken. Det är
naturligtvis av den största vikt, att de
högskolestuderande, som förbereda sig på att bära upp och
utveckla den elektrotekniska verksamheten i landet,
sättas i tillfälle att genom omfattande arbete i
laboratorier förvärva grundlig kännedom om sitt ämne
och dess tillämpning på olika förekommande problem.
Visserligen är vårt folk känt för sin naturliga
begåvning för teknisk verksamhet — en av de faktorer,
som betinga vårt näringslivs höga ståndpunkt och den
jämförelsevis förmånliga levnadsstandarden i vårt
land — men huru värdefull en dylik tillgång än må
vara, måste den för att bliva fullt effektiv och ej
förslösas beredas möjlighet till målmedveten och
ändamålsenlig utveckling; i detta syfte måste fullgoda
och moderna hjälpmedel ställas till förfogande.
Det är fördenskull nödvändigt, att tekniska
högskolan förses med laboratorier, som framför allt vad
utrustningens kvalitet beträffar, stå på höjden av
vad som f. n. kan åstadkommas. Även ur en annan
synpunkt är detta nödvändigt. Ändamålet med
laboratorier är nämligen ej allenast att tjäna
undervisningen. Om vårt land skall kunna följa med i den
snabba utvecklingen på det elektriska området — och
detta måste ju vara av den största betydelse ej blott
ur det inhemska kultur- och näringslivets synpunkt
utan även med hänsyn till Sveriges ställning på
världsmarknaden, där det gäller att bibehålla och utvidga
redan vunna positioner — så måste förstklassiga
laboratorier för utvecklingen och forskningen stå
till förfogande, ej allenast för högskolans lärare utan
ock för sådana ingenjörer, vilka efter sin avgång
från högskolan önska fortsätta sina studier, antingen
för att bereda sig för doktorsgraden eller i annat syfte.
— Ett närmare studium av fackavdelningens för
elektroteknik nuvarande laboratorier ger vid handen,
att dessa på långt när icke äro i stånd att fylla de
berättigade krav som ur nyssnämnda synpunkter
kunna uppställas. Detta gäller i stort sett samtliga
laboratorier, tillhörande fackavdelningen för
elektroteknik. Särskilt anmärkningsvärt synes det vara, att
några laboratorier i egentlig mening aldrig blivit
rationellt inrättade och utrustade för ämnena
telegrafi och telefoni, radioteknik, elektronik och
elektrisk materiallära.
Sedan styrelsen för Svenska
elektroingenjörsföreningen mottagit den i början av denna skrivelse
omnämnda anhållan från lärarekollegiet vid
fackavdelningen för elektroteknik vid tekniska högskolan om
samarbete vid utredningen om de ifrågasatta
laboratorierna, förklarade den — i full anslutning till de
synpunkter på denna fråga, som i det föregående
framförts — att den med nöje accepterat kollegiets
anhållan, och beslöt tillsätta en kommitté för
samarbete med representanter för fackavdelningen.
För att denna kommitté skulle kunna fylla de krav
på en allsidig behandling av frågan, som i enlighet
med sakens natur och med vad förut antytts måste
uppställas, insattes som ledamöter i den
representanter för alla institutioner och mera betydande före-
tag, vilkas verksamhet är baserad på elektroteknik.
Under sådana förhållanden måste kommittén
givetvis bliva ganska omfattande; den fick följande
sammansättning:
Ordförande: SEIF:s ordförande, direktör Hemming
Johansson, direktör vid Telefonaktiebolaget L. M.
Ericsson.
V. ordförande: överingenjör Karl Erik Eriksson,
chef för Aseas Ludvikaverk, Ludvika.
Sekreterare: SEIF:s sekreterare civilingenjören
■ Gustaf Löfgren, Krångede aktiebolag.
Medlemmar: överingenjör Theodor Björgerd,
Sydsvenska kraftaktiebolaget, civilingenjör Hugo
Blomberg, teknisk chef vid Telefonaktiebolaget L. M.
Ericsson, överdirektör Waldemar Borgquist,
Vattenfallsstyrelsen, har som ersättare insatt: förste
byrådirektören K. E. Nylander och civilingenjör Enar
Eskilsson, civilingenjör Gunnar Dalén, verkst. direktör för
Aga-Baltic radio a.-b., kommerserådet Axel F.
Enström, direktör för Ingeniörsvetenskapsakademien,
direktör Nils Forssblad, Krångede aktiebolag, har
som ersättare insatt civilingenjör Gustaf Löfgren,
överingenjör Bror Hansson, A.-b. Liljeholmens
kabelfabrik, tekn. dr Ivar Herlitz, Asea, Västerås,
bergsingenjör Gustaf Hjertén, Västerdalens kraft a.-b.,
Grängesberg, förste byrådirektören i telegrafstyrelsen
Arvid Holmgren, direktör E. A. Hultman, Malmö
stads spårvägar, överingenjör Fritz Jacobsson, chef
för Mellersta och norra Sveriges ångpanneförenings
elektriska avdelning, dr-ing. J. L. La Cour, direktör
för Svenska elektromekaniska industri a.-b.,
Hälsingborg, överingenjör Karl J. Laurell, Stockholms
elektricitetsverk, byrådirektören vid telegrafstyrelsens
radiobyrå Siffer Lemoine, direktören dr techn. Ragnar
Liljeblad, Asea, Västerås, byrådirektören i
kommerskollegium Nils Malm, civilingenjör Fr. Markman, chef
för laboratoriet vid Telefonaktiebolaget L. M.
Ericsson, professorn vid Uppsala universitet Harald
Norinder, chef för institutet för högspänningsforskning,
professor Henning Pieijel, sekr. i
vetenskapsakademien, ordf. i svenska nationalkommittén för
vetenskaplig radiotelegrafi, ingenjör Henning Spanne,
avdelningschef vid Sieverts kabelverk, Sundbyberg,
dr-ing. O. Stern, teknisk chef för A.-b. Stern & ’Stern,
civilingenjör Inge Svedberg, chef för
transmissionstekniska avdelningen vid Svenska radioaktiebolaget,
direktör Fredrik Söderbaum, chef för Svenska elektriska
materialkontrollanstalten a.-b., civilingenjör Edy
Velander, direktör i Svenska elektricitetsverksföreningen,
fil. dr M. Vos, chef för transmissionsavdelningen vid
Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson, byråchef Iwan
öfverholm, chef för järnvägsstyrelsen elektrotekn. byrå.
Under hänvisning till såväl vad kommittén i sitt
enhälliga här i avskrift bilagda yttrande anfört som
ock till vad föreningen ovan framhållit, får Svenska
elektricitetsverksföreningen i underdånighet hemställa
att tekniska högskolans förslag till nybyggnad,
inredning och utrustning för laboratorier vid
fackavdelningen för elektroteknik godkännes;
att tillräckliga medel såväl för förslagets
genomförande som ock för täckande av erforderliga
perso-nal- och driftskostnader beviljas, samt
att tiden för förslagets genomförande begränsas till
den kortast möjliga.
Underdånigst
Stockholm den 1 oktober 19 37
SVENSKA ELEKTROINGENJÖRSFÖRENINGEN
avdelning av Svenska teknologföreningen:
Hemming Johansson.
Ordförande.
Gustaf Löfgren.
Sekreterare.
7 aug. 1937
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
