Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
Trots att man inte kan tala om någon direkt kritisk
Si-halt, kan man säga, att vid 3 à 4 % ha
svårigheterna vid tillverkningen ökat i så betydlig grad,
att man nästan står inför en helt ny uppgift.
Tillverkningen av metallen ställer sig svår i martinugn,
och de flesta tillverkare ha därför övergått till
smältning i elektrostålugn.
Detta sammanhänger med elektrostålugnens
konstruktion, som medgiver att under gången tappa ut
den slagg, som varit metallurgiskt bestämmande för
tillverkningen, och efter behov göra en ny, och man
kan på Sci sätt hålla ner föroreningarna till mycket
låga värden.
Manufaktureringen sker i korta drag på följande
"sätt.
Göten tappas i storlekar av 500—1 000 kg, värmas
och valsas ut i en lång stång, som senare klippes i
längder passande till den blivande plåtens bredd.
Dessa uppklippta plåtämnen eller "platiner" lia en
bredd av 200—350 mm och en tjocklek, som svarar
mot den blivande plåtens sektionsarea i dess
längdriktning. Platinerna värmas och valsas nu
vinkelrätt mot den första valsningen, först en och en och
sedan två tillsammans så långt det är lämpligt med
hänsyn till kallbearbetning och andra faktorer.
Därefter värmes och valsas materialet ytterligare 1 à 2
gånger, sedan man dessförinnan sammanvikt den till
hälften utvalsade plåten i en dubbel lycka.
Efter sista värmningen kommer det färdiga paketet
att alltefter plåttjocklek och valsmetod innehålla
6 till 8 plåtar.
Efter varm valsning följer renklippning, kall
valsning och värmebehandling.
Värmebehandlingen avser att avlägsna alla
mekaniska spänningar, fullfölja vissa metallurgiska
reaktioner, gratifisera kolet samt låta materialet
re-kristallisera, så att ett grovt korn erhålles.
För hårdare och högre kvaliteter betas plåten ofta,
en process som är särskilt svår för Si-legerad plåt.
Vid val av Si-halt och plåttjocklek kan ju
specificeras en oändlig mängd kombinationer, och intill
tiden för världskriget rådde nog också en ganska stor
oreda i detta hänseende.
Rent tillverkningstekniskt sett utgör 0,50 mm
tjocklek en undre gräns för en viss valsmetod, där
kostnadsökningen stiger brantare för ytterligare sänkt
tjocklek.
Tjockleken 0,35 mm åter utgör en undre gräns, där
det visar sig att totalförlusterna icke längre sjunka
vid 50 à 60 perioder. Förklaringen ligger däri, att
själva ytskiktet alltid blir sämre, som vid denna
tjocklek gör sig gällande, så att hysteresisförlusterna
öka. För höga periodtal, där man ovillkorligen måste
få ned virvelströmsförlusterna, användes tunnare
elektroplåt.
Om sålunda tillverkningen själv angivit de
optimala tjocklekarna till 0,SO och 0,35 mm för vanliga
järnkärnor, har däremot användningsområdet anvisat
huvudsakligen tvenne huvudgrupper av kiselhalten
För en mindre standardmaskin kan man säga, att
önskemålen äro att få en "billig men bra elektroplåt",
där man på grund av luftgapet vanligen icke kan
utnyttja ett alltför dyrbart material med särskilt låga
wattförluster. En typ med ca 1 % Si i 0,5 mm
tjocklek har i allmänhet visat sig vara den lämpliga
produkten.
För större växelströmsmaskiner däremot spela
förlusterna större roll, och man söker sig gärna över
till mera hårda material av transformatorplåttyp, och
för transformatorer kan man vända på uttrycket, att
önskemålen äro en "bra men billig plåt". Då
tät-heterna ej lämpligen ligga över B — 14—16 000 och
förlusterna däremot äro av största betydelse,
kommer här det högt Si-legerade materialet till sin rätt,
och det är på detta område man kunnat skörda de
vackraste frukterna av det vittomfattande arbete, som
belystes i början av denna framställning.
Förutom de rent elektriska egenskaperna, låga
förluster och hög permeabilitet, uppställer man
föl-de fordringar:
a) Plåten skall vara plan, så att järnkärnan får en
hög volymvikt. På grund av vissa ofrånkomliga
kompromisser beträffande själva formgivningen av
plåten kommer den alltid att vara något tunnare i
kanten än vid mitten, och redan därav kan en svag
vågighet uppstå, då man vid glödgningen lägger
plåten i staplar om mer än 2 000 plåtar på varandra.
Har nu materialet utgjorts av plåt med en Si-halt
av högst 1^50—1,80 %, kan man låta den passera en
modern riktmaskin, som sträcker mittpartiet eller
kantpartiet alltefter behag och bryter den fram och
tillbaka, så att en plan produkt erhålles. För högre
Si-halter försämras wattförlusterna så mycket, att en
riktning blir omöjlig.
Häri ligger en av de praktiska svårigheterna vid
tillverkning av hård Si-legerad plåt, som har t-ill
följd att man måste begränsa plåtbredden för de
hårdare kvaliteterna. Plåt med verkligt låga.
wattförluster kan ej erhållas bredare än 750—800 mm i
0,35 mm tjocklek. Halvmillimeters plåt av hårdare
typ kan erhållas i 1 meters bredder eller möjligen
något mera, och mjuk dynamoplåt kan vid behov
valsas ända upp till 1,500 mm.
b) Plåtens yta skall vara slät för att giva en hög
fyllfaktor i en transformator. Med fyllfaktor menar
man volymvikten vid ett visst tryck pr ytenhet i
procent av den massiva vikten. Enligt British St. sp.
utföres mätningen vid ett tryck av 3,<! kg pr cm2 och
föreskrives en fyllfaktor av minst 92 %.
c) Plåten får ej vara så spröd, att den ej kan
bearbetas. Ali Si-legerad plåt blir vid högre halter Si
mer eller mindre spröd, och det finnes ingen
egen-skap, wattförlusterna inbegripna, som givit
anledning till så mycket diskussion, undersökningar,
reklamationer och besvär. Frågan om sprödheten i
Si-plåt liar faktiskt aldrig blivit fullt klarlagd, och
några verkligt objektiva mått på denna egenskap
eller dess frånvaro finnes ej. Man kan således i vissa
fall få en plåt med korn mindre än 2 à 3 st. pr mm2,
som är så spröd att t, o. m. en knäckebrödsfabrikant
kunde bli avundsjuk, och man kan ha en produkt
med ända upp till 5 cm stora kristaller, som är fullt
stansbar.
Vad man säkert vet är att sprödheten tilltager
med Si-halten, plåttjockleken och sjunkande
temperatur vid bearbetningen. Temperaturen vid
stansningen är av så stor betydelse, att redan en så ringa
uppvärmning som 40°—60° kan lia en utomordentligt
fördelaktig inverkan, och kan man stansa plåten vid
ett eller annat 100-tal grader, så är en höglegerad
plåt lika lätt att stansa som vanlig svartplåt.
Materialet liknar i detta hänseende bakelit.
7 aug. 1937
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
