Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
alla i praktiken använda metaller och legeringar,
såsom t. e. Zn,4 Ni,5 Cu,6 Sn,7 rostfritt stål2 o. s. v.
Frågan är nil vad som inträffar om en yta, belagd
med en dylik hinna, nedsänkes i en vattenlösning.
Man kan tydligen tänka sig två fall. Antingen
förblir hinnan opåverkad (ev. t. o. m. förstärkt), eller
också förstöres den mer eller mindre. I förra fallet
böra tydligen inga angrepp kunna uppstå. I senare
fallet, då alltså hinnan förstöres på vissa ytor,
kommer den underliggande metallen att här blottas och
bör därigenom få möjlighet att gå i lösning
(r=kor-rodera).
Erfarenheten visar nu också att metaller, som
utsatts för luftens inverkan och sedan nedsänkts i
vattenlösningar
i vissa, fall förbli oangripna,
i vissa fall angripas punktvis och slutligen
i vissa fall frätas på stora delar av ytan
(jfr under "Oxidhinnan som kontrollerande faktor för
angreppets utbredning").
Detta förklaras sålunda på så sätt, att
metallytorna i resp. fall äro överdragna med mer eller mindre
beständiga hinnor, vilka bildats vid den föregående
exponeringen i luften eller ombildats genom
lösningens inverkan enl. ovan.
Oxidhinnan som katodyta vid korrosion i neutrala
lösningar.
Vi återkomma nu till den tidigare uppställda
frågan, vad som är katod vid denna korrosion och
behandla då först det fallet, att hinnan endast förstörts
på ett mindre område, till vilket korrosionen är
lokaliserad, och är opåverkad över större delen av ytan.
Följande tre alternativ föreligga:
1. Katodytan utgöres av inneslutningar belägna
inuti angreppet (fig. 3 a).
2. Katodytan utgöres av inneslutningar belägna
inuti och utanför angreppet (fig. 3 b).
3. Katodytan utgöres av oxidhinnan utanför
angreppet (fig. 3 c).
Genom följande försök kan man avgöra, vilken av
dessa teorier som är riktig.
Försök 3.s Man nedför en polerad järnyta i en
lösning av ferricyankalium och fenolftalein i dest.
vatten. Angrepp kommer mycket snart att uppstå på
vissa punkter, där lösningen färgas blå genom
reaktion mellan ferricyankaliumet och det järn som går i
lösning. De återstående partierna av ytan färgas
Fe Fe
Fig. 5. Inverkan av ojämn luftning
enl. Evans. Material: Slipade
järnplåtar. Lösning: 0,5-11 KC1.
\\\\\\\\\\\ Metan
Fig. S.
Fig. 4. Material: Fe- och Pt-plåtar
(polerade) 25 X 50 mm. Lösning:
0,5 % NaCl (omröring). Exempel:
Viktsförlust efter 1 dygn på isolerad
Fe-yta: 51 mg. Fe-yta i kontakt
med Pt-yta: 124 mg.
röcla, indikerande att lösningen här blir alkalisk,
vilket i sin tur bevisar, att dessa partier verka som
katod (jfr fig. 1 b).
Detta försök utesluter sålunda omedelbart
alternativ 1. Det säger emellertid ingenting om, huruvida
hinnan eller de i denna insprängda inneslutningarna
verkat som katod. Dessa kunna nämligen tänkas
ligga så tätt, att man ej för ögat kan urskilja de olika
katodytorna. — Man har försökt avgöra denna fråga
enl. försök 4.
Försök 4. I en utspädd koksaltlösning nedsänkes
dels en isolerad järnyta, dels en likadan järnyta i
kontakt med en lika stor platinayta (fig. 4). Man
finner då att den järnyta, som står i kontakt med
platinaytan, korroderar med en hastighet approximativt
dubbelt så stor som den isolerade järnytans. Detta
innebär sålunda, att järnytans förmåga att befordra
depolarisationen är av samma storleksordning som
platinaytans.
Inneslutningarna i järnytan upptaga på sin höjd
’/io % av hela ytan. Om den katodiska processen
(depolarisationen) skulle ske endast på denna del av
ytan, skulle detta innebära, att inneslutningarnas
förmåga att påskynda den katodiska reaktionen skulle
vara ca 1 000 gånger så stor som platinans, vilket är
orimligt. Även om man förutsatte att
inneslutningarna hava avsevärt starkare förmåga än platina att
de-polarisera väte, skulle de tydligen sakna praktisk
betydelse som katodyta.
Man måste därför antaga, att huvudsakligen den få
metallytan utbildade (oxid-) hinnan verkar som katod
vid korrosionen. 9, 10, 12
Oxidhinnan som kontrollerande faktor för angreppets
utbredning.
Hinnan på metallytan påverkar sålunda
korrosionen på två sätt. Dels verkar den som katodyta vid
korrosionsförloppet. Dels bestämmer den angreppets
fördelning, emedan korrosion endast kan uppstå där
hinnan genombrytes.
Är hinnan mycket stark, bildas över huvud taget
inga angrepp. Metallen säges då vara korrosionspas-
9 jan. 1937
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
