Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
tionsmedel verka passiverande. Härvid ombildas de
ursprungligen bildade anodprodukterna (ferroklorid
resp. ferrosulfat) till ferrisalter, vilka omedelbart
hydrolyseras och blockera porerna. I de ovannämnda
försöken har en dylik oxidation av ferrohydrat resp.
ferroklorid skett:
i försök 5 genom den rikliga tillförseln av syre till
den luftade elektroden,
i försök 7 (spec. armcojärn) genom oavbruten
besprutning med syremättad lösning,
i försök 8 genom inverkan av kromsyra, som är ett
kraftigt oxidationsmedel.
Ferrohydratet kan även bildas direkt på den
blottade metallytan (— i porerna) vid närvaro av en
stark bas, såsom t. e. natriumhydrat, vilket starkt
nedsätter ferrohydratets löslighet. Detta är
anledningen till att tillsatsen av natriumhydrat enl. försök
8 framkallar passivitet och därigenom förhindrar
korrosionen.
Då i t. e. en neutral natriumkloridlösning angrepp
uppstå på en del av ytan och följaktligen den
återstående delen av ytan verkar som katod, kommer på
denna senare del att bildas natriumhydrat i enlighet
med fig. 1 b. Att de icke täckta ytorna enl. försök 6
förbli oangripna beror dels på den rikliga tillförseln
av syre och dels på bildningen av natriumhydrat.
(Betr. anledningen till att angrepp uppstå i
anligg-ningspunkten se nedan.) Det primära härvid är att
ytorna erhålla katodiska egenskaper genom syrets
inverkan. Sedan de väl börjat verka som katoder,
kommer natriumhydrat att bildas invid ytorna, vilket
ytterligare förstärker hinnans motståndskraft.
Upplösande på hinnan verkar i första hand
anliggning (se försök 6). Detta har av olika forskare
tolkats på olika sätt. Sålunda anser Evans13
anliggningen inverkan sammanhänga därmed, att
syretillförseln förhindras i de övertäckta ytorna. Såsom
tidigare framhållits verkar en riklig tillgång på syre
stabiliserande på hinnan. Frånvaro av syre
medför i enlighet härmed, att porer i hinnan ej blockeras
såsom skedde i syrerik lösning, varför korrosionen
kan fortskrida. Bengough15 är av den uppfattningen,
att anliggningen medför sådana förändringar i
ytspänningen att filmen uppluckras. Slutligen anse
Donker och Dengg16 anliggningens verkan vara att
söka däri, att anodprodukterna verka upplösande på
hinnan till följd av sin sura karaktär samt att
anliggningen försvårar anodprodukternas diffusion. Ev.
inverka alla dessa tre faktorer, ehuru det kan vara
svårt att avgöra, vilken av dem, som i varje
speciellt fall är dominerande. Exempel på
anliggning-ningens inverkan gives förutom i försök 6 även i
försök 7, där angrepp uppstodo under den utskilda
rosten. — Även inneslutningar, såsom slaggpartiklar
och grafitkorn, verka ofta nedsättande på hinnans
beständighet i enlighet med försök 7. Materialen
äro ordnade med avseende på halten inneslutningar
och som fig. 7 visar erhålles ett tydligt samband
mellan antal angrepp och rikedom på inneslutningar.
Sannolikt är inneslutningarnas verkan endast ett
specialfall av föregående fall, då en slagg inbäddad
i metallens ytskikt mycket nära erinrar om det fallet,
att en främmande partikel (t. e. ett sandkorn) ligger
an mot metallen.
Slutligen kan en kraftig kallbearbetning försämra
hinnans motståndskraft. Ett exempel härpå är för-
sök 9, där klippningen försvagat hinnan så starkt,
att praktiskt taget alla angrepp orienterats till
kanterna. Ett annat exempel på samma förhållande är,
att en polerad yta alltid äger större beständighet
än en svarvad. Speciellt i svarvrändernas kammar
uppstå mycket kraftiga kallbearbetningar, vilket, på
samma sätt som i föregående fall (klippkanter),
medför att hinnan försvagas och angrepp lätt uppstå.
I det föregående har endast talats om det fall, då
lokala angrepp uppstå och största delen av ytan
är opåverkad. Det är emellertid icke ovanligt —
speciellt vid järn — att hela ytan angripes, så att
en mer eller mindre jämn avfrätning erhålles
("allmänt angrepp"). I ett dylikt fall är det svårare att
följa korrosionsförloppet, och försök till en
fullständig förklaring av reaktionen förekomma ytterst
sparsamt i litteraturen. Ej ens något absolut bindande
bevis för att förloppet är av elektrokemisk natur
föreligger, men vissa förhållanden tyda dock härpå,
framförallt det att järnets benägenhet för röstning
ökar med ökad koncentration (— ökad
ledningsförmåga) hos lösningen.17 Yi antaga emellertid, att
processen är elektrokemisk och man frågar sig, liksom
i föregående fall, vad som är anod- och vad som är
katodyta. Eftersom angreppet sker över hela ytan
kan man tydligen räkna med tätt intill varandra
liggande anodytor över hela den rostande arean.
Svårigheten ligger i att fastställa vad som är
katodyta, framförallt av den anledningen att den ej
såsom i föregående fall direkt kan påvisas (t. e. med
fenolftalein enl. försök 3). Det är icke heller i detta
fall möjligt att slagger och liknande inhomogeniteter
representera katodytan, ty i så fall skulle ett
järnprov, som rostar över hela ytan angripas
långsammare än ett järnprov, som utsättes för lokala
angrepp, vilket efter vad erfarenheten visar icke är
fallet. (En övergång från fallet "lokala angrepp" till
fallet "allmänt angrepp" skulle nämligen i så fall
medföra en minskning av katodytans storlek från
nästan hela ytan till en ytterst ringa bråkdel därav.
Härmed skulle följa en motsvarande nedsättning av
korrosionshastigheten, ty denna kontrolleras i dylika
fall av den katodiska reaktionen.) Man får därför
antaga, antingen att den rena järnytan verkar som
katod eller också en hinna, som är utbildad över större
delen av ytan, ehuru denna hinna växelvis bildas och
bortlöses på olika delar under korrosionens gång.
Elementverkan mellan olika metaller.
Det har redan tidigare påvisats i försök 4 och fig. 4
att om en järnyta nedlägges i koksaltlösning i ena
fallet i kontakt med en platinayta och i andra fallet
isolerad, kommer angreppet i förra fallet att bliva
starkare än i senare fallet. Anledningen härtill var
att i förra fallet såväl järnytan som platinaytan
verkade som katodyta, under det att i senare fallet
katoden endast representerades av järnytan (eller det
oxidskikt varmed järnytan var belagd). Parallellt
med ökningen av katodytans storlek följde alltså
även en ökning av angreppet på järnet. — Samma
resultat erhålles om platinaytan enl. försök 4 utbytes
mot en kopparyta eller en tennyta. Även i detta fall
förstärkes rostningen på järnet. Koppar- resp.
tennytorna förbliva däremot oangripna. Utbytes
platinaytan emellertid mot en zinkyta blir resultatet det
9 jan. 1937
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
