Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
gàr i lösning som tvåvärdigt erhålles, om järn, som
fuktats med maximalledande CaCl2-lösning, rostar,
emedan rostningen då fortskrider så snabbt, att
syret icke genast hinner med att fullständigt
oxidera ytan av ferrohydratet. Därför iakttages
först grön rost — ferroferrihydrat. Detta belyses av
en färgfotografi (fig. 1 å färgplanschen).9 Efter en
tid har syret emellertid hunnit överföra de yttre
skikten till ferrihydrat och den vanliga rostfärgen
framträder, vilket framgår av fig. 2 å färgplanschen.
Övriga teorier för rostningsförloppet äro
indifferenta till frågan om ferro- eller ferrihydrat primärt
uppstår. Så snart dessas anhängare, stödda på det
ovan sagda, vilja uttala, att ferrohydrat bildas
primärt, erkännes därmed i själva verket, att rostningen
är en elektrokemisk process. Uppkomsten av den
gröna rosten innebär därför ett bekräftande av
lokal-elementteorien.
Grön rost har, som jag sedermera funnit, också
iakttagits av andra, t. e. av Heyn och Bauer (1900;
1908) i deras utmärkta undersökningar. De ha
dessutom också konstaterat, att det närmast järnet
liggande rostskiktet bibehåller sin gröna färg också när
det yttre skiktet överförts till ferrihydrat och rosten
sålunda antagit sin vanliga färg. Någon teoretisk
slutsats har man dock tidigare icke dragit ur dessa fakta.
Av det nyss anförda följer också, att
lokalelement-teorien fordrar, att de inre rostskikten äro rikare på
o Färgplanschen införes i ett följande häfte.
ferrohydrat än de yttre, som i sin tur äro rikare på
ferrihydrat. När tillräckligt tjocka rostlager bildats
på ett järnstycke, så att rosten kan uppdelas i två
eller tre skikt, kan man pröva dessa slutsatser genom
analyser. Detta har i flera fall utförts hos oss, och
slutsatserna ha bekräftats. Ett par fall ha redan
publicerats.10
Efter avslutandet av en försöksserie med vår apparat,
kan rosten avlägsnas eller också uppsamlas och
analyseras och järnets faktiska avnötning sedan beräknas.
En annan metod är ju att efter avlägsnandet av
rosten bestämma viktsförlusten på järnbitarna efter
olika tider och denna metod använde bl. a. Heyn och
Bauer. Dessa forskare ha den stora förtjänsten att
ha utfört sådana bestämningar efter flera (dock högst
sex) tidsperioder och deras arbeten äro därför nästan
de enda bland de äldre, som i viss mån tillåta ett
bedömande av ändringen i rostningshastigheten med
tiden. Men för detta måste man från början
igångsätta en stor mängd prov, då naturligtvis ett rostat
prov på grund av ytförstoringen och framför allt
emedan rosten själv utgör ett rostskydd, varom mera
nedan, efter rostens avlägsnande icke på nytt får
insättas. Man vet ju inte heller i förväg vid vilken
tidpunkt proven lämpligen skola uttagas och
undersökas. För mitt syfte, dvs. för klargörandet av
rostningsförloppet, måste därför den av mig använda
metoden föredragas. (Forts.)
io Palmær, Teknisk tidskrift, årg. 1926, avd. Kemi, s. 39.
Destillationsapparat för analytiska ändamål.
Av civilingeniörerna KARL-IVAR SKÄRBLOM och ÅKE LINDER.
Vid Artilleridepartementets kemisk-tekniska
laboratorium ha under en följd av år undersökningar
bedrivits beträffande framställning av toluol ur
ter-pentinoljor. Det har därvid varit nödvändigt att
utarbeta undersökningsmetoder för fastställande av
terpentinoljornas sammansättning. Ett led i dessa
arbeten har utgjorts av en omfattande granskning
av förefintliga laboratorieapparater för fraktionerad
destillation. Som resultat av detta arbete föreligger
nu en apparatkonstruktion, som utförts med
utgångspunkt från en av Podbielniak (Ind. Eng. Chem.,
Anal. Ed. 2, 119 [1933]) angiven princip, vilken vi
vilja kalla trådspiralkolonn, och som torde
representera den bästa konstruktion, som hittills använts vid
destillation av små vätskekvantiteter.
Innan vi lämna en beskrivning av denna apparat,
vilja vi i korthet redogöra för de faktorer, som
inverka på fraktioneringsresultatet vid för analys
avsedda destillationsapparater. Förloppet av en
fraktionerad destillation av en vätskeblandning återgives
bäst grafiskt av en s. k. fraktioneringskurva, där
temperaturen hos den från kolonnen gående ångan
eller någon fysikalisk storhet hos den
överdestillerade vätskan är framställd som funktion av det
uppsamlade destillatets mängd, lämpligen uttryckt i
procent av det ursprungliga provet. Ett par exempel
på fraktioneringskurvor visas i fig. 1.
Vid en destillation av teoretisk noggrannhetsgrad
erhålles en fraktioneringskurva (kurva I)
karakteriserad av med destillatmängdsaxeln parallellt för-
löpande linjestycken angivande värdet för den
fysikaliska konstant som användes för karakterisering
av de överdestillerade rena ämnena (eller konstant
kokande blandningarna) och till sin
längdutsträckning motsvarande dessa ämnens mängd.
Övergångarna mellan dessa "horisontella" sträckor äro
vinkelräta. De fraktioneringsresultat, som uppnås i
praktiken, avvika mer eller mindre från detta teoretiska
förlopp (kurvorna II och III). Genom att jämföra
dessa avvikelser kan man erhålla ett gott kriterium
på destillationsapparaters fraktioneringsförmåga och
därmed deras lämplighet för analytiska
undersökningar.
På fraktioneringsresultatet, som kan uppnås med
en viss destillationskolonn, inverka i huvudsak fem
faktorer. Den första är fraktioneringsförmågan hos
kolonnen, vilken är beroende av den grad av kontakt,
som den åstadkommer mellan uppåtstigande ångor
och nedåtrinnande återflöde. I allmänhet brukar
man angiva en kolonns effektivitet genom den höjd
därav, uttryckt i cm som motsvarar en teoretisk
rekti-fikationsbotten, dvs. en botten, som skulle ge den för
en viss vätskeblandning högsta teoretiskt möjliga
ökningen av den lättflyktigare beståndsdelens
koncentration. Detta värde varierar i de flesta fall då
det gäller laboratorieapparater mellan 5 och 15 cm.
En teoretisk och experimentell undersökning
beträffande det antal teoretiska bottnar, en apparats
fraktioneringsförmåga minst bör motsvara för att goda
fraktioneringsresultat skola uppnås därmed, har
12
13 febk. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
