- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Kemi /
18

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

t


t:

o



o
o

z:

Kloo

QO

at 50
o

<-o

CO
<

o"

ro

r:

x:

HAGFORS GRA TACKJARN

FRITT HÄNCANDE PLATTOR
0,5-n NaCl. +90°
— SYRE
LUFT

’ MÖ ’ 200 ’ 350 ’ HOÖ ’ 500

TIMMAR —

Fig. 5. llostningshastighet i syre och i luft.

snabbare i rent syre än i luft. Enligt
lokalelement-teorien måste däremot syrekoncentrationens inverkan
vara mycket liten. En femfaldig ökning av
syre-koncentrationen skulle enligt Nernsts teori för
elektromotoriska krafter endast öka den drivande EMK
vid vanlig temperatur med

0,058

log 5 = 0,oi voit

sökets slut alltjämt mycket oförbrukat järn återstår.
Det beror fastmer därpå att rosten själv är ett
rostskydd, lika väl som en färgbeläggning, och ju
fullständigare järnet är betäckt av rost desto
långsammare fortskrider rostningen.

Kosten är alltså ett rostskydd men icke något
fullständigt sådant, även frånsett, att det skyddande
skiktet icke fullständigt betäcker järnet. På den
yttre ytan av rosten bildas ju nämligen ferrihydrat
och detta tjänar som depolarisator för väte, så att
rostningen kan fortskrida genom angrepp på
närliggande blanka järnytor under förutsättning, att rosten
har en tillräcklig elektrisk ledningsförmåga. Att så
är fallet har påvisats i mitt laboratorium genom en
ingående undersökning av dr Günther Cohn.1s
Därvid påvisades också på röntgenografisk väg
förekomsten av järnoxiduloxid, vilken sannolikt
uppträder som hydrat.

Syrets betydelse vid röstning har jag redan
tidigare påvisat på följande sätt.14 Den drivande EMK,
när kolhaltigt järn utvecklar väte ur vatten, beräknas
till 0,03, voit. Detta värde är alltså mycket litet och
därmed ståfr i överensstämmelse att man måste arbeta
synnerligen omsorgsfullt för att överhuvudtaget
kunna iakttaga att järn, vid frånvaro av syre, ytterst
långsamt utvecklar väte ur vatten under bildning av
ferrohydrat. Även vi hava på senare tid genom
analys av gasen i rostningskammaren kunnat konstatera
att en helt liten mängd vätgas utvecklas då järn
fuktat av 5,5 n CaCl,-lösning (jfr nedan) får rosta
vid 4~ 50°. Mängden vätgas är dock så obetydlig
att den kan lämnas å sido vid beräkningen av
försöken; om så önskas kan emellertid en korrektion lätt
utföras. Men vid närvaro av syre tillkommer dettas
depolariserande kraft. Från knallgaselementet är
det bekant att denna EMK för rent syre uppgår till
1,2 voit, och när denna kraft tillkommer fortlöper
rostningen ledigt, såsom alltför väl känt.
Lokal-elementteorien förklarar alltså, varför närvaro av
syre är en nödvändig förutsättning för rostningen
(jfr sid. 10).

Jag övergår nu till frågan om syrekoncentrationens
inflytande på röstningshastigheten. Enligt
diffu-sionsteorien skulle tydligen järnet rosta fem gånger

13 Zeitschr. f. Elektrochem., J,1 (1935), 660.

» Korrosion u. Metallschutz, 2 (1926), 12.

och för övrigt ingenting betyda. Då den drivande
EMK vid rostningen uppgår till ca 1,2 voit, skulle
detta medföra en ökning i rostningshastigheten av
något mindre än 1 procent. En så liten differens är
mycket svår att påvisa, emedan metallens
lietero-genitet .alltid är tämligen stor. Fig. 5 visar detta.

Även de där dragna kurvorna återge medelvärdena
ur åtta serier av parallellförsök — så många måste
man utföra vid rostningsförsök, emedan utöver
metallens lieterogenitet även den ojämna fördelningen
av rosten på järnets yta tillkommer. Yid studiet av
upplösningen i syror kunde man däremot nöja sig
med fyra serier av parallellförsök. Som man ser av
fig. 5 kan ingen skillnad mellan rostningshastigheten
i rent syre och i luft med säkerhet konstateras.

Detta har också den praktiska betydelsen att man
vid försök, så som vid den nedan beskrivna
snabb-rostningsmetoden, icke behöver oroa sig ens över
procentuellt ganska stora ändringar av syrehalten i
rostningskammaren.

Det nu sagda, som gäller för tunna vätskehinnor
(t. e. 0,02 mm), är alltså ett starkt stöd för att också
rostningsförloppet lyder lokalelementteoriens lagar.
Till förhållandet vid tjocka vätskelager återkommer
jag här nedan (sid. 19).

Men nu skulle man kunna fråga, hur det ovan
anförda överensstämmer med Evans intressanta
försök över "luftningens" inflytande vid korrosionen.
Evans fann som bekant, att om en fördjupning på
en metallyta är överdragen av en hinna av t. e. en
korrosionsprodukt (t. e. ferrihydrat vid järn) så
fortskrider korrosionen under hinnan, där syrets tillträde
förhindrats, under det att de angränsande delarna av
metallytan, där syre har tillträde, icke angripas. Den
kvalitativa förklaringen är given av Evans: det rör
sig om syrekoncentrationselement. Den kvantitativa
förklaringen är följande: under hinnan förbrukas
syret först i vittgående grad och sålunda kan en
betydande EMK uppstå. Den drivande EMK vid
röstning i vatten uppgår ju som ovan sagts till omkring
1,2 voit. Syrets koncentration under hinnan kan
alltså sjunka till ett alldeles minimalt belopp, så att en
tillräcklig EMK uppstår. De Evans’ska iakttagelserna
innebära ett starkt stöd för lokalelementteorien,
emedan den paradoxala företeisen, att metallen
angripes på de ställen, där nästan intet syre förefinnes,
under det att de ställen, där syre har tillträde,
skyddas i sin egenskap av katoder, varken kan förklaras
medelst åsikten om ett "rent kemiskt angrepp" eller
av diffusionsteorien, under det att den är en enkel
konsekvens av lokalelementteorien.

Jag kommer nu till en fråga, som har stor betydelse
icke endast för tydningen av rostningsförloppet utan
även särskilt för den snabbrostningsmetod, som
jag-här skall beskriva. Denna fråga är inflytandet av
den elektriska ledningsförmågan hos vätskeskiktet,
som fuktar järnet.

18

20 13 mars, 1937

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:20:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1937k/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free