Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
när tackjärn med 3,8 % grafit vid +20° varit
fuktat antingen med vatten eller med 0,5 n
NaCl-lösning. Provstyckena voro utskurna ur ett större
block och dessutom polerade. Någon gjuthud
förefanns alltså icke och en sådan ville vi vid dessa
teoretiska undersökningar naturligtvis icke heller
hava. Tiden är abskissa och ordinatan anger hur
många cm3 02 som på motsvarande tid absorberats
pr 10 cm2 metallyta. Efter 500 timmar har av med
vatten fuktat järn 3,5 cm3 och av med 0,5 n
NaCl-lösning fuktat järn 11 cm3 absorberats. I det senare
fallet har alltså 3.1 gånger så mycket 0„ absorberats
och rostangreppet har i motsvarande grad
fortskridit. Detta tal ger dock intet egentligt mått på
ökningen av rostningshastigheten, emedan, såsom
framgår av det tidigare anförda, rostningshastigheten
avtar allteftersom rostskiktet med den fortskridande
rostningen blir tjockare. Vid lika mängd absorberad
02 bör rostskiktets tjocklek vara densamma. Med
hjälp av kurvorna kan man finna att 3,5 cm3 03
absorberats av det av 0.5 n NaCl-lösning fuktade järnet
efter 52,5 timmar, under det att härför 500 timmar
åtgå för järn fuktat med vatten.
Rostningshastigheten är alltså i första fallet i medeltal 9,5 gånger
större än i andra fallet-
Jag skall nu visa, hur det förhåller sig, när ett och
samma material, denna gång elektrolytjärn, fuktats
med å ena sidan 0,5 n NaCl-lösning och å andra sidan
5,5 n, dvs. maximalledande, CaCl2-lösning (fig. 7).
I första fallet absorberades på 2 000 timmar 10,0
cm3 syre och i andra fallet 58,2 cm3, alltså ungefär
5,8 gånger mer. Av kurvorna framgår att när
proverna fuktats med maximalledande klorkalciumlös-
Timmar
Fig. 7. Rostningshastighet i 0.5 n NaCl-lösning och i 5;o CaClg-losmug.
för på 2 000 timmar vid koksaltlösningen.
Rostningshastigheten är alltså i första fallet i medeltal 6,25
gånger större.
Induktionstiden ger sig tillkänna på fig. 7
därigenom att mängden absorberat syre först tilltager
hastigare än proportionellt mot tiden för att sedan,
då rostskiktet mer utbildats, växa långsammare.
En jämförelse mellan maximalledande CaCl2-lösning
och vatten ger alltså vid handen, att rostangreppet
vid den första lösningen på samma tid fortskrider.
3,1 X 5,8 = 18,0 gånger
längre. Det måste dock betonas att denna jämförelse
endast är ungefärlig, emedan förhållandet mellan
rostangreppen ändras något med tiden. Förhållandet
mellan rostningshastigheterna vid lika tjocklek på
rostekiktet är:
9,5 X 6,25 = 59,4.
Detta betyder alltså att om män vill jämföra t. e.
rostangreppet hos två olika järnsorter efter det att
visst angrepp har uppnåtts, så kan man vid
befukt-ning med maximalledande CaCl,-lösning på ett år
uppnå detsamma som annars på ungefär aderton år,
ifall provstyckena endast fuktats med vatten, och
efter 18 • x år vid försök i atmosfären (om den är
syrafri), emedan järnet endast rostar när det är fuktigt.
Och en jämförelse av rostningshastigheten vid lika
rosttjocklek, vilket egentligen är det för materialet
karakteristiska och därför det rationella samt
dessutom i många fall torde vara tillräckligt för
praktiska ändamål, kan vid användning av
klorkalciumlösning utföras omkring 60 gånger fortare än vid
användning av vatten.
En jämförelse mellan de två olika järnsorterna med
ledning av de i fig. 6 och 7 återgivna mätningarna
ger följande resultat. Enligt fig. 6 hade tackjärn,
fuktat med 0,5 n NaCl-lösning, på 500 timmar
förbrukat 11,0 cm3 02 per 10 cm2 yta. Ur fig. 7
finner man motsvarande värde för elektrolytjärnet :r=
= 3,6 cm3 02. Räknat för samma tid (jfr dock denna
sid. ovan) har q för tackjärn i genomsnitt alltså varit
ca 3 gånger större än för elektrolytjärnet. Vidare
finner man, att under det att elektrolytjärnet behövt
2 000 timmar för att förbruka 10 cm3 O, så har
tackjärnet medhunnit detsamma på 360 timmar, dvs. på
en 5,6 gånger kortare tid. Räknat för samma
tjocklek på rostskiktet blir sålunda medelvärdet pä n 5,6
gånger större för tackjärnet än för elektrolytjärnet.
De nu anförda mätningarna ha utförts av O. Öhlix,
Eva Palmær-Johansson och G. Nilsson.
Vid högre temperatur kan ännu större
röstnings-hastighet uppnås, i det densanima mellan -f- 20° och
-(- 50° ökas med 5 % per grad eller så. Elektriska
ledningsförmågan hos saltlösningar ökas däremot ej
med mer än ca 2 % per grad, under det att
ändringarna i den drivande EMK resp. koncentrationen hos
syret i lösningen ej äro så stora att förhållandet kan
bero härpå. Vi observerade det starka inflytandet
av temperaturen först vid tackjärn. I tanke att det
möjligen kunde sammanhänga med tackjärnets av
den höga grafithalten beroende grova struktur
undersöktes även elektrolytjärn, som emellertid visade
samma förhållande. En tänkbar förklaring var att
rosten blir mera porös och sämre vidhäftande vid
högre temperatur så att järnytan i större utsträckning
blottas, varigenom rostningen påskyndas (jfr sid. 19).
Vid undersökningar, utförda i korrosionslaboratoriet
av G. Cohn, har detta också bekräftats och
förklaringen är alltså funnen. Den primära orsaken
torde just vara att q ökas tack vare ökningen av x så
att rosten, då den bildas snabbare, blir mindre väl
fasthäftande och mindre kompakt, varigenom
temperaturens inverkan på q accentueras.
En liten olägenhet vid användande av
maximalledande klorkalciumlösning har dock visat sig under
försökens gång, nämligen att småningom små kristaller
av tämligen svårlösliga kalciumoxiklorid utskiljas,
vilket uppenbarligen beror därpå, att lösningen i
närheten av lokalelementens katoder blir alkalisk.
Kalcium-oxikloriden — vilken angives hava formeln 3 CaO •
22
13 mars, 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
