Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
• CaCl2 -j- 15 H„0 — påvisades på följande sätt. Den
kan extraheras med vattenfri glycerin. När man
sedan till glycerinlösningen sätter lika volym vatten
så utfälles Ca(0H)2, särskilt vid kokning. Den
kvarvarande vattenhaltiga lösningen är starkt alkalisk.
Man kunde nu befara att dessa små kristaller täcka
en del av metallens yta och därigenom kanske minska
rostningshastigheten på ett oregelbundet sätt. Detta
tycks dock knappast vara fallet emedan avvikelserna
emellan de enskilda försöksserierna knappt voro
större än vid användande av koksaltlösning eller
vatten. Emellertid vore det bättre att kunna
undvika denna komplikation. Detta torde kunna ernås
genom att använda klorlitium i stället för
klorkalcium. Klorlitium visar nämligen vid ungefär samma
ekvivalentkoncentration som klorkalcium en maximal
ledningsförmåga, som också är ungefär lika stor som
klorkalciums (x = 0,194 vid -f- 25° för cirka 5,5 n
LiCl-lösning i stället för 0,204 för 5,5 n CaCl,-lösning15)
och är också hygroskopiskt. Litiumhydrat är
tillräckligt lösligt och bildning av oxiklorid är utesluten.
Det högre priset är utan betydelse då endast små
kvantiteter behövas. Jag har därför för avsikt att
närmare pröva användningen av klorlitium. Vid
den mera kvalitativa form av
snabbprovnings-metoden, som nedan omtalas, har för övrigt
klorlitium redan med framgång använts.
Vad andra snabbprovningsmetoder beträffar har
jag redan framhållit (sid. 17) att bestämning av
viktsförlusten i utspädd svavelsyra är otillförlitlig.
Besprutningsmetoden, som består däri att proven
oavbrutet besprutas med saltvatten, är omständlig
och också överflödig. Ändamålet att alltid hålla
metallytan fuktig uppnås ju utan vidare bekvämt
genom användning av de hygroskopisktz salterna
klorkalcium eller klorlitium. Och särskilda
anordningar för att befordra syrets tillträde äro ju enligt
det ovan (sid.. 18) sagda om syrekoncentrationens
inflytande överflödiga och därför ändamålslösa vid
tunna vätskeskikt. Ungefär detsamma gäller tydligen
för den tämligen komplicerade metoden att
omväxlande omge provstyckena med en lösning resp. vatten
och med luft genom att periodvis sänka ned dem i
vätskan resp. lyfta upp dem i luften.
Det förefaller däremot mycket möjligt, att den
tilltalande metoden att följa fortskridandet av
rostningen genom mätning av ökningen i trådars (eller
bands) elektriska motstånd skulle kunna utarbetas
till en snabbprovningsmetod därigenom att trådarna
eller banden fuktades med en lösning av klorkalcium
(eller klorlitium). Såväl dessa lösningars specifika
elektriska ledningsförmåga som även rostens äro
nämligen försvinnande sinå jämförda med metallens.
Den här beskrivna snabbprovningsmetoden, som
alltså består i att bekläda den metall som skall
undersökas med en hinna av en elektriskt väl ledande
lösning av hygroskopiska salter, såsom CaCl, eller
LiCl, kan i många fall utföras på ett mycket enkelt
sätt och dock ge önskade upplysningar på kort tid.
Man förfar då helt enkelt så att de eventuellt pole
råde, men alltid med alkohol (eller natronlut)
av-fettade provstyckena först spolas med vatten ocli
sedan t. e. med maximalledande CaCl2-lösning (genom
successiv neddoppning i 3 lösningar, varav den sista
15 E. Lindé: Zeitschr. f. Elektrochem., 20 (1923), 163.
alltid är färsk). Avfettning med alkohol sker
lämpligen på det sättet att provet successivt neddoppas i
tre alkoholmängder, av vilka den sista alltid är färsk,
dvs. fullt fettfri. I provstyckena borras upptill ott
hål, genom vilket en bomullstråd eller en glashako
trädes, vilken vid avfettningen och även senare
tjänar till upphängning emedan beröring med handen
efter avfettningen måste undvikas. Sedan doppas
provstyckena i ifrågavarande lösning och upptagas
igen varpå den nedtill hängande lilla droppen
försiktigt och likformigt avtorkas med filtrerpapper.
Proven upphängas därpå i en med lufthål försedd
propp i ett glas, på vars botten några cm3 av den
använda lösningen hällts. Sedan låter man det hela
stå (fig. 8). Man iakttager sedan hur rostningen
fortskrider dag från dag.
Fig. 8—10 ä färg-planschen visa några resultat.
Det gällde provning av ett av civiling. G. Knös
uppfunnet förfarande att aluminera järn. Man
undersökte hur det obehandlade järnet (plåt med
0,08 % C), aluminerat järn och vanligt aluminium
förhöllo sig. Som man ser har det obehandlade
järnet (fig. 8) rostat starkt, aluminiumplåten (fig. 9)
betäckts med tämligen mycket hydrat och likaledes
det aluminerade järnet (fig. 10). Däremot iakttager
man på det sista provet endast högst obetydliga
rostmängder. På detta enkla sätt kunde man alltså
övertyga sig om att aluinineringen haft en god verkan
i det att det aluminerade järnet visat sig ungefär
lika motståndskraftigt som aluminium. I själva
verket har den sämsta av fyra provytor av det
aluminerade järnet här återgivits. Resultatet var tydligt
redan efter 2—3 veckor; de här reproducerade
färgfotografierna äro dock tagna efter ett år.
Den nu sist beskrivna utföringsformen av
snabbprovningsmetoden kan betecknas
såsom kvalitativ i den mening
att den visserligen tydligt visar
om det ena materialet angripes
starkare, resp. mycket starkare
än det andra utan att man dock
kan med någon noggrannhet
säga huru många gånger
starkare. Då så pass många
komplikationer kunna uppträda vid
korrosion vågar jag ej heller,
ännu åtminstone, påstå att den
resp. den kvantitativa
utföringsformen är användbar i alla fall.
Emellertid har jag med
framgång prövat den — med 5,5 n
CaCl2-lösning — i ännu ett
intressant fall, nämligen på
rostfritt stål med 14 % Cr,
vilket jämfördes med järnplåt av
samma kolhalt (0,08 %). Resultatet blev att en
mycket stor skillnad framträdde, vilken var tydlig
redan efter några dagar resp. ett par veckor. Efter
något mer än en månad voro järnplåtarna fullständigt
täckta av rost, under det att på den rostfria plåten
visserligen en del rost hade bildats, särskilt under
den nedtill på provbitarna kvarhängande droppen av
lösning, men dock mångfaldigt mindre. Efter 5
månader hade ingen nämnvärd ändring häri inträtt. Av
intresse är att interferensfärger inom mindre än ett
dygn framträdde på den större, icke rostbetäckta
Fig. 8. Kvalitativ
utföringsform av
snabbprovningsmetoden.
11 dec. 1937
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
