Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ijmfl TekniskTidskrift zzrr— ■■ — | —
KEMI Redaktör: EVERT NORLIN k» UTGIVEN AV SVENSKA T E K IN O LOSFÖRE N1 NG EN. -flfl ||äg||^j^enJJLä
INNEHÅLL: Undersökning av saffran på sockertillsats, av docent Thure Sundberg. — Överklorsyra. — Diskussions’
inlägg om korrosion. — Föreningsmeddelanden. — Litteratur.
Undersökning av saffran på sockertillsats.
Av docent THURE SUNDBERG.
I Sverige saluhållen saffran har förr ofta visat sig
vara förfalskad genom tillsats av oorganiska ämnen.
Exempelvis befunnos under år 1913 av 26
analyserade prov ett vara försatt med nitrat och 11 prov
tyngda med både nitrat och borat. Två av dessa
prov hade en askhalt av 21 resp. 26 g/100 g. Dylika
manipulationer med den dyra varan ske i
produktionslandet. På senare år har jag icke iakttagit
någon abnormt hög askhalt i saffran. Det fanns
därför anledning att uppmärksamma innehållet i en av
A. Bonis år 1932 publicerad uppsats (1), vilken
närmast gäller undersökning av saffran på
sockertillsats och vari hänvisas till arbeten av G. Pierlot (2).
Sedan år 1933 har jag med vissa modifikationer
till-lämpat den av Bonis anvisade metoden att bedöma
saffran och lämnar här ett meddelande om
tillvägagångssätt och resultat.
Extraktion och extraktbestämning utfördes till en
början enligt Bonis (långvarig extraktion vid
rumstemperatur), dock användes härvid icke torkade prov,
vilket icke är tillrådligt, utan en kvantitet saffran,
motsvarande 1 eller 2 g torrsubstans, beroende på
provets storlek. Senare föredrogs att på den punkten
arbeta enligt Zäch (3) med den skillnaden, att
torkningen av det på vattenbad indunstade extraktet
liksom förut skedde i vattentorkskåp vid ca 98°C till
konstant vikt (högst 2,5 timmar). 1 analystabellen
har framför extrakthalten vid de förra proven satts
ett B, vid de senare ett Z. Zäch extraherar genom
att gjuta ca 150 cm3 kokande vatten över 2 g av
provet och sedan låta det stå 2 timmar med
omsvängning emellanåt (vilket senare tolkats som
ungefär var tionde minut), varefter avkyles, fylles till
200 cm3 och filtreras.
Bestämning av de Fehlings lösning reducerande
ämnena, före och efter invertering, har redan från
början skett enligt Schweizerisches Lebensmittelbuch,
upplaga III, vilket arbetssätt även Zäch använder.
Resultaten ha angivits som invertsocker.
Koppar-oxidulen har frånfiltrerats i porslinsdegel med porös
botten och efter oxidation vägts som kopparoxid (4).
Vattenbestämning i saffranen har skett vid ca
103°C, högst 3,5 timmar, och den efterföljande
askbestämningen i elektrisk ugn vid 600—630°C. Kväve
har bestämts enligt Kjeldahl.
De i tabellen införda proven härleda sig från åren
1933—36. Analyserna ha med få undantag utförts
av assistenten fru B. Tullström.
Här omnämnda botaniska undersökningar ha
verkställts av föreståndaren för Stockholms
hälsovårdsnämnds biologiska laboratorium, fil. dr H. Huss.
I facklitteraturen uppgivas ganska växlande och
ibland förvånande höga värden på extrakthalten i
oförfalskad saffran, beroende delvis på skiftande
extraktionsmetoder och sannolikt ibland på
svårigheten att veta, om saffranen varit äkta. Bonis anger
emellertid för saffran coupé — det slags handelsvara
det här gäller — ett relativt lågt värde, i genomsnitt
60 g/100 g. Zäch har funnit samma genomsnittsvärde,
ehuru extrakthalten med Zächs metod vid våra
jämförande försök visat sig bliva något lägre än med
Bonis’ metod. I pulvriserad saffran däremot liar
Zäch funnit i medeltal 63 g/100 g, dvs. i 100 g
torrsubstans, så som värdet bör angivas. Följande
värden synas vara relativt konstanta hos ren saffran:
kvävehalten omkring 2,4 g/100 g (jfr Pierlot), halten
av de Fehlings lösning reducerande ämnena omkring
24 g/100 g, differensen mellan de reducerande
ämnena före och efter invertering omkring 2,0 g/100 g
(jfr Bonis och Zäch), allt i torrsubstans.
Analyserna av de prov (9 st.) i tabellen, vilka
betecknats som "av allt att döma äkta" saffran, visa i
g/100 g av torrsubstansen: extrakthalt 61,3 à 65,2,
medeltal 63,7, reducerande ämnen före invertering
22,6 à 25,9, medeltal 24,2, och efter invertering 25,3
à 27,7, medeltal 26,3, samt kvävehalt, bestämd i fem
av dessa prov, 2,40 à 2,45. De relativt höga värdena
på extrakthalten kunna ej förklaras enbart av sättet
för torkningen av extraktet. I ett fall indunstades
två portioner av ett saffransextrakt, som torkades
1,5 timme vid 98° resp. 103°C, och resultaten blevo
65,4 resp. 65,1 g/100 g.
En ökning av extrakthalten med t. e. 4 g/100 g
genom tillsats av socker betyder enligt Bonis en
sockertillsats av 10 g/100 av blandningen –
På grund av ovissheten om den ursprungliga
saffranens extrakthalt i ett uppblandat prov synes det mig
emellertid vara mindre nöjaktigt att alltid lägga en
bestämd sådan extrakthalt (60 g/100 g) till grund för
beräkningen av mängden tillsatta ämnen. Men visst
är, att om man till ren saffran sätter socker och
analyserar såväl det ursprungliga provet som
blandningen, bör ökningen i extrakthalten motsvaras av
ökningen i sockerhalten och minskningen i kväve-
11 sept. 1937. häfte 9
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
