Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
overklorsyran kan även med fördel användas för
snabb och säker krombestämning i kromsalter, t. e.
kromalun.
Även för bestämning av svavel i gummi har
över-klorsyra visat sig vara av stort värde och betydligt
lättare förande till målet än äldre, komplicerade metoder.
Samma gäller slutligen, som ett sista exempel,
bestämning av svavel i kol.
Av vad som ovan anförts framgår, att man på
laboratorier genom användning av 70 %-ig överklorsyra kan
betydligt förenkla, förbilliga och framför allt snabbare
utföra en hel del analyser, som efter äldre metoder tog
betydligt längre tid i anspråk, utan att någon mindre
noggrannhet i resultaten uppnås.
. På grund av tidsvinsten vid användning av
överklorsyra för analytiskt ändamål hava metoderna, baserade
härpå, alldeles särskilt slagit igenom i Förenta staterna,
där speciellt tid är pengar. Amerikanarna hava särskilt
intensivt studerat overklorsyran och en del av dess
salter; de som nedlagt mest arbete härpå torde vara
professorerna Willard och Smith jämte medarbetare
vid University of Michigan resp. Illinois. Även en del
svenska laboratorier hava på senare år börjat använda
överklorsyra i stigande mängd, väl inseende denna syras
många goda egenskaper för analytiskt ändamål, och
man måste hoppas, att många flera följa dessas
exempel, varigenom både tid och pengar komma att
inbesparas.
Diskussionsinlägg om ko rrosion.
Några ord till doktor Brennert.
I januarihäftet för i är av Teknisk tidskrift, avd.
Kemi, har doktor Brennert publicerat en uppsats med
titeln "om korrosion i neutrala lösningar med
speciell hänsyn till järnets röstning", vilken är i hög grad
ägnad att skapa konfusion på ett område, där
visserligen åtskilliga komplikationer förekomma, men
där man dock nu besitter riktlinjer av betydande
bärvidd och ernått en ganska stor klarhet. Att
försöka sudda till detta är klandervärt och ändamålet
med dessa rader är att reducera vad Brennert
presterat i sådan riktning till sina rätta dimensioner:
Å sid. 2 (första stycket) yttrar förf.: "Det har
diskuterats vad som är katodyta, då korrosionen sker
i neutrala vattenlösningar. En uppfattning är, att
inhomogeniteter i metallen — såsom exempelvis grafit
i gjutjärn och inneslutningar i vanligt järn — verka
som katod. Vid upplösning i syror representeras
katodytan ofta av dylika inneslutningar1, och det har
därför ansetts troligt att de även i neutrala lösningar
skulle förbliva katoder." Redan detta är ett gott
exempel på förf:s svävande och mångtydiga
uttryckssätt. Enligt lokalelementteorien, vilken förf. här
måste anses åsyfta, eftersom han citerar mitt arbete,
måste ett som katod verksamt ämne vara blottat
pä ytan av metallen. En viss mängd därav
förut-sättes från början vara blottad; allteftersom metallen
angripes kunna flera partiklar av det som katod
verksamma ämnet blottas och fä tillfälle att verka. I
fortsättningen talar emellertid förf. om "inneslutningar
i ytan" och torde därmed avse främmande ämnen
av den beskaffenhet, att de kunna tjänstgöra som
katoder — dvs. äro ädlare än huvudmetallen, ifall det
är fråga om främmande metaller, ej hava för hög
överspänning för väte och hava tillräcklig elektrisk
ledningsförmåga. Beträffande yttrandet att katodytan
vid upplösning av metaller i syror ofta representeras av
dylika inneslutningar, skulle jag bedja att få fråga om
förf. kan angiva något fall då katodytan representeras
av något annat än ett ämne av nyss angivna
egenskaper? Och så säger förf., att det har "ansetts troligt", att
samma ämnen även i neutrala lösningar skulle
förbliva katoder. Ja, det får väl i sanning anses troligt, ty
varför skulle ifrågavarande ämnen hava ändrat sin
natur? En person med förmåga av logiskt tänkande
skulle säga att man väl måste antaga att de verka
som katoder även i neutrala lösningar. Det skulle
vara roligt att höra vid vilken vätejonkoncentration
1 Här citerar förf. mitt arbete "Corrosion of metals i",
Ing.-vet. Akad. Handl. nr 93 (1929).
förf. anser att ifrågavarande ämnen eventuellt
upphöra att vara katoder?
Sedan fortsätter förf.: "Enligt en annan åsikt
utgöres katoden av en hinna (t. e. en oxidhinna)
varmed, i enlighet med samma åsikt, metallen är mer
eller mindre fullständigt överdragen", och härmed äro
vi inne på det märkvärdigaste i uppsatsen, i det förf.
tillskriver dessa hinnor verkligt uppseendeväckande
egenskaper. Beträffande rostöverdrag på järn är det
emellertid ej frågan om någon "annan åsikt" (jfr
nedan).
Förf. talar först om att dessa hinnor, vilka som
känt snart bildas på metallytor i luften och i de flesta
fall bestå av oxider eller oxidhydrat, kunna verka som
ett skydd mot korrosion, vilket är riktigt och känt
sedan länge, i det de verka som t. e. en
färgbestryk-ning. Å sid. 2 spalt 2 omtalas tvenne försök. I fall
någon av framställningen skulle föranledas att tro att
dessa härröra från förf., så må det upplysas, att det
fina uppvisandet av att fullt friska brottytor av järn
kunna amalgameras enbart genom beröring med
kvicksilver (försök 1) härrör från den amerikanske
fysikern Bridgman (år 1912). Förklaringen till
den gamla erfarenheten, att amalgamerat aluminium
hastigt angripes i fuktig luft (försök 2), varvid
egendomliga, masklika bildningar av aluminiumhydrat
uppkomma, är ganska enkel, och jag skulle ej ingä
på densamma om ej förf. kommit med en fullkomligt
innehållslös "förklaring". Aluminiums
normalpotential är så hög (ca 1,2 voit) att den kan övervinna
överspänningen, då väte skall utfällas på kvicksilver
(ca 0,8 voit). Kombinationen:
Al —• vatten 1. neutral saltlösning — Hg
bildar därför ett effektivt element. Antager man nu
att aluminiumbiten ej är fullständigt betäckt av
kvicksilver — vilket är mer än troligt — och att de
blottade delarna av aluminium hava en ungefär
cirkulär begränsning — vilket torde vara säkert ■— sä
koncentreras angreppet till beröringslinjen mellan Al
och Hg, där motståndet är minst. En ring av
aluminiumhydrat bildas, och då angreppet fortskrider,
skjutes denna undan så att de masklika, ihåliga
bildningarna av aluminiumhydrat uppstå. Förutsätter
man med förf., att aluminium vid det i försök 2
använda amalgameringsförfarandet blott ställvis
amal-gamerats, så blir ju ovanstående förklaring ännu
sannolikare.
Förf. sysselsätter sig därefter med oxidhinnans
samtidiga förmåga att verka som katod och
därigenom befrämja korrosionen. Hans mera utförliga
exempel härpå berör visserligen järn, men förut har
han anfört detta som gällande i allmänhet. Tag dä
12 juni 1937
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
