Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
bevisföring endast hänvisar till arbeten utförda av
honom själv och hans medarbetare. Detta ehuru under
de senaste 15 ären tusentals författare skrivit om
korrosion.
Vad angår de frågor, som prof. P. tagit upp till
behandling, är det allmänt sett huvudsakligen tre problem
som ventilerats.
1. Kunna oxid- (ev. hydrat-) hinnor över huvud taget
verka som katod vid korrosion i neutrala lösningar?
Prof. P. har såsom sin uppfattning framfört den
teorien, att om väte skulle utfällas på hinnorna skulle
dessa reduceras, och en på detta antagande uppkonstru-
erad elektrodprocess finner prof. P. strida mot
termodynamikens lagar. Häremot är först och främst att
invända, att den elektrodprocess, som av mig i texten
angivits,1 icke utgår från nämnda antagande och är ur
termodynamisk synpunkt oantastlig. Svårare är att
säga, hur det i det hänseendet förhåller sig med prof.
P:s påstående att oxid-(hydrat-)hinnorna "måste
reduceras till metall". Betr. det av prof. P. valda
exemplet, zink, visar en enkel beräkning grundad på
tillgängliga termodynamiska data,2 att en dylik
reduktion ej kan äga rum vid vanlig temperatur med mindre
ZnO utsättes-för väte av ca 10" atmosfärers tryck.
Det finnes sålunda ingenting i denna del av prof. P:s
resonemang som motbevisar påståendet att hinnorna
kunna existera. Och vidare. Då oxidhinnorna sålunda
faktiskt kunna bestå, varför kunna icke de lika väl som
andra ledande ickemetaller verka som katod? Till följd
av sin ringa tjocklek (storleksordningen 100 Å) erbjuda
de nämligen i många fall mycket ringa
ledningsmotstånd.
Jag vill här särskilt betona vad som sagts ovan betr.
litteraturhänvisningar. Som exempel på de fyra
hänvisningar jag givit betr. denna fråga, ber jag ur en av
dem få citera följande, taget från The First Report of
i Katodisk reaktion.
2 Na’ + 2 H20 —> 2 NaOH + 2 H’
2 H + 2 O —V 2 H
2 H + % 03 —H>0
2 Na". + HoO + % Oj + 2 O —> 2 NaOH
Ho + % Ö|. = H20 a F°298 = — 56 560
Zn + % O-i = ZnO a P°»9S = — 75 800
Zn — Ha = ZnO — HaO A F°298 = — 19 2 4 0
Zn(/) + H20/„) = ZnO(/) + H2(ff)F°29s = — 19 240
— RTln pHa = — 19 240
19 240
log pHs = , - 2-gx
logpH2 = 14,1
pHs=1014’i atm. vid 25°C
the Corrosion Committee, The Iron and Steel Institute
39—40, 1931:
"The mechanism of the reaction that results from the
presence of a non-uniform oxide film is electrochemical
in character. Experiments have shown oxide-covered
metal is cathodic towards metal free or nearly free from
oxide and that a current is set up when two such
samples of metal are plunged in an electrolyte and
con-nected by a wire. The relatively bare metal is attacked
and a current flows through the liquid, the film-covered
metal forming the positive pole."
2. Betr. ledningsmotståndets inverkan vid korrosion
i neutrala lösningar.
Det är prof. P:s åsikt, att motståndet i lösningen
hat-avgörande inverkan på korrosionshastigheten. Han
stöder sig härvid på sina försök med metallers upplösning
i syror. Att motståndet härvidlag är av fundamental
betydelse har jag aldrig satt ifråga. Prof. P. har sedan
gjort ett analogislut och anser att motståndet bör ha
samma inverkan vid korrosion där vätgasutveckling
icke förekommer. — Evans har grafiskt belyst
motståndets inverkan med diagram, vars princip
återgives i fig. 1. Kurvorna däri beteckna anod- och
katod-ytornas strömspänningskurvor. Vid ett motstånd i
lösningen = 0 erhålles strömstyrkan I0. Om motståndet är
R, kommer spänningsfallet mellan anod och katod att
bliva = B -1 (I — strömstyrkan). Man finner det
verkliga värdet på I genom att söka den strömstyrka där
R ■ I motsvarar avståndet mellan anod- och katodytans
strömspänningskurvor vid ifrågavarande J-värde (se
vidare anförd litteratur). Vid ringa motstånd blir R ■ 1
obetydligt (se i diagr.) och en ytterligare minskning av
R till t. e. 0,5 R medför ingen större ökning av I.
Korrosionshastigheten är därför vid högre
saltkoncentrationer (och ej för tunna vätskeskikt) relativt oberoende av
lösningens ledningsförmåga (2, 3, 4, 5). Detta gäller som
sagt det fall, då korrosionen ej sker under
vätgasutveckling. Vid upplösning i syror ter sig frågan i
allmänhet emellertid annorlunda. Strömspänningskurvorna
för anod- och katodytorna få här ett utseende enl. fig. 2.
Ändringen r korrosionsmekanismen, då man övergår
från fallet vätedepolarisation med syre till fallet
vätgasutveckling, tar sig uttryck däri, att den katodiska
ström-spänningskurvan får mindre lutning och’sålunda
kommer att förlöpa mer parallellt med den anodiska
strömspänningskurvan. En minskning av R till hälften
kommer därför i fallet vätgasutveckling att förskjuta I
till inemot det dubbla värdet enl. fig. 2. Som
sammanfattning kan alltså sägas, att om i ett visst system vätet
i ena fallet oxideras av i lösningen upplöst syre, i andra
fallet avgår i gasform, kommer korrosionshastigheten
huvudsakligen att begränsas i första fallet av
katodytans polarisation och i andra fallet av lösningens
motstånd. Det inses härav, att man ej utan vidare kan
tillämpa resultat erhållna från upplösningsförsök i syror
på de korrosionsfall, där vätet depolariseras av syre
(= i neutrala lösningar).
3. Kunna inneslutningarna ensamma verka som katod
vid korrosion i neutrala lösningar?
Prof. P. har ej velat godkänna min bevisföring i denna
fråga, speciellt med avseende på försök 4 i min uppsats.
Jag vill då nämna ett annat och kanske mer påtagligt
bevis.
Om katodytan utgöres av inneslutningar och metallen
däremellan tjänstgör som anodyta, bör man tydligen
alltid — under i övrigt analoga förhållanden — finna
avsevärt högre korrosionshastighet hos en metall med
talrika inneslutningar än hos en med få (alt. 1).
Representeras katodytan däremot av t. e. en film eller hinna,
utbredd över större delen av ytan och anodytan av
mindre, filmfria metallytor, kommer man i t. e. det fall,
att metallen korroderar nedsänkt i en elektrolytlösning
att finna samma storleksordning på angreppen
oberoende av antalet inneslutningar (alt. 2). För
Fig. 1.
Strömspänningskurvor för anod- och katodyta.
Princip enl. Evans (1). —
Vätet depolariseras av syre.
I-R
Fig. 2.
Strömspänningskurvor för anod- och katodyta.
—- Vätgasutveckling.
48
12 juni 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
