Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
torer: den drivande elektromotoriska kraften hos
lokalelementen, elektriska ledningsförmågan hos lösningen
och motståndskapaciteten hos anordningen — alla tre
lika viktiga.
Det i fig. 1 återgivna diagrammet enl. Evans är
tyvärr ganska svårt att förstå även i E:s
originalhandling. Det angives där ej huru spänningsmätningarna
utförts, ja det är icke ens klart om några
spänningsmätningar verkligen utförts utan om det blott är fråga
om att visa huru E. tänker sig förhållandena (han
talar om att han hoppas snart kunna utföra
bestämningar). I alla händelser synes dr B. hava råkat ut
föl-ett löjligt misstag vid reproduktionen av Evans’ figur.
Hos E. är nämligen kurvan "Katod(luft)" avbruten
något innan den skär kurvan "Anod(järn)". Sedan
börjar något nedanför sistnämnda en annan kurva, som
angives tillhöra zink och för zink finns dessutom en
särskild anodkurva! När man ser på dr B:s reproduktion
får man ju den uppfattningen att strömmen skall ändra
riktning efter skärningspunkten, men det är väl ändå
inte meningen? Någon diskussion av frågan synes
under sådana omständigheter ej behövlig. Att lösningens
ledningsförmåga har stort inflytande vid korrosion (i
neutrala saltlösningar avser väl dr B.) under
medverkan av syre är ju till överflöd bevisat. Härtill
återkommer jag senare vid behandling av detaljfråga 10.
"3. Kunna inneslutningarna ensamma verka som
katod vid korrosion i neutrala lösningar?"
Meningen med denna illa formulerade fråga synes
vara: kan förloppet vid korrosionen vid närvaro av
syre i neutrala saltlösningar förklaras under antagande
att enbart "inneslutningarna" verka som katoder?
Dvs. behöver man ej antaga att "hinnorna" också tjäna
som katoder?
Att en sådan fråga framställes är högst egendomligt
då jag just framhållit att vid järn även rosten tjänar
som katod och visat att den besitter härför erforderliga
egenskaper.
Doktor Brennert synes nu hava insett att mina
anmärkningar beträffande försök 4 i hans uppsats i
januarihäftet äro berättigade, varför han anför ett nytt
försök med armcojärn och gjutjärn, vars resultat återgives
i tabell 1. Detta omfattar blott en försöksperiod på 24
timmar, vilket är alldeles otillfredsställande eftersom
rostningshastigheten varierar med tiden, eventuellt
mycket starkt enligt vad jag framhållit.1 Vidare synes
endast ett försök vara utfört under det att enligt min
erfarenhet 8 parallellförsök äro erforderliga för att fä
ett användbart medelvärde, då de enskilda försöken tack
vare allt metallmaterials heterogenitet och olikheter i
rostens fördelning på järnytan kunna avvika med
intill 50 % från medelvärdena. Att diskutera ett enda
försök sådant som det nu av Brennert anförda torde vara
bortkastad tid och det borde ej vara tillåtet att publicera
dylika försök. Hans nu meddelade resultat står i
fullständig strid med resultaten av försök 7 i hans uppsats
i januarihäftet, vilka jag sökt klarlägga i mitt inlägg i
junihäftet, sid. 47, resp. med mina och andras försök.
En förklaring söker han ju åstadkomma, till vilken jag
i någon mån skall återkomma, men egendomligt är
citatet från Speller, vilket B. tydligen tycker passa ihop
med sitt sista, ensamma försök, vilket väl således skulle
närmast karakterisera skillnaden, eller rättare bristen
på skillnad, mellan armcojärn och gjutjärn. Mina —
liksom B:s i januarihäftet omtalade försök — motsvara
dock mera vanliga praktiska förhållanden än B:s nu
anförda och Spellers yttrande torde ej innebära mera
av hållbar beskaffenhet än att skillnaden är mindre än
man från början hoppats, vilket nog är riktigt.
I sitt försök till förklaring återfaller B. till den högst
märkvärdiga fig. 3 å sid. 3 i januarihäftet. Det är ju
1 Teknisk Tidskrift 1937, Avd. Kemi, sidd. 17—18, fig. 4
och 5.
klart att några alternativ i egentlig bemärkelse ej
kunna föreligga, ty om det förekommer både ledande
"inneslutningar" och ledande "hinnor", bägge med sådana
egenskaper att en elektromotorisk kraft kommer till
stånd, vilket B. enl. ifrågavarande figur förutsätter, så
komma lokalströmmarna naturligtvis att fördela sig på
bägge. Skillnaden mellan de 3 alternativen i
ifrågavarande fig. 3 ligger blott i det sätt, varpå B. ritat fig.
3 a—3 c, utan att någon begriplig förklaring härför
lämnats. I sitt nu föreliggande svar (sid. 48, sp. 2 nedtill
— sid. 49, sp. 1 upptill) talar B. däremot blott om 2
alternativ, vilka enligt vad som nyss anförts äro lika
meningslösa; detta gäller tydligen även om slutsatsen:
"Under här föreliggande försöksbetingelser är
uppenbarligen alt. 1 enl. ovan helt uteslutet."
I detta sammanhang talar förf. (s. 49, sp. 1) om
"antalet angrepp" liksom han vid fig. 3 i januarihäftet
talar om inneslutningar "inuti och utanför angreppet".
Med "antalet angrepp" menar han, såvitt man kan
förstå, antalet lokalelement —- det är åtminstone den enda
rimliga meningen — och med "angrepp" ett område, där
ett lokalelement är verksamt. Det hade varit betydligt
klarare om han talat om lokalelement i st. f. om
"angrepp" — men förf. älskar icke klarhet.
Doktor Brennerts "förklaring" till sitt sista försök är
oriktig. Det är visserligen sant att om antalet
lokalelement i ett fall är litet och i ett annat fall stort så
blir motståndskapaciteten för varje enskilt lokalelement
mindre i det förra fallet emedan en större del av
lösningen står till förfogande per element räknat. Men
att detta skulle överkompensera effekten av ett större
antal lokalelement är orimligt, såsom ock erfarenheten
till fullo visat.1 Detta förhållande ändras ej om
vätskelagret är tjockare utan korrosionshastigheten växer med
antalet lokalelement för såvitt ej detta möjligen ändras
om proven äro täckta av ett så tjockt stillastående
vätskelager, att syrets diffusionshastighet blir
utslagsgivande.2 Att närmare söka diskutera dr Brennerts
resultat, som är grundat på ett enda försök och på en enda
godtyckligt väld försökstid, lönar sig, som redan sagt,
icke.
Mot slutet av denna avdelning yttrar dr B.: "Att enl.
prof. P:s metod korrosionshastigheten stiger med
antalet inneslutningar är sålunda inget kriterium på att
inneslutningarna verka som katod." Detta alldeles
omotiverade påståendes värdelöshet torde enklast
belysas genom att fråga: kan dr B. förklara huru
"inneslutningarna", om de hava erforderliga egenskaper,
skulle kunna undandraga sig att verka som katoder?
Vid metallers upplösning i syror kunna ju
lokalelementens katoder direkt iakttagas (se Corrosion of Metals I,
plate III, och II, plate V). Beträffande röstning får jag
hänvisa till mitt inlägg i junihäftet, sid. 46, sp. 2, första
stycket och återkommer härtill vid B:s yttrande om
stycke 9 i samma inlägg.
Jag övergår nu till att behandla de detaljfrågor,
varom doktor B. yttrat sig — i den mån det föreligger
någon anledning därtill.
Stycke 2 (slutet). Av någon icke fullt klar
anledning yttrar dr B. — han tror ju i alla fall på
lokalelement: "Jag tillåter mig påstå, att natrium löser sig i
saltsyra, även om det föreligger i fullständigt ren form."
Dr B: s yttrande låter ju ganska bestickande och jag har
själv många gånger tänkt på natrium. Men osvuret är
bäst, dr Brennert! Jag blev för min del mycket
angenämt berörd då vi funno att även vid en så starkt
positiv metall som aluminium lösningshastigheten i syror
var starkt beroende av metallens renhetsgrad — så att
elektrolytiskt raffinerat, men ännu icke rent,
aluminium löser sig omkring 40 gånger långsammare än
1 Se t. e. sammanställningen i "Corrosion of Metals", II
sid. 106 (1931).
2 Tekn. Tidskrift Avd. Kemi 1937. sid. 19.
12 juni 1937
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
