Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
vanligt handelsaluminium (jfr Corrosion of Metals ii,
106—109). Låt oss således avvakta försök med
möjligast rent natrium för att se om även här
extrapola-tionen att en fullständigt ren metall med även i
fysikaliskt hänseende homogen yta icke löser sig i märkbar
grad är berättigad eller om möjligen i detta fall någon
annan reaktionsväg än den vanliga kan spela en
avsevärd roll, vilket icke är fallet för mindre positiva
metaller såsom Al, Zn, Fe (jfr Corrosion ii, sid. 193—
194 stycket 6). Jag har icke anledning att bliva
särdeles ledsen om så skulle visa sig vara förhållandet
Fig. 1. Fig. 2.
och i alla händelser har doktor B., vilken som sagt
också synes tro på lokalelementteorien, lika stor eller
lika liten anledning att bliva ledsen. Jag har för övrigt
framhållit att man vid högre temperatur (anlöpning),
då vatten ej medverkar, kan antaga ett annat förlopp,
ett s. k. rent kemiskt angrepp, och även framhållit att
uttalandet att det vid korrosion vid vanlig temperatur
icke finnes märkbar plats för något annat förlopp än
lokalelementens verksamhet icke strider häremot enär
reaktionshastigheten vid gasreaktioner i regel avtager
enormt vid sjunkande temperatur — tänk på föreningen
av väte och syre!1
Omedelbart efter yttrandet om natrium skriver dr B.:
"Grafit, sulfider, karbider etc. verka säkerligen som
katoder i neutrala lösningar", vilket mycket gläder mig
då han tidigare, åtminstone på vissa ställen, så vitt jag
förstått uttalat starka tvivelsmål härom. Angående
"inneslutningarnas" och "hinnornas" relativa betydelse,
som dr B. sedan fortsätter med, torde redan vara
tillräckligt ordat.
Stycke 9 (slutet). Dr Brennert säger att "det är
mycket möjligt att man i vissa fall kan erhålla samma
utseende på angreppet vid korrosion i neutrala
lösningar som vid upplösning i syror". Då förf. sålunda
genom användandet av uttrycket "mycket möjligt"
icke synes vilja riktigt tro på vad jag yttrat härom i
junihäftet, s. 46 sp. 2 l:sta stycket, så meddelar jag
här ett par fotografier.
Fig. 1 och fig. 2 visa elektrolytjärn, av vilket
samma kvantitet metall bortfrätts, i ena fallet (fig. 1)
genom röstning i CaCl2-lösning, i andra fallet (fig. 2)
genom upplösning i saltsyra. Likheten är slående och
enligt min mening mycket intressant. Angreppet vid
röstning visar visserligen något grövre struktur, men
full överensstämmelse kan man ju knappt vänta, då i
detta fall en svårlöslig produkt bildas, som täcker
ytan. De svarta fläckarna på fig. 1 utgöras av rost,
som man ej kunnat fullständigt avlägsna.
Sedan yttrar förf.: "men det finnes också fall där
man icke finner en sådan överensstämmelse". Det
vore intressant om dr B. kunde förete några belägg
härför.
Stycke 10. Inverkan av "motståndet i lösningen",
eller med andra ord lösningens ledningsförmåga, även
i lösningar av "måttlig koncentration" (t. ex. 0,5 n NaCl)
är till överflöd bevisad på icke mindre än 13 olika
järnsorter av mig och medarbetare och många andra
i Tekn. Tidskr. Avd. Kemi 1937, s. 19.
erfarenheter föreligga ock. Detta gäller för tunna
vätskefilmer, alltså för de vanligaste fallen av
röstning; att det blir annorlunda vid nedsänkta prov har
jag också framhållit och förklarat.1
Yttrandet: "Av 2 framgår även att resultat från
upplösningsförsök i syror ej direkt kunna tillämpas på
korrosion i neutrala lösningar" är något vagt. Frågan
torde redan vara tillräckligt belyst.
Stycke 12. Här är frågan om citat eller icke. Jag
har skrivit: "De Evans’ka iakttagelserna innebära ett
starkt stöd för lokalelementteorien emedan den
paradoxala företeelsen att metallen angripes på de ställen,
däp nästan intet syre förefinnes, under det att de
ställen, där syre har tillträde, skyddas i sin egenskap av
katoder — — — är en enkel konsekvens av
lokalelementteorien." Dr B:s yttrande, som jag betecknat
som ett något otydligt citat låter: "Man finner alltså
det paradoxala förhållandet, att ehuru korrosionen
vanligen befordras av syre uppstår det minsta angreppet
där syretillförseln är rikligast." Dr B. säger att detta
icke är något citat — och det är ju icke heller något
ordagrant sådant, såsom jag ju påpekat. Var har dr
B. fått det ifrån? Har han hittat på det själv eller
menar dr B. blott att den otrevliga beteckningen
"plagiat" varit den korrekta? — Fortsättningen hos B.:
"Det har därför ej funnits någon anledning att nämna
detta (dvs. mitt arbete) som källa och jag har
föredragit att lämna Evans förklaring" är synnerligen
dråplig, då Evans’ förklaring visserligen är riktig men
ofullständig i det den blott är kvalitativ, under det att
jag kunnat förklara försöken i fråga kvantitativt,
vilket jag yttrade att B. kunnat kosta på sig att
omnämna.
Stycke 17 (slutet). Det förefaller som om dr B:s
begrepp om orsaken till det rostfria stålets
korrosions-beständighet i någon mån klarnat och att han anslutit
sig till min uppfattning i saken ehuru han ej
konstaterat att detta är ett resultat av mina anmärkningar.
Stycke 18 (slutet). Förf. säger: "Man får den
uppfattningen att prof. P. vill förneka riktigheten av de
av Evans och av undertecknad utförda
undersökningarna." Jag har ej alis yttrat mig om riktigheten av
dessa undersökningar utan blott påpekat dr Brennerts
bristande teoretiska insikter. Men eftersom B. här tager
upp en av sina föregående uppsatser så vill jag säga
att dr B:s här ifrågavarande arbete (Tekn. Tidskrift,
Avd. Bergsvetenskap 1934, sid. 33) är till den grad
rörigt och oklart att en dissektion av detsamma skulle
bliva en mycket vidlyftig sak — men därom kan ju icke
bliva fråga i detta sammanhang.
I övrigt torde någon vidare behandling av
detaljfrågorna icke behövas utan en hänvisning till vad som här
yttrats före ingåendet på detaljfrågorna vara
tillräckligt.
Ett flertal av de anmärkningar, däribland flera
viktiga, som jag framställt i junihäftet hava av doktor
Brennert lämnats obesvarade, vilket jag tolkar så att
han icke haft något att svara på dem.
Wilh. Palmaer.
Några ord till professor Palmaer.
I febr.- och mars-numren av Teknisk tidskrift har prof.
Paimær givit en redogörelse för en av honom
uppfunnen snabbmetod för provning av
korrosionsbeständigheten hos speciellt järn. Metoden går i korthet ut på att
man bibringar de prov man önskar undersöka en tunn
film av kalciumklorid- resp. litiumkloridlösning av
optimal ledningsförmåga och därefter studerar
korrosionshastigheten, varvid såsom mått tages förbrukad mängd
syre pr tidsenhet. Till följd därav, att
syreförbruk-ningen kan bestämmas under försökens gång, äger me-
1 Se t. e. Tekn. Tidskr. Avd. Kemi, 1937, s. 19.
58
11 dec. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
