Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
toden den stora fördelen, att man i detalj kan följa
korrosionsförloppet. En annan värdefull förtjänst är,
att korrosionshastigheten kan bestämmas med stor
exakthet, då även små förändringar i gasvolymen kunna
fastställas med härför erforderlig noggrannhet.
Metoden är därför säkerligen ett mycket gott instrument i
handen på den korrosionskemist, som strävar efter att
teoretiskt studera korrosionsförloppet under vissa, väl
definierade betingelser och torde få anses som ett
värdefullt bidrag till korrosionsforskningen.
Det finnes emellertid en fråga, som författaren ej
närmare ingått på och som det kunde vara av värde att
närmare diskutera, nämligen metodens praktiska
användbarhet. Författaren nämner endast: "Då så pass
många komplikationer kunna uppträda vid korrosion
vågar jag ej heller, ännu åtminstone, påstå att den (dvs.
den kvalitativa) resp. den kvantitativa utföringsformen
är användbar i alla fall."
Om man utsätter ett antal järnprover av olika slag
för ett visst angripande medium och bestämmer deras
rostningshastighet, finner man ett visst inbördes
korrosionsförhållande mellan proverna. Om man emellertid i
stället utsätter samma prover för andra
korrosionsförhållanden och gör en likartad bestämning, är det långt
ifrån säkert, att man kan återfinna samma förhållande
mellan proverna som i föregående fall.
För att taga ett välkänt exempel: Det är känt, att
en tillsats av ca 0,25 % koppar till stål ökar dess
livslängd vid korrosion i atmosfären högst avsevärt (50—
200 %). Undersöker man emellertid inverkan av samma
koppartillsats, i det fall att stålet är helt nedsänkt i en
lösning (havsvatten, vattenledningsvatten etc.), finner
man en endast obetydlig ökning av rostbeständigheten
eller (vanligen) ingen alis (1, 2, 3). Förklaringen
härtill är, att den bildade rosten — såsom även framhållits
i prof. Palmærs arbete — verkar som ett visst rostskydd
samt vidare därmed att rostbeläggningen utvecklas på
olika sätt under olika omständigheter. Vid korrosion i
atmosfären giver sålunda det kopparhaltiga stålet ett
betydligt tätare rostskikt än det kopparfria, ett
förhållande som ej eller endast i obetydlig grad återfinnes i
det fall att provet är ständigt täckt av lösningen.
Det är sålunda tydligt, att två material under olika
omständigheter kunna uppvisa inbördes mycket olika
korrosionsförhållanden. Därför är det icke möjligt att
man med ett och samma prov skall kunna få fram en
allmängiltig relation mellan materialets
korrosionshas-ilgheter.
Ser man sedan på möjligheten att inom varje
speciellt korrosionsområde åstadkomma en
snabbprovnings-metod, skall man finna, att det t. o. m. i detta betydligt
gynnsammare fall är vanskligt att finna ett
ändamålsenligt prov. Den metod som förf. beskrivit borde
närmast finna tillämpning i det fall, att i praktiken
materialet ständigt är vätt av lösningen, såsom t. e. vid
rullständig nedsänkning i lösning. Emellertid finnas,
såsom även berörts av författaren, redan
provningsmetoder av liknande slag tidigare föreslagna. Den
allmännast förekommande metoden torde vara
"saltspray"-metoden, där provstycket under lämplig tid besprutas
med ett fint duggregn av en saltlösning, varpå
korrosionshastigheten bestämmes t. e. genom undersökning
av viktsförlusten. Denna metod stöder sig på samma
princip som den av prof. Palmaer föreslagna, i det att
man under hela korrosionstiden håller provstycket täckt
med ett tunt skikt av korrosionslösning. Undersöker
man emellertid, i vilken utsträckning denna metod
begagnats för slutgiltig bedömning av järn- och stålsorter,
skall man finna, att den funnit en synnerligen
begränsad användning, ehuru den varit känd sedan lång tid
och t. o. m. är standardiserad. Anledningen härtill är
icke att söka däri, att försöksfelen äro för stora eller
att provet är omständigt, utan däri, att man icke finner
tillräckligt god överensstämmelse med de resultat, som
erhållas vid fältprov. Studerar man vilka metoder som
i själva verket användas vid de stora undersökningar,
som igångsatts inom detta område (t. e. av Iron & Steel
Institute och British Iron and Steel Federations
korrosionskommitté), visar det sig, att i allmänhet proven
utföras såsom långtidsförsök under exakt de
förhållanden, för vilka man vill undersöka materialet.
Ävenledes finner man i litteraturen talrika varningar
för att använda snabbmetoder för
korrosionsundersökningar, där man alltför mycket avlägsnar sig från de
praktiska förhållandena. Såsom exempel på dylika
uttalanden må nämnas följande:
Browne (4): — — — Engineers and metallurgists
have searched diligently for some single accelerated
test which might be used as fairly accurate measure to
determine the relative corrosion resistance under
normal commercial service, but it is safe to say that so
far no such test has been worked out, and one must.
conclude that each accelerated test indicates nothing
möre than that which is likely to occur in service, when
that metal is subjected to the action of that particular
medium or a similar one under identical conditions.
Even a slight change in these conditions, as for example,
in temperature or concentration, is apt to give a
diffe-rent result. — —• —
The Corrosion Committee of Iron and Steel
Institute (5): — — —- Accelerated tests must, therefore,
be devised with care and their limitations realised when
applied to practical purposes. It is desirable that the
accelerated test should approximate as closely as
pos-sible to the conditions of service. According to U. R.
Evans, "there is nothing essentially unsound in seeking
for an accelerated test. But the acceleration must be
obtained by intensifying the adverse factors which be
present under service conditions, not by introducing
new factors.–-As stated by Speller, "There is no
Allround Test.... Accelerated tests should have a
scientific and practical connection with service
tests."––
Evans (6):–-It is important that the conditions
(temperature, stirring, etc.) shall at any given time be
the same for ali the materials tested, and should if
possible be close to those prevailing in service; service
conditions must indeed be carefully studied in ali their
aspects.–-Clearly a separate test is needed for
almost every service condition, and any attempt to lay
down a standard test capable of showing the order of
merit over wide conditions of service is foredoomed to
failure. It is common knowledge that the order of
merit of a series of materials will vary with the
conditions. — –-
Förslag till DIN-norm (7):–-Bei Versuchen,
die zu einem schnelleren Ergebnis als unter normalen
Beanspruchungen führen sollen, ist bei der Auswertung
der Ergebnisse eine gewisse Vorsicht geboten. Ini
all-gemeinen wird man nur durch Verstärkung der
mass-gebenden chemischen Reaktion brauchbare Ergebnisse
erhalten. Willkiirliche Erhöhung der Temperatur oder
der Konzentration führen oft nicht zum Ziel.–-
Det vill därför synas undertecknad, som om den av
prof. Palmaer konstruerade metoden bör giva noggranna
och rättvisande resultat i de fall, man önskar prova
materialet mot kalcium- resp. litiumkloridlösningar av hög
koncentration, men att man bör tillämpa resultaten med
största försiktighet, om man vill använda dem för
bestämning av motståndskraften mot atmosfärilier,
vattenledningsvatten eller dyl.
Stockholm den 30 mars 1937.
Sven Brennert.
Litteratur.
1) Daeves: Ståhl u. Eisen i6, 1857, 1926.
2) Cushman och Coggeshall: Träns. Amer. electrochem.
Soc. 39, 81, 1921.
12 juni 1937
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
