- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Kemi /
60

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TekniskTidskrift

3) Speller: Chem. metallurg. Engng. 36, 85, 1929.

4) Browne: Met. Progr. 21,, 35, 1933.

5) The First Report of the Corrosion Committee of Iron
and Steel Institute 55, 1931.

6) Evans: Metallic Corrosion Passivity and Protection,
Edward Arnold & Co., London 1937.

7) Z. Metallkde. 28, 20, 1936.

Professor Palmsers svar till doktor Brennert.

Med anledning av beteckningen "Diskussionsinlägg"
vill jag anmärka att doktor Brennert visserligen var
närvarande då jag vid Svenska metollografförbundets
höstmöte den 3 okt. 1936 höll det föredrag, som
återgivits i min nyssnämnda avhandling, men att han då
icke utlät sig.

Förf. ger i början ett sorts erkännande åt
metodens användbarhet för det teoretiska studiet av
korrosionsförloppet —- något som väl nu är i huvudsak
avslutat — "under vissa, väl definierade betingelser",
betingelser som förf. annars visat sig hava en
utpräglad motvilja emot. Jag är naturligtvis ytterst
glad häröver, men kan ej underlåta att nämna, att
jag mottagit betydligt oförbehållsammare
erkännanden från betydligt mera kompetent håll, där man även
synes hava goda förhoppningar om metodens praktiska
användbarhet.

Nu är det emellertid fråga just om metodens
praktiska användbarhet. Att jag ej skulle ingått närmare
härpå, är ett egendomligt uttalande i betraktande av
vad jag faktiskt yttrat därom.

Frågan är således, om man kan befara, att t. e.
förhållandet mellan rostningshastigheten hos två olika
järnsorter kan utfalla olika, om man å ena sidan
håller proven fuktade med maximalledande
klorkalciumlösning eller å andra sidan fuktade med vatten, salt
eller sött, eller helt enkelt låter dem hänga i
atmosfären. Någon principiell grund för att detta skulle
inträffa har jag ej kunnat finna och ej heller har
Brennert kunnat angiva någon sådan.

Han åberopar emellertid hur det förhåller sig med
kopparhaltigt stål. Men är det till en början säkert att
de olika undersökningar, som han åberopar, äro utförda
med samma material? I synnerhet då det är fråga
om så små kopparhalter är detta av vikt liksom även
det sätt varpå kopparn förekommer. Just den
kopparhalt, som Brennert omnämner, nämligen ca 0,25 %,
är kritisk, emedan den nästan sammanfaller med den
mängd koppar som anses kunna förekomma som fast
lösning i järn, nämligen ca 0,3 %. Härom får jag
hänvisa till avdelning 3 i mitt ovan anförda arbete om
det rostfria stålets egenskaper i korrosionshänseende.

Förf. gör gällande att det skulle vara visat att
kopparhaltigt stål är beständigare än kopparfritt vid
korrosion i atmosfären ■—- och i Daeves av honom
åberopade artikel, som i huvudsak är refererande, finnes
åtskilligt som talar härför, men även det som talar
emot. Sedan säger förf. att om "stålet är helt
nedsänkt i en lösning (havsvatten, vattenledningsvatten
etc.), finner man en endast obetydlig ökning av
rostbeständigheten eller (vanligen) ingen alis". Som stöd
åberopar han en artikel av Spellek, men vad han
funnit för stöd i denna förstår jag ej. Speller
framhåller i stället att ett kopparhaltigt Bessemerstål i
"vissa atmosfärer" är mera motståndskraftigt än
martinstål eller rent handelsjärn med samma
kopparhalt, vilket synes belysa vad jag nyss förut anfört om
betydelsen av det sätt varpå kopparn förekommer.
Däremot hava de åberopade författarna Cushman
och Coggeshall utfört försök med i lösningar
nedsänkta prov. Jag har emellertid för flera år sedan
framhållit1 att vid rostningsförsök med helt nedsänkta

1 Corrosion of Metals II, Ing.-vet.-akad. handl. nr 108
(1931), s. 153; även det först citerade föredraget i Oslo
1932, s. 225.

6q

provbitar syrets diffusion synes spela den avgörande
rollen så att strömstyrkan i lokalementen bestämmes
härav. Sålunda synes Cushmans och Coggeshalls pä
primitiva försök grundade resultat bliva begripliga •—•
om de nu äro riktiga.

Jag har emellertid icke föreslagit att arbeta med
nedsänkta provbitar — detta för att uppnå större
snabbhet men även av nyss anförda skäl.

över huvud taget synes hela frågan oviss; jfr som
ett nytt exempel i Tekn. tidskrift, avd. Väg- och
vattenbyggnadskonst 1937, sid. 44, meddelade siffror och
gjorda uttalanden. Det av B. anförda fallet torde
således ej kunna erkännas hava lämnat stöd för en
anmärkning mot min metod. Måhända skulle tvärtom
en undersökning enligt den kvantitativa
utföringsformen av min metod bidraga till frågans
klarläggande (jfr den nyss åberopade avd. 3 i mitt arbete
om rostfritt stål).

Då sålunda påståendet att i detta fall olika resultat
skulle framkomma vid atmosfärsprov resp. vid arbete
enligt min metod tillsvidare är obestyrkt så torde den
av Brennert med stor säkerhet framlagda förklaringen
till den eventuella olikheten (olika konsistens hos
rosten) för närvarande kunna lämnas åt sitt värde.

Däremot har jag i det arbete, som nu är föremål
för doktor Brennerts "diskussionsinlägg", kunnat
anföra tvenne fall, där metodens användbarhet bekräftats
av erfarenheten, nämligen vid rostfritt stål och vid
aluminerat järn (sid. 21 i avd. Kemi 1937). Om man
tänker sig tillbaka till den tid, då utexperimenterandet
av rostfritt stål ägde rum, så hade man då på några
dagar resp. ett par veckor på ett ytterst enkelt och
bekvämt sätt fått fram, att en synnerligen stor skillnad
förefinnes mellan kromhaltigt och kromfritt ståls
korrosionsbeständighet. Även för aluminerat järn
framställt enligt civiling. G. Knös’ metod stämmer
provningsresultatet med erfarenheten.

Doktor Brennerts tvärsäkra påstående att det icke
skall vara möjligt "att man med ett och samma prov
skall kunna få fram en allmängiltig relation mellan
materialens korrosionshastigheter" är däremot således
tillsvidare obevisat, och alla äro säkert ense i
förhoppningen att det skall visa sig, att han i det
väsentliga har orätt i sin hopplösa syn på tingen, så att de
omständliga långtidsproven måtte kunna reduceras.

Emellertid är icke B. så säker på sin sak att han
försmår att söka stöd i litteraturcitat. Men dessa
lämna honom verkligen en klen hjälp. Den citerade
Browne säger att något snabbprov av tillfredsställande
beskaffenhet hittills (1933) icke blivit funnet — men
detta utesluter ju icke möjligheten att finna ett
sådant. För övrigt antyder Browne som synes att det
torde vara möjligt att finna en snabbmetod som ger
sannolikt riktiga resultat. Det citerade yttrandet av
Iron and Steel Institutes Corrosion Committee säger
att man måste utarbeta ett sådant prov med omsorg
och i "Förslag till DIN-norm" uttalas att "eine
ge-wisse Vorsicht" är påkallad och att man blott genom
"Verstärkung der massgebenden chemischen Reaktion"
bör kunna erhålla användbara resultat. På samma
sätt uttalar sig Evans enligt nyssnämnda Corrosion
Committee. Men vad Corrosion Committee, Förslag
till DIN-norm och Evans enligt anförda ställe yttrat
överensstämmer ju fullkomligt med grunderna för
min metod och med vad jag själv yttrat angående
försiktighet! På ett annat ställe som B. också citerar
yttrar sig Evans visserligen annorlunda, men man kan
ju då ej säga mer än att genom dessa motsägande
yttranden värdet av Evans votum försvagas. I synnerhet
som det första från Evans direkt av B. citerade stycket
i väsentliga avseenden stämmer med vad jag uttalat.

Apropos långtidsprov är det mycket egendomligt
av B. att tala om försök "under exakt de för-

10 juli 1937

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:20:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1937k/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free