Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te kn i sk Ti ds kri ft
Diskussionsinlägg om ko rrosion.
Svar till prof. Palmær med anledning av
diskussionsinlägg i julinumret "Ytterligare några ord till
doktor Brennert".
Prof. P. har under en lång följd av år, 1 tal och skrift,
hävdat, att med ledning av den lokalelementteori, som
han utformat, kunna praktiskt taget alla korrosionsfall
fullt klarläggas. Det är sålunda väl förståeligt, om
varje meningsyttring eller undersökningsresultat, som
kommer mer eller mindre i kollision med denna
korrosionsteori utsättes för kritik från hans sida.
Det kan också vara väl förståeligt, om prof. P. i sin
starka reaktion mot de nyare korrosionsåskådningar och
forskningsrön, som utomlands numera allmänt vunnit
gehör och som jag vid mina undersökningar tillämpat,
i motsvarande grad stegrat sin misstämning mot mig
personligen.
Men det är oförståeligt, att en i så framskjuten
ställning stående vetenskapsman som prof. P., då han
angriper i sak, icke drager sig för att samtidigt också
angripa rent personligen.
De svårartade tillvitelser och i förlöjligande form
gjorda anmärkningar och angrepp, som i olika
variationer riktats mot mig, tager jag med jämnmod. Även de
mest förolämpande. De kunna absolut icke — på sätt
som här uppenbarligen åsyftats — varken nedslå eller
allvarligt skada mig. Ej heller förhindra framförandet
av de "irrläror", vilka — ehuru påfallande sent i
ingen-jörskretsar — börjat gripa omkring sig även i vårt land.
Egenartad är prof. P:s metod att förklara en uppsats
eller ett uttalande som "ganska svårt att förstå",
"klandervärt", "oklart", "löjligt" osv. så snart uppsatsen resp.
uttalandet går emot prof. P:s teorier. Vad beträffar de
fall då dylika uttryck använts med avseende på min
uppsats i januarinumret vill jag endast nämna, att jag före
publiceringen lät ett flertal ingenjörer genomläsa min
Fig. 1. Katodiska och anodiska polarisationskurvor
för järn i 0,05—n NaCl enl. Evans.
uppsats. Det beredde icke någon av dessa någon
svårighet att följa den tankegång jag där använt mig utav.
För övrigt synes det icke endast vara mina arbeten,
som prof. P. anser vara svårfattliga. Även ett arbete av
Evans,1 till vilket undertecknad refererat, har prof. P.
funnit "ganska svårt att förstå". Det framgår även av
prof. P:s följande resonemang att han missförstått
Evans’ arbete. Prof. P. anser nämligen att jag råkat ut
för ett "löjligt misstag" vid tillämpandet av Evans’
strömspänningskurvor. Detta motiveras som följer:
"När man ser på dr B:s reproduktion får man ju den
uppfattningen att strömmen skall ändra riktning efter
skärningspunkten, men det är väl ändå inte meningen."
De omdiskuterade kurvorna (fig. 1, juninumret) äro
strömspänningskurvor, som tänkas upptagna vid studiet
av de vid korrosionen verksamma elektroderna, anod och
katod var för sig. Då dessa kurvor uppritats på samma
papper, kommer deras skärningspunkt att återge den
maximala styrkan hos korrosionsströmmen, svarande
emot motståndet 0 i lösningen. Alla praktiska
korrosionsfall komma därför att utspela sig vid lägre
strömstyrkor, dvs. till vänster om skärningspunkten. Härav
inses omedelbart att man vid det praktiska
korrosionsfallet överhuvud taget ej kan tala om strömstyrkor till
höger om (= "efter") skärningspunkten. Att denna
tankegång synes prof. P. dunkel är egendomligt, då man
tycker, att prof. P. under sitt mångåriga studium av de
kortslutna lokalelementens verksamhet skulle haft
anledning begrunda dessa förhållanden. Skall överhuvud
taget hänsyn tagas till elektrodpotentialens förskjutning
med strömbelastningen, torde man ej kunna undvika att
beträda denna väg. Beträffande de direkta mätningar,
som prof. P. efterlyser, hänvisas till 2, varur fig. 1
återgives.
I min uppsats i januarinumret har jag påstått, att
oxidhinnorna på metaller verka som katod. I anledning
härav yttrar prof. P. i sitt inlägg i juninumret: "Tag
då t. e. zink delvis beklädd med en hinna av zinkoxid
(hydrat). Då skulle denna hinna verka som katod,
varvid den naturligtvis själv måste reduceras till metall."*
Jag bevisar därefter termodynamiskt att om väte
utfälles på zinkoxid reduceras den icke till metall, varför
något termodynamiskt hinder för att hinnan kan verka
som katod icke föreligger (exempelvis under medverkan
av luftsyret). Och får till svar: "Lika litet Kar jag
såsom min uppfattning framfört den teorien, att om väte
skulle utfällas på hinnorna skulle dessa reduceras.*
Tvärtom, jag har ju som sagt uttalat att detta vore
orimligt vid t. e. Zn och Al. Det är något tröttsamt att
polemisera mot en sådan författare." Man frågar sig:
huru skulle reduktionen på katodytan (enligt det första
citatet) ske om ej med väte? Med risk att ännu en
gång anklagas för plagiat skulle jag vilja taga bort
citationstecknet för den sista meningen av närmast
ovanstående citat.
Erfarenheten har emellertid gjort mig försiktig.
Prof. P. har anklagat mig för plagiat av en av hans
artiklar i samband med min beskrivning av Evans’ försök
med ojämn luftning.
Det är riktigt att den andemening jag återgivit i
vissa delar överensstämmer med den andemening prof. P.
givit i sitt uttalande. Det är även riktigt att jag liksom
prof. P. använt uttrycket paradoxal. De bör emellerid
påpekas att både denna andemening och beteckningen
paradoxal i detta sammanhang uttalats vid många
tillfällen både innan prof. P. och undertecknad författat
resp. uppsatser. Jag vill härvid hänvisa till ett yttrande
av de kända forskarna Bengough och Wormwell8:
"–-The corrosion paradox, which is so often cited
in expositions of the differential aeration theory — –-."
Som ett ytterligare exempel på ett dylikt yttrande ber
jag få återgiva följande uttalande av Montgomerie och
Lewis4 (f. ö. återgiven i ovannämnda arbete av Bengough
och Wormwell): "The paradoxical fact has, therefore,
to be accepted that, while a free access of oxygen is
necessary for the continuance of the corrosive action,
the most intense corrosion occurs ön those parts of the
metal where access of oxygen to the surface is least"
* Kursiverat av undertecknad.
82
9 okt. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
