Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrirr
järnet (= katodiskt). Med "avsevärt" förstås härvid att
strömmen hör vara av samma storleksordning som
korrosionsströmmen, då armcojärnet eller gjutjärnet
nedsänkes ensamt i lösningen.
Resultatet av två dylika försök framgår av tabell 3.
Som synes är armcojärnet konstant ädlare än
gjutjärnet (= katodiskt).
Då armcojärnet korroderar ensamt i lösningen är
korrosionshastigheten (enligt tabell 1) ca 3,8 mg/tim.,
motsvarande en strömstyrka av ca 3,7 m. A. och
strömstyrkan enligt tabell 3 är av samma storleksordning.
Man frågar sig: Om inneslutningarna (grafiten)
dominerade som katod, huru skulle en ström då kunna
flyta genom lösningen från gjutjärnet till armojärnet?
Tabell 3.
Strömstyrkan i element = Gjutjärn | 0,5 % NaCl |
Armcojärn. Ytbehandling (slipning), provdimensioner,
luftning m. m. enligt tabell 2. +-tecken angiver att
armcojärnet är ädlare än gjutjärnet.
Tid Försök 1 Försök i
min. m. A. m. A.
0,1 + 0,8 + 0,8
2 + 0,9 + 1,0
10 + 1,6 + 1,8
60 + 3,9 + 3,1
120 + 4,2 + 3,3
180 + 4,2 + 3,3
240 + 4,3 + 3,2
300 + 4,3 + 3,1
1 000 + 4,8 + 3,0
"Vidare har prof. P. (i julinumret) återgivit
fotografiet-av elektrolytjärn, där samma materialmängd bortfrätts,
i ena fallet med CaCl2-lösning, i andra fallet med
saltsyra. Han finner likheten "slående". Då jag nämner
att "det finnes också fall där man icke finner en sådan
överensstämmelse" ber prof. P. mig förete belägg härför.
Jag hänvisar till fig. 2 och 3.
Skillnad och likhet mellan de båda teorierna.
Den diskussion, som förts i juni- och julinumren av
Teknisk tidskrift avd. Kemi torde vara något
svårförståelig för den som ej direkt sysslat med korrosionens
Fig. 2. Armcojärn,
enl. försök 4 a, tabell
1 (NaCl-lösning).
Ojämn korrosion. Vid
försökets slut voro de
ljusa (= angripna)
men ej de mörka
( = oangripna) ytorna
täckta med rost.
Av-frätning: 734 mg. X 1.
Fig. 3. Armcojärn,
yt-behandlat på samma
sätt som provet i fig.
2. Korroderat i HCl,
sp. v. 1,19. Jämnt
angrepp. Av frätning: 814
mg. X 1.
teori. Diskussionen har förts på så bred bas, att det för
den oinitierade bör vara svårt att avgöra vad som är
kärnpunkten i diskussionen och i vilka punkter teorierna
överensstämma samt vari den egentliga skillnaden ligger.
Så som åtminstone jag ser saken kunna de huvudsakliga
likheterna och skillnaderna sammanfattas enligt nedan.
Först dock en definitionsfråga. Av prof. P:s tidigare
skrifter får man den uppfattningen, att han med
lokalelement menar ett element där metallen är anod och
inneslutningar (grafit, karbider och ledande slagger)
katod. Sålunda talas exempelvis i prof. P:s arbete 1926,
Teknisk tidskrift (vilket arbete enl. prof. P:s eget
uttalande nedan "innehåller allt. väsentligt"), om
lokalelement, där katoden utgöres av inhomogeniteter i
materialet, såsom grafit, men icke på något ställe nämnes att
oxidhinnorna kunna verka som katod. Om prof. P.
emellertid — liksom andra forskare — utsträcker begreppet
till att även gälla element där oxidhinnor och skikt äro
katoder, är jag beredd att reservationslöst uttala även
som min uppfattning, att metallers korrosion i
vatten-lösningar förlöper via lokalelement.
Frågan gäller alltså närmast huru järnets röstning
förlöper i en neutral, syrehaltig lösning, t. e. en luftad
koksaltlösning eller klorkalciumlösning.
Teorierna överensstämma i följande avseenden:
Rostningen är av elektrokemisk natur (förlöper via
lokalelement). Det blottade järnet utgör anodyta. Om
ett ledande rostskikt förekommer på järnet, kan detta
verka som katodyta.
Teorierna skilja sig i följande avseende:
Om icke ett ledande rostskikt förefinnes på järnytan,
verka under medverkan av luftens syre som katodyta
enligt -prof. P:s åsikt:
huvudsakligen inneslutningar såsom grafit, karbider
och ledande slagger
och enligt undertecknads åsikt:
inneslutningar enligt ovan men framförallt en
(vanligen osynlig) ledande oxid- eller hydratfilm bildad
genom luftens inverkan på järnet före provets
nedsättning i lösningen eller genom den syrehaltiga lösningens
inverkan på blottade järnytor. Ty det är undertecknads
åsikt, att eftersom oxid-(hydrat) filmerna i detta fall äga
mycket stor area i förhållande till inneslutningarna bli
de senares verkan obetydlig i förhållande till de förras.
En yta av kemiskt rent järn, fri från rost och
nedsänkt i t. e. en luftad koksaltlösning skulle sålunda
rosta mycket långsamt enligt prof. P:s åsikt men enligt
min åsikt med ungefär samma hastighet som ett järn
innehållande inneslutningar (såvida ej
passiveringsfeno-men inträffa, vilket dock är sällsynt).
Ur denna meningsskiljaktighet härröra sedan de
flesta övriga divergerande åsikterna.
Efterskrift:
I nedanstående inlägg nämner prof. P.: "Numera kan
man säga att de flesta av mig framställda
anmärkningar lämnats obesvarade och att således dr B. i
huvudsak strukit flagg."
Jag kan icke finna, att detta påstående är
överensstämmande med de verkliga förhållandena och
överlämnar åt läsaren att döma i denna fråga.
Sven Brennert.
Litteratur:
1) Evans: J. Franklin Inst., 208, 45, 1929.
2) Evans och Hoar: Proc. Roy. Soc. (A), 137, 343, 1932.
3) Bengough och Wormwell: Proc. Roy. Soc., Lond. (A),
11,0, 399, 1933.
4) Montgomerie och Lewis: Institution of Engineers and
Shipbuilders in Scotland, VB, 391, 1932.
5) Schikorr: Korrosion u. Metallschutz 1,, 242, 1928.
6) Evans: Metallic Corrosion Passivity and Protection,
Edward Arnold & Co., London, 428, 1937.
84
12 juni 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
