Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
I slutet av sitt inlägg har dr B. en avdelning med
särskild rubrik: "Skillnad och likhet mellan de båda
teorierna." I början av denna avdelning yttrar dr B.
att det torde vara svårt för den oinitierade att
avgöra vad som är bisak och vad som är huvudsak resp.
vad som är kärnpunkten i diskussionen. Härtill vill
jag genmäla att vad dr B. i denna avdelning
behandlar icke är av större vikt än många av de frågor som
dr B. nu lämnat åt sitt öde och beträffande vilka jag
får hänvisa till det ovan, i andra stycket från början
anförda. Han inskränker sig nämligen nu till att
debattera frågan om vilka ämnen som tjänstgöra som
katoder vid järnets röstning i neutral, syrehaltig
lösning. Dr B. yttrar: "Om prof. P. emellertid — liksom
andra forskare — utsträcker begreppet till att även
gälla element där oxidhinnor och -skikt äro katoder är
jag beredd att reservationslöst uttala även som min
uppfattning att metallers korrosion i vattenlösningar
förlöper via lokalelement." Tack! Men det är något
plumpt då jag redan år 1932 i Osloföredraget (s. 214;
tryckt år 1933) framhållit rostens förmåga i nämnda
avseende och även senare låtit undersöka dess elektriska
ledningsförmåga. Beträffande oxidhinnor i allmänhet
kan jag tyvärr, under hänvisning till det ovan sagda,
icke instämma med risk att förlora förmånen av dr B:s
reservationslösa anslutning. Lokalelementteorien kan
dr B. icke befria sig ifrån, ehuru han i någon mån
söker viska bort begreppen genom att i stället för att
använda detta för honom förhatliga ord medgiva, att
"rostningen är av elektrokemisk natur (förlöper via
lokalelement)". Någon annan elektrokemisk teori än
lokalelementteorien existerar dock icke och det torde väl även
vara dr B:s mening eftersom han säger att han och jag
äro eniga i denna punkt. Det torde emellertid för vem
som helst vara klart att frågan om det eller det ämnet
utgör katod är en detalj inom lokalelementteorien och
att det är fullständigt missvisande att, på det sätt som
dr B. använder, beteckna olika åsikter härom som olika
teorier.
Sedan dr B. konstaterat att han och jag äro eniga om
att ett ledande rostskikt, då det förekommer på järnets
yta, kan verka som katod (tack för det dr B.!) så säger
han att om icke ett dylikt skikt förekommer så kan
enligt min åsikt "endast inneslutningar såsom grafit,
karbider och ledande slagger" verka som katoder. Detta
föranleder icke några anmärkningar från min sida i
annat avseende än att uttrycket ledande slagger kan
anses riktigt om det innefattar även svaveljärn och att
naturligtvis även andra ämnen än de nämnda kunna
tänkas tjänstgöra som katoder, t. e. främmande metaller.
Sedan säger han att enligt hans åsikt (nu skjutes
alltså icke Evans fram som betäckning) kunna som
katoder verka "inneslutningar enl. ovan (dvs. enl. prof.
P:s åsikt), men framför allt en (vanligen osynlig)
ledande oxid- eller hydratfilm bildad genom luftens
inverkan på järnet före provets nedsättning i lösningen
eller genom den syrehaltiga lösningens inverkan på
blottade järnytor".
Men vad i ali världen skulle den "vanligen osynliga"
hinnan (filmen) bestå av annat än rost, om vilken jag
uttalat att den kan verka som katod och även låtit
undersöka dess elektriska ledningsförmåga för att visa att
detta är möjligt. Att vid järn de förefintliga lämpliga
främmande ämnena (grafit och cementit) och ingalunda
oxidhinnorna spela den avgörande rollen bevisa våra
utförliga undersökninger över rostningshastigheten hos
tackjärn och elektrolyt järn, först omtalade i det i
föregående inlägg omnämnda föredraget i Oslo 1932. Vidare
visa de i julihäftet av mig meddelade fotografierna av
järn, dels behandlat med syra, dels rostat — liksom även
de nu av dr B. meddelade fotografierna! — en
påfallande överensstämmelse som också bevisar att i detta fall
rostlagret icke "framför allt" bildar den verksamma
katodsubstansen. Slutligen är det av intresse att
anföra vad den av dr B. så ofta åberopade engelska
korrosionsforskaren Evans säger i denna fråga i "General
Conclusions" i den stora avhandling, där han först
framlägger sina försök angående inverkan av olika luftning
vid metallers korrosion (Journ. Institute of Metals
30, 278 [1923]; kursiveringarna gjorda av
undertecknad) : lf the aeration is uniform, it is apparently the
distribution of impurities that determines which portions
shall act as cathodes and which as anodes. lf however,
the aeration is not uniform, then — providea there is a
sufficient amount of noble impurities distributed
throughout the metal as a separate phase — the cathodic
and anodic areas are determined by considerations of
the supply of oxygen, the "aerated" areas being cathodic
and the unaerated anodic". Prosit!
Evans nu omtalade arbete är även av intresse därför
att det tydligen är samma arbete, som dr B. avser i den
avdelning om korrosion, som han skrivit i den nyligen
utkomna "Svensk teknisk uppslagsbok". Dr B:s
framställning är både orättvis och missvisande, varför det må
tillåtas mig att yttra några ord om densamma. Han
åberopar där tvenne grupper av forskare. Först nämner
han att Aurén och Palmaer år 1904 (våra gemensamma
arbeten utkommo i själva verket åren 1901, 1903 och
1906!) visade, "att metallers upplösning i syror är att
betrakta som ett elektrokemiskt fenomen, i det att
reaktionen sker via s. k. lokalelement". Detta är riktigt och
i dessa arbeten är lokalelementteorien egentligen i alla
huvuddrag framställd och där avhandlas även generellt
inverkan av depolarisatorer, till vilka syre hör. Å
andra sidan må det tillåtas mig att framhålla att min vän
Auréns andel bestod i hjälp med utförande av räkningar.
Detta är omtalat i del 1 av mitt arbete "Corrosion of
Metals", som dr B. citerar, och torde vara allmänt
insett. Jfr t. e. vad som ovan anförts ur företalet till
Kröhnkes m. fl:s bok "Korrosion".
Sedan skriver han: "1923 publicerade Evans ett
arbete, vilket torde få betraktas som grundläggande för
den moderna korrosionsforskningens syn på
korrosionsförloppen i neutrala lösningar". Några andra forskare
nämner dr B. som sagt icke. Evans ifrågavarande
arbete bär visserligen titeln "The electrochemical
charac-ter of corrosion" och bygger på lokalelement. Men det
innehåller föga kvantitativt, sysslar mest med frågan
om inverkan av "luftning" och kan väl ej anses innebära
mer än en ansats till teori. Att arbetet är
"grundläggande för den moderna korrosionsforskningens syn pä
korrosionsförloppen i neutrala lösningar" är ett högst
överdrivet yttrande. Det sysslar ju, som sagt
egentligen blott med olika "luftning" — sådana fall förekomma
ofta nog i praktiken, men representera dock blott en
ringa del av samtliga rostningsfall. Som teoretiska
förelöpare kunde dr B. lika gärna hava åberopat Whitney
och W. H. Walker, vilka också publicerat, visserligen
ofullständiga, ansatser till tolkningen av järnets
röstning såsom beroende av lokalelement. Jag, som redan
1903 framhållit effekten av depolarisatorer i allmänhet,
till vilka syre hör, tillåter mig göra anspråk på att i
mina i denna diskussion åberopade tvenne
avhandlingar — en svensk och en tysk — av år 1926 för första
gången hava givit en teori för järnets röstning, som
innehåller allt väsentligt och som sedermera blivit
kompletterad i ytterligare av mig publicerade och ovan
omtalade arbeten.
Sedan fortsätter dr B. i boken angående
korrosionsförloppen i neutrala lösningar: "Även vid dessa senare
fall uppstår korrosion till följd av lokalelement, ehuru
elementen här äro av annan natur." Att detta påstående
är alldeles missvisande torde i denna polemik vara
tillräckligt tydligt uppvisat.
Slutligen söker dr B. i sitt ovanstående inlägg, sedan
han i allt väsentligt nödgats övergiva sin tidigare in-
12 juni 1937
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
