Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik
Mätning av plåtens tänjbarhet.
Tills för några år sedan trodde man det vara
möjligt att prova en metallplåts lämplighet för
djupdragning genom enkla mekaniska försök. Än i dag
användes också för dylik plåtprovning på många håll
speciellt Erichsenprovet och även andra prov, som
äro lätta att utföra och vid vilkas utförande man
använder ett provstycke liknande det, som användes för
framställning av ett cylindriskt kärl vid
djupdragning. Noggranna undersökningar av Siebel och
Pomp (14) liksom även av DÖrge (15) hava
emellertid visat, att man av Erichsenprovet icke kan draga
några exakta slutsatser angående materialets
tänjbarhet.
Bristen på överensstämmelse mellan resultaten
vid djupdragning och Erichsenprovet har vidare lett
till förslag och även apparater för bestämmande av
djupdragbarheten på enklast möjliga sätt, varigenom
man frigjort sig från tidigare använda alltför
invecklade förfaranden. Genom prov, som utförts av G. R.
Fischer (16), Kummer (17), Eisenkolb (18), F.
Fischer (19), Kühner (20) och andra, har
övertygande bevisats, att man med en enkel
laboratorieutrustning kan erhålla resultat, varav lika värdefulla
slutsatser beträffande djupdragning kunna dragas,
som av resultat, erhållna vid mycket noggranna
tekniska försök. Denna erfarenhet har givit upphov till
framställandet av praktiska och lätt handhavda
apparater sådana som djupdragningsprovaren enligt
Wazau (4, 21) och tillbehöret till Erichsenapparaten
(22). Dessa äro således synnerligen väl lämpade för
vetenskapliga undersökningar beträffande
djupdragning.
Denna strävan att
med enkla hjälpmedel
erhålla kännedom om
ett materials
djup-dragbarhet likvärdig
med den, som erhålles
genom verkliga
djup-dragningsprov, har
lett till författarens
kildragningsapparat
(2), varav fig. 13 visar
en skiss.
Ifrågavarande idé har på samma
gång och oberoende
härav framkommit i
Amerika (24). Genom
ett flertal försök,
utförda dels av Bauer,
Weerts och Beck
(25) med zink, dels
och framförallt av
Kayseler (26) med
stål, varvid den senare använt en mera fulländad
apparat, kan nyttan och användbarheten av detta nya
provningsförfarande anses vara bevisad. I enlighet
med Kayseler (26) är det även möjligt att av dylika
prov i något modifierad form draga slutsateer
beträffande minskningen i tänjbarhet (kallhärdningen)
under dragningsprocessen.
I detta sammanhang är det även lämpligt att
omnämna några ännu nyare försök att bestämma
tänjbarheten hos en tunn metallplåt. Det klassiska
försöket på detta område är dubbelbockningsprovet,
Fig. IB. Kildragningsapparat. 1 =
Grundplatta. 2 = Sidokil. 3 = Tryckplatta.
4 = Spännskruv. 5 = Täckplatta.
vilket emellertid giver divergerande eller snarare
oförståeliga resultat (27, 28) beroende på
försöks-anordningarna. Siebel och Pomp (29) hava därför
utarbetat ett nytt förfarande för mätning av
tänjbarheten hos metallplåt. Härvid utsättes en före
provets utförande i centrum genomborrad rondell för
dragning medelst en cylindrisk stämpel. Härigenom
utvidgas först öppningen och slutligen inträffar en
bristning; utvidgningen före brottet utgör ett mått
på tänjbarheten. Detta provs användbarhet har
bekräftats av Cournot (30) och Fournier (31). Enligt
undersökningar av författaren (32) kan tänjbarheten
bestämmas på ett ännu enklare sätt genom att
använda en koniskt utformad stämpel i
Erichsenapparaten. Vid ett sådant prov kommer först en rund
hylsa (kalott) att avlägsnas; nedtryckningen i detta
fall motsvarar den vanliga nedtryckningen vid
Erichsenprovet. Då stämpeln pressas in ännu längre,
uppstår slutligen brott vid hålets kant; stämpelns
nedtryckning i detta fall motsvarar hålets utvidgning
vid Siebel och Pomps prov.
Sammanfattning av ännu ej utforskade områden inom
djupdragningsvetenskapen.
Genom i och för sig mycket värdefulla
undersökningar, vilka här ovan omnämnts, har man fått en
relativt fullständig kännedom om hur
arbetsmaterialet förhåller sig vid det enklaste fallet av
djupdragning, nämligen vid första dragning av cylindriska
kärl. Redan i det föregående har påpekats ett antal
luckor i kunskapen om hela ämnet, vilka alltjämt
vänta på sin utforskning genom försök och teoretiska
undersökningar.
I fråga om mera invecklade fall vid djupdragning,
såsom:
1. dragning med plåtförtunning,
2. dragning av oregelbundet formade föremål och
3. på varandra följande dragningar,
hava ännu så länge praktiskt taget inga
undersökningar gjorts, varav några användbara resultat
kunna påvisas.
Som redan nämnts är dragning med plåtförtunning
en process, som är nära förbunden med dragning av
rör. Några antydningar om hur denna process
lämpligen skall utforskas kunna därför erhållas genom de
nyare avhandlingarna behandlande rördragning, t. e.
de, som gjorts av Pomp och Albert (33), Pomp och
Schylla (34), liksom även av Jung-König, Linicus
och författaren (35).
Beträffande kraftåtgången vid dragningar, där två
eller flera efter varandra följande operationer äro
nödvändiga, hava ett flertal försök utförts av
Goederitz (22) med den nya Erichsenapparaten.
Någon analys av processen har emellertid ännu ej
kunnat göras.
Även ett annat viktigt problem, nämligen hur
många dragningar ett material kan genomgå utan
att det blir sprött och måste utglödgas, har ännu ej
heller noggrant studerats. De experiment som
utförts av Kayseler (26) och till vilka även hänvisats,
hava på ett synnerligen anmärkningsvärt sätt visat,
att stål, vilka endast skilja sig genom att de
undergått olika behandling, vid dragningen förlora sin
tänjbarhet med olika hastighet — mätt genom
nedtryckningen enligt Erichsen — under det att deras
hållfasthet ökas. Dessa experiment förklara orsaken
20 febr. 1937
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
