- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Skeppsbyggnadskonst och flygteknik /
81

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Skeppsbyggnadskonst och Flygteknik

Bland ifrågasatta nya säkerhetsföreskrifter för
fartyg må nämnas sådana angående

1) skyldighet för fartyg under 150 bruttoton att i
Östersjö- eller vidsträcktare fart vara försett med
lastmärke,

2) vissa fartyg, som transportera eldfarliga oljor,
och

3) skyldighet för fartyg att i större utsträckning än
hittills hava radiotelegraf eller radiotelefon.

I fråga om skyldigheten för fartyg under 150
bruttoton att i omförmäld fart vara försedda med
lastmärke har kungl. maj:t anmodat kollegium att
verkställa utredning. Frågan ligger f. n. under
behandling i kollegium.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller, som bekant,
att alla fartyg i Östersjö- eller vidsträcktare fart,
som äro över 150 bruttotön, skola vara försedda med
lastmärke enligt lastlinjekonventionen, dock hava
fartyg, som endast nyttjas mellan svenska hamnar
och som kölsträckts före den 1 januari 1933,
undan-tagits från skyldigheten att vara försedda med
lastmärke.

För den händelse lastmärke skall föreskrivas för
fartyg under 150 bruttoton, torde det vara självfallet,
att det nyssnämnda undantaget beträffande fartyg
över 150 ton bör upphävas, och att sålunda alla
fartyg över 150 ton i östersjöfart skola vara försedda
med lastmärke.

Beträffande fartyg under 150 bruttoton har man
tidigare befarat att lastlinjekonventionens
bestämmelser icke skulle vara fullt lämpliga, men erfarenheten
har numera givit vid handen, att bestämmelserna
lämpa sig även för dessa fartyg.

I England har man satt gränsen för skyldigheten
att förse fartyg med lastmärke vid 80 bruttoton, och
för dessa lastmärken användes de internationella
reglerna. Yi hava också här i landet i åtskilliga fall
på redares begäran fastställt lastmärken för fartyg
av mycket ringa storlek i enlighet med
konventionens regler, och någon som helst olägenhet har icke
förmärkts vid bestämmelsernas tillämpning. Skall
lastmärke införas för fartyg under 150 bruttoton,
synes det mig för den skull vara lämpligast, att
konventionsbestämmelserna tillämpas.

Vid lösandet av frågan angående skyldigheten att
förse fartyg under 150 bruttoton med lastmärke är
det ur konkurrenssynpunkt angeläget, att om möjligt
överenskommelse om likartat förfarande träffas
mellan Östersjöländerna och andra länder, exempelvis
Holland och Norge, vilka med sina fartyg bedriva
sjöfart på våra hamnar.

Frågan om särskilda föreskrifter för vissa fartyg,
som transportera eldfarliga oljor, har närmast väckts
genom framställning till kollegium av Svenska
liamn-förbundet, som upprättat förslag till regler för
transport av eldfarliga oljor i tankpråmar inom
hamnområden.

Kollegium har f. n. förslaget under övervägande.
Även här gäller att om möjligt överenskommelse om
ensartade föreskrifter bör träffas med närliggande
länder, som med sitt tonnage trafikera våra hamnar.

Beträffande ifrågasatt skyldighet för fartyg att i
större utsträckning än hittills hava radiotelegraf eller
radiotelefon har denna fråga närmast blivit aktuell
på grund av de talrika roderhaverier och liknande,
som under sistförflutna vinter inträffat i våra även-

som i mera avlägsna farvatten. Givetvis skulle
riskerna vid haverier avsevärt förminskas, om tillgång till
dessa modernare förbindelsemedel i större
utsträckning funnes.

För närvarande är, som förut nämnts, frågan
beträffande radio reglerad så, att radio icke fordras å
lastfartyg med en bruttodräktighet under 1 600 ton.

Med hänsyn till att denna fråga är internationellt
reglerad, synes det vara lyckligast om utsträckning
av kravet på fartygs förseende med radio icke
åvä-gabragtes för vårt lands vidkommande enbart, utan att
en dylik utsträckning genomfördes samtidigt för alla
de stater, vilka deltagit i den tidigare regleringen av
radiofrågan.

Det är emellertid självfallet, att det är en
angelägenhet av stor vikt för sjöfartssäkerheten om
radiotelegraf eller radiotelefon kunde placeras på så
många fartyg som möjligt, och synes det vara allt
skäl för statsmakterna att på ett eller annat sätt söka
underlätta anskaffandet av radiotelegraf- eller
radio-telefonapparater för fartygen.

Som jag tidigare nämnt, inträffade under
sistförflutna vinter i såväl våra som även mera avlägsna
farvatten talrika roderhaverier och liknande. Jag
vill i anledning härav slutligen nämna något om vad
som i England åtgjorts på grund av de i samband
med liknande tidigare haverier uppkomna allvarliga
olyckorna och olyckstillbuden.

Board of Trade tillsatte i augusti 1935 en
kommitté, som skulle undersöka och framkomma med
förslag rörande hithörande spörsmål och kommittén
avgav en första rapport i mars 1936. Vid
kommitténs undersökning, som omfattat 334 under tiden
februari 1926—december 1935 inträffade
styranordningshaverier, har kommittén funnit, att 219 av
haverierna hänfört sig till styranordningar med
styr-stänger och styrkättingar, 74 till andra
styrlednings-anordningar ocli 41 till styrmaskiner. Vid
granskning av de nämnda 219 fallen har konstaterats, att
desamma orsakats till

26 % av skador å kättingar och schacklar,
6 % „ „ på styrledningsstänger,
15 % ., „ „ styrledningsfjädrar,
5 % „ „ „ styrledningsskruvar,
6 % „ „ „ ledblocksbultar,
10 % „ „ „ däcksförbindningar m, m. för
ledblock,
6 % ., „ „ kvadrant, rorpinne eller hj ärt-
stock,
12 % ,, „ „ kättingtrummor och vissa an-
dra anordningar samt
14 % „ diverse andra samverkande skador.

Dessa skador hava i allmänhet uppstått å fartyg
med jämförelsevis låg fart. Förklaringen härtill
synes vara, att styrkan för de ifrågakommande delarna
av styranordningarna beräknas efter rodrets storlek
och fartygets högsta fart i knop.

Det är icke möjligt att göra en korrekt
beräkning-av den påverkan å rodret, vilken uppkommer genom
kraftig sjö. Emellertid är det tydligt, att denna
påverkan är i stort sett oberoende av fartygets fart
samt att påfrestningen kan förväntas bliva mindre
kännbar för de kraftigare anordningarna, med vilka
de mera snabbgående fartygen äro försedda.

17 april 1937

81

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:40:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1937s/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free