Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
VÄG-OCH VATTENBYGGNADSKONST
REDAKTÖR: J. R. ALEX SÖDERGREN
• UTGI
INNEHÅLL: Kombinerade pålar, av överingenjör Knut E. Petterson. — Några försök med bituminösa
beläggningar på broar med farbana av trä, av civilingenjör Fredrik Schutz. — Redogörelse för verksamheten inom
Svenska teknologföreningens avdelning för väg- och vattenbyggnadskonst under år 1936.
Kombinerade pålar.
Av överingeniör KNUT E. PETTERSON.
Med kombinerade pålar —• engelsmännens
com-posite piles — eller skarvpålar menas i regel
sådana av två (eller flera) delar hopskarvade pålar,
vars olika delar bestå av olika material. Oftast
utgöres den undre, längre delen av trä (träskarvpåle),
emedan detta är ett lätt och billigt material, samt den
övre och kortare delen av järn eller armerad betong
(järn- resp. betongskarvpåle). Övergångens höjdläge
är då i första hand beroende av träets beständighet
under förhandenvarande förhållanden mot röta och
eventuellt andra skadegörelser. Vid byggnadsverk i
land kan träet anses beständigt upp till (lägsta)
grundvattenytan, som alltså blir bestämmande för
skarvens höjdläge. För pålar, som nedslås fritt i sött
èller obetydligt salt vatten, bör övergången förläggas
högst å normal lågvattenhöjd — i sjöar och floder —
eller, om lågvattenstånden endast äro kortvariga —
såsom i haven —, i höjd med eller något under
normalt medelvattenstånd. Där vattnet är så salt, att
pålmask kan uppträda och förstöra oskyddat trä,
måste träpålarna effektivt skyddas mot masken eller
deras överkant förläggas under bottenytan.
Pålmasken (Teredo) kan förekomma så snart
salthalten i regel är >1 %, varför för vårt lands
vidkommande risken för pålmask föreligger för hela
västkusten ned till Flintrännan, som utgör gränsen
mot den — åtminstone ännu — från pålmask fria
Östersjön (här räknat som hav). Pålmasken
uppträder huvudsakligen i öppna havet, men även i
flodmynningarna föreligger flerstädes risk för densamma,
ty även om sötvattenavrinningen normalt är
betydande, kan det salta havsvattnet under därför
gynnsamma betingelser som bottenström tränga långt in i
floddalarna. I Göteborg har sålunda pålmask hittills
konstaterats i Göta älv på vattendjup större än 3 à 4
meter upp till Hisingsbron, dvs. ca 6 km från älvens
mynning i Älvsborgsfjorden. Då den nuvarande
Hisingsbron, som förorsakar en viss uppdämning, om
ett par år försvinner och älvfåran på denna plats
fördjupas, ökas betingelserna för pålmasken att tränga
ännu längre upp längs älven. Hänsyn härtill måste
således tagas vid kajkonstruktionerna i övre delen av
hamnen.
Skarvpålar av trä och järn förekomma
huvudsakligen där, varest träpålen kan anses beständig upp till
vattenytan, alltså i sött eller bräckt vatten. Ovanför
medelvattenytan kan järndelen relativt lätt skyddas
mot rost genom bestrykning. Det väsentliga i skarv-
konstruktionen blir därför att skydda den närmast
vattenlinjen belägna övergången mellan trä och järn
såväl mot röta som mot rost. Detta kan göras genom
att skarven inneslutes i ett skyddshölje av armerad
betong, varigenom samtidigt dess böjningsstyvhet
ökas.
Vid skarvpålar av trä och armerad betong
erfordras i regel ej något särskilt skydd, men en
plåtmantel utanpå skarven kan vara fördelaktig, särskilt vid
isgång. I synnerhet i hamnar flyter numera ofta olja
på vattnet; denna avsätter sig på plåtmanteln och
bidrager att skydda mot snabb nedrostning.
Vid hamnbyggnader kunna således kombinerade
pålar med fördel användas i sådana fall, där pålning
i övrigt är lämplig, och man —■ exempelvis vid dålig
grund —■ för att få liten grundbelastning önskar
konstruktioner av ringa tyngd. Dessa utföras då som
bryggor med högt liggande kaj däck, förlagt direkt
å de skarvade pålarna, och man undviker därmed de
vid plattformskajer vanligen förekommande tunga
jordfyllningarna ovan medelvatten- resp.
lågvattenytan. Härigenom kan en avsevärd minskning i
antalet pålar göras, vilket medför ett förbilligande av
arbetet, särskilt som fångdammar i regel bliva
onödiga. Att dylika bryggkonstruktioner numera
användas i stor utsträckning med betong som skarvpålens
överdel beror även till stor därpå, att man anser sig
kunna tillverka betong av sådan styrka och
beständighet i vatten — även saltvatten — att en
tillräckligt lång livslängd å betongpålen kan påräknas.
I Göteborgs hamn ha på senare tid kombinerade
pålar kommit till användning, speciellt vid en del
breddningar av befintliga kajplan, varvid i regel samtidigt
en större eller mindre ökning av djupet framför
kajen gjorts. Då de gamla kajerna varit
plattformskajer å pålar med jordfyllning — "massiva kajer" —
och breddningarna utförts som öppna bryggor enligt
ovan, äro grundläggningssätten för de gamla och de
nya kajdelarna således rätt olika i avseende på
pål-ningen; de gamla kajerna hava korta, tätt placerade
pålar och de utanför belägna bryggorna längre och
glesare stående pålar. Då de gamla kajerna
härstädes fortfarande sjunka, om än numera mycket
långsamt, kunde man givetvis riskera olika sjunkning
på de olika delarna. Några nämnvärda olägenheter
hava dock ej uppstått, och då nu 10 år gått, sedan
den första på detta sätt utförda kajbreddningen
gjordes i Stora Bommens hamn, kan det möjligen vara
27 mars 1937. häfte 3
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
