- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1937. Väg- och vattenbyggnadskonst /
56

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

PLÅT1 PLÅT 2 PLÅT 3

Övertäckning

Fig. 1. Metoden schematiskt framställd.

tydligen stråket i sin helhet orienterat i rymden
utan vidare inmätningar på marken.
Förfaringssättet, som illustreras av fig. 1, innebär, att
perspek-tiviska samband bestämmes, som består mellan de på
marken inmätta punkterna A, B, C, D,... och
motsvarande punkter a, b, c,d, ... på första plåten. Med
hjälp av detta samband kunna därefter andra
punkters motsvarigheter på marken beräknas, i detta fall
punktgrupperna 1, 2, 3, 4, ... resp. I, II, III, IV, ...
Väljas nu dessa så, att de falla inom den del av
plåten, som genom övertäckningen återfinnes på nästa
plåt, kunna de tydligen i sin tur användas som
stödpunkter för denna. Förfarandet upprepas, varvid
alltså sambandet mellan dessa och motsvarande
punkter på plåt n:r 2 bestämmes, varefter nya punkter,
belägna inom den del, som återfinnes på plåt n:r 3,
beräknas. På detta sätt bestämmas successivt nya
stödpunkter, och plåt fogas till plåt. Som kontroll
kan man lämpligen inmäta en punkt på marken
tillhörande någon upptagning i stråkets slut.

Ser man så på själva restitutionen, borde även där
förenklingar kunna åstadkommas. För de flesta, som
arbetat med en restitutionsapparat av ena eller andra
slaget, har förmodligen det därvid använda
passningsförfarandet framstått såsom synnerligen
:’oma-tematiskt". Det må ske efter aldrig så systematiska
grunder, så innebär det dock en inpassning i rymden,
där i vanliga fall fyra punkter på plåten inpassas i
det strålknippe, som från ljuskällan utgår till
motsvarande fyra punkter på restitutionsunderlaget.
Kunde man här på enkelt sätt få fram de storheter,
som bestämma plåtens lutning jämte
vridningsvinkeln i dess eget plan, skulle man känna erforderliga
data för restitutionen.

b. Generella metoden och fallinje-metoden.

Det perspektiviska sambandet i sin generella form
åskådliggöres av fig. 2. Tvenne plan i godtyckligt
läge skäras av ett strålknippe, utgående från polen
P. I planet T. betecknande markplanet, är inlagt ett
godtyckligt orienterat koordinatsystem X—Y och
i planet II, betecknande plåten, på samma sätt ett
koordinatsystem f—»y. Matematiskt gäller då

x a -J -fö • v + _c / • f + (/ ■ n + h

d-ë + e.v+1’ d-f + 6., + 1’ 1 ’

Fig. 2. Generella metoden.

Uttrycken för X och Y framställa alltså brutna,
linjära funktioner i f och rj, där a, b, c, d, e, f, g och h
äro de åtta konstanter, som skola bestämmas.

Tänker man sig däremot, att planens orienteringar
i rymden äro kända, dvs. att såväl fallinjernas lägen
som vinkeln mellan planen äro givna, reduceras
ovanstående formler i väsentlig grad. Med
beteckningarna enligt fig. 3, där fk är kamerans bränn vidd
och H flyghöjden i viss skala, erhållas då följande
uttryck för X och Y

X = ( g

b fk • eos 0 -f 7] ■ sin 0’

H^sec 0 _
1 fk ■ eos 0 -f v • sin e’ ......... ( ’

De båda metoderna gav författaren uppslag till en
del jämförelser. För sammanhangets skull torde det
emellertid vara nödvändigt att först analysera
ekvationstypen enligt generella metoden. Som synes, är
de båda uttryckens nämnare gemensam, och ett
närmare studium av dennas innebörd visar, att den

Fig. 3. Fallinje-metoden.

ekvation, som erhålles genom att sätta nämnaren r=
= 0, betyder den perspektiviska bilden i planet II av
en oändligt avlägsen linje i planet I. Den betecknar
med andra ord horisonten. Konstanterna d och e
beteckna därvid de inverterade värdena av de utav
horisonten på f- och ^-axlarna avskurna längderna.
Allteftersom vinkeln 0 mellan planen blir mindre
och mindre, öka tydligen dessa längder, vilket i sin
tur har till följd, att d och e minska.

En jämförelse mellan uttrycket för de båda
metoderna visar, att fallinjemetodens nämnare saknar

56

22 maj 1937

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:20:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1937v/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free