Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
anordningar; i vilket fall som helst bör man utröna
detta genom praktiska prov i stor skala.
B. Klorering.
Till kemisk rening räknas stundom även
klorering. Emellertid kan icke klorering anses som en
reningsmetod i vanlig bemärkelse, emedan vattnets
smutshalt därigenom icke undgår någon minskning.
Vad som åstadkommes är en desinfektion av vattnet
samt en oxidation av i vattnet eventuellt
förekommande förruttnelsegaser. Klorering användes med
hänsyn härtill för uppnående av följande syftemål;
1) för att borttaga obehaglig lukt hos vattnet, innan
det passerar reningsanläggningen, s. k. förklorering;
2) för att döda sjukdomsbakterier i vattnet; 3) för
att hindra recipientens förskansning, vilket sker
genom en fördröjning av de kvarvarande
föroreningarnas sönderdelning. För uppnående av luktfrihet
erfordras blott små kvantiteter klor. I de båda andra
fallen krävas betydligt större mängder, särskilt om
kloren tillsättes utan föregående rening av vattnet.
Det är därför mer ekonomiskt att först rena vattnet
och därefter tillsätta kloren.
Vattnet bör icke omedelbart efter kloreringen
utsläppas i recipienten, utan en tid av 15—30 min.
bör förflyta innan dess, så att kloren hinner att
bindas av föroreningarna. Eljest riskerar man
skadegörelse på fisk- och växtlivet i recipienten. Om
utloppsledningen är av ringa längd, bör man därför
helst anordna särskilda kloreringsbassänger, där
vattnet får uppehålla sig under nyssnämnda
tidrymd.
IV. Slambehandling.
I inledningen har redan anmärkts, att
slambehandlingen icke kommer att här beröras. Det skall
därför endast påpekas, att anordningarna för slammets
behandling medföra kostnader av samma
storleksordning som för själva reningen av vattnet, varför
man även bör ägna dem samma omsorg vid
planeringen av en reningsanläggning.
Metod för förstärkning av stenfyllningar medelst
komprimering.
Av civilingeniör NILS JOHNSON.
En stenfyllning, som tjänar till underlag för på
densamma liggande byggnadsdelar, exempelvis
sten-fyllda träkistor, kassuner m. m., måste läggas direkt
å fasta bottnen, om sättningar efteråt ej skola
riskeras.
o so bo eoo cm
Fig. 1.
Om, före stenfyllningens placerande, den fasta
bottnen är täckt av lösa lager, förmår fyllningen oftast
ej undantränga dessa enbart genom sin tyngd; mellan
fyllningen och fasta bottnen kommer därför att
kvarligga ett mjukt, icke bärkraftigt lager. Ofta är det
dyrbart och tidsödande att fullständigt avlägsna allt
löst, som ligger på den fasta bottnen till sådan
noggrannhet, att sättningar av stenfyllningen äro
uteslutna.
Här nedan angives en metod att medelst stötverkan
i stenfyllningen pressa ned vissa partier av
densamma genom det lösa lagret ned .till fasta bottnen
och således erhålla en fyllning, som till sin bärighet
motsvarar den som är nedförd direkt till fasta
bottnen.
Metoden avser att utnyttja stenmassans hålrum till
att i sig upptaga en del av de lösa massor, vilka
ursprungligen skilde stenfyllningen från fasta bottnen.
På vissa punkter komprimeras stenmassan, genom att
stenen stötes nedåt-, och mellan dessa punkter upptar
stenmassan i sig de lösa lager, vilka förut lågo under
de nu komprimerade delarna av stenmassan. På så
sätt uppstå på vissa avstånd komprimerade
stenpelare, vilka utsatts för en viss, på förhand beräknad
stötverkan, och mellan dessa pelare partier, där
stenfyllningen ej undergått någon förändring med
avseende på bärigheten. Se fig. 3 och 6.
För att till en början få en uppfattning om huru
stötverkan i stenfyllningar bör frambringas
verkställdes några modellförsök. Modellen bestod, se fig. 1, av
en vattentät låda av trä, ställd på ett fast underlag;
närmast lådans botten lades ett ca 8 cm tjockt lager
av ältad, våt lera och på denna ett 25 cm tjockt
lager av makadam något inmängt med singel.
Stötverkan erhölls medelst ett 2" rör, försett i undre
ändan med en sko av järn med plan undersida och
en diameter av 50 mm. Rörets vikt, inklusive sko,
var 30 kg.
Försök 1.
Röret fick falla fritt på stenfyllningen upprepade
gånger, inalles 40. Fallhöjden var 0,5 m. Enstaka
närliggande stenar föllo ner i den bildade grytan och
packades neråt efterhand som slagningen pågick.
Efter slagningens slut uppgrävdes stenmassan i den
68
24 juli 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
