Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk ^Tidskrift
råde, att utströmningen ur varje hål blir likformig,
och så anordnade, att det utströmmande
avloppsvattnet får en riktning dels snett uppåt, dels något snett
framåt i rörets riktning, torde man i vattendragets
nedre vattenskikt kunna åstadkomma en skruvformig
s. k. vattenvals, genom vilken avloppsvattnet blir mera
fullständigt uppblandat med de nedre vattenskikten
utefter rörets hela längd. Den lättare delen av
avloppsvattnet kommer därefter att synnerligen väl
fördelat i vattendraget sakta flyta upp genom det
syre-rikare vattnet mot ytan.
Det nya utloppsröret behöver icke, som civilingenjör
Kruse förmodar, hava konstant tvärsektionsarea, utan
det bör helst göras koniskt, men dimensioneringen av
dess utloppsöppningar bör ske enligt samma principer,
som tillämpas för bottenkanaler i slussar.
Civilingenjör Kruses påstående, att reningen och
fettavskiljningen blir så god, att man icke vid vissa
tillfällen kan komma att märka avloppsvattnet på
recipientens yta, är alltför optimistiskt. Varför kostar
man då på sig dessa dyra utloppsledningar på bottnen
av vattendraget, om icke för att undvika obehag från
avloppsvattnet. Syrsättningen av avloppsvattnet skulle
givetvis bli mera effektiv, om man kunde släppa ut
det vid vattenytan, men det kan man icke av
hygieniska skäl. När man därför avbördar det vid
vattendragets botten, bör man icke spruta det vertikalt
uppåt, så att det, föga uppblandat med syrerikt vatten,
hastigt drives upp mot vattenytan.
Kostnaden för ledningarna torde icke obetydligt
överstiga % million kronor, och det bör därför icke
vara ur vägen att genom ytterligare överväganden och
modellförsök utreda det mest effektiva sättet för
avloppsvattnets utledande vid stillastående vatten i
vattendraget, så att icke obehag därav skola behöva göra
sig märkbara. Det torde även vara möjligt att
därigenom kunna förenkla och förbilliga anläggningen.
Genom att i recipienten utleda avloppsvattnet på
bästa möjliga sätt kan man i avsevärd grad
framflytta den tidpunkt, då man, på grund av
befolkningens stora ökning och därmed ökad förorening av
vattnet, måste övergå från låggradig till den dyra
höggradiga reningsprocessen.
Det är av intresse för att dessa dyrbara
anläggningar må bliva så effektiva som det är möjligt att
åstadkomma, som jag tagit tidskriftens utrymme i
anspråk för dessa inlägg.
Slutreplik av ing*. E. Kruse.
Direktör N. K. Sundblad gör i ovanstående genmäle
några erinringar mot mitt svar i novembernumret av
denna tidskrift. Jag behandlar dem här i tur och
ordning.
Meddelandet att man i havsvatten kan räkna med
150-faldig utspädning saknar visst icke betydelse.
Som jag redan i mitt förra svar anförde, är skillnaden
i specifik vikt vid utsläppande i havsvatten ännu mera
utpräglad jämfört med saltsjövatten, varför den
uppåtstigande rörelsen i havsvatten blir hastigare än vad
som blir fallet i Saltsjön. Förhållandena torde därför
bli gynnsammare vid utsläppandet av kloakvatten i
Saltsjön än i havet och utspädningen blir troligen
större än den nyss anförda.
Den normala vattenföringen i Norrström motsvarar
ca 130 gånger spillvattenmängden, eller något mindre
än den teoretiskt beräknade utspädande mängden.
Noga räknat måste alltså en del av strömmens vatten
deltaga två eller flera gånger i blandningsprocessen,
vilket bör ytterligare bidraga till blandningens
likformighet. På grund av den stora utbredningen i de
övre vattenskikten föreligger icke någon risk, att det
blandade vattnet omedelbart dyker ned igen, utan det
blir ständigt nya vattenkvantiteter som deltaga i ut-
spädningen. Uppblandningen inskränker sig därför
icke till munstyckets omedelbara grannskap. Det kan
här tilläggas, att munstyckena på de två parallella
ledningarna äro sinsemellan förskjutna. Vid stora
vattenmängder, då båda ledningarna äro i bruk, fördelas
alltså vattnet genom 10 st. munstycken, belägna på
sinsemellan lika avstånd. Vid mindre vattenmängder
användes blott den ena ledningen för att tillräcklig
hastighet skall erhållas.
Under den första tiden efter det ledningen tagits i
bruk, kommer syrefattigt eller svavelvätehaltigt
vatten att föras upp mot ytan. Därför bör
igångsättningen icke ske på sommaren eller vid låg
vattenföring. Genom vertikalcirkulationen kommer allt
bottenvattnet att på relativt kort tid utbytas mot friskt
vatten. Tiden för ett utbyte av allt bottenvatten i
hela hamnbassängen har beräknats till ca 40 dygn.
Skulle omsättningen inskränka sig till ett mindre
område i ledningens grannskap, blir tiden i stället så
mycket kortare. Emellertid skulle man icke påtaga
sig dessa besvärligheter under övergångstiden, om icke
motsvarande fördelar skulle vinnas längre fram. Det
är givet, att man icke ordnar utloppet på angivet sätt
endast för det tvivelaktiga nöjet att se Saltsjöns yta
förorenad av svavelvätehaltigt vatten. Nej,
anordningen syftar till ett bestämt mål och just det, som
direktör Sundblad mot slutet av sitt genmäle utpekar,
nämligen att man skall kunna framflytta den
tidpunkt, då höggradig rening måste tillgripas. Detta
åstadkommes genom den i det föregående omnämnda
vertikalcirkulationen, som åstadkommer syrsättning
av bottenvattnet. Därigenom uppblandas spillvattnet
redan vid mynningen med syrehaltigt vatten.
Noggranna beräkningar, verkställda av
Vattenbyggnadsbyrån, ha visat, att man på detta sätt vinner en
avsevärd ökning i vattendragets förmåga att oskadliggöra
avloppsvattnet. Jag vill ännu en gång framhålla, att det
är den uppåtriktade, relativt hastiga utströmningen, som
har denna fördelaktiga inverkan. Genom direktör
Sundblads s. k. skruvformiga vattenvals skulle vattnets
rörelseenergi förstöras redan vid bottnen utan att bidraga
till bottenvattnets syrsättning.
Direktör Sundblad frågar, varför man kostar på
sig dessa dyra utloppsledningar på bottnen av
vattendraget och lämnar sedan i samma mening det riktiga
svaret, att det är för att undvika obehag från
avloppsvattnet. Jag vill då här i förbigående anmärka,
att med de föreliggande bottenförhållandena det skulle
innebära mycket stora svårigheter och kostnader att
förlägga ledningen närmare vattenytan. Orsaken
härtill är dels det mycket stora vattendjupet, som skulle
fordra en hög stödkonstruktion för ledningen, dels
grundens dåliga beskaffenhet; den består till stort
djup av lös gyttja och lera. Ledningens förläggning
på bottnen medför därför dels lägre kostnader, dels i
det föregående omnämnda, mycket betydande fördelar
med avloppsvattnets intima blandning med syrehaltigt
vatten. Denna blandning bLr bättre, ju längre väg
vattnet måste tillryggalägga, dvs. ju större
vattendjupet är. I motsats till direktör Sundblads påstående
blir vattnet väl uppblandat med syrehaltigt vatten.
Hur man skulle kunna förenkla och förbilliga
anläggningen är svårt att förstå. De stora kostnaderna
orsakas ju av ledningarnas stora längd tillsammans
med det stora vattendjupet. Längden hos ledningarna
förestavas av önskemålet, att vattnet fördelas i så stor
del av strömmen som möjligt. Detta villkor är helt
oberoende av utloppsöppningarnas anordning. Vad de
sistnämnda beträffar torde icke en anordning med ett
stort antal öppningar medföra lägre kostnader än
den i uppsatsen beskrivna anordningen.
Härmed förklaras diskussionen avslutad. Red.
142
25 sept. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>