Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 8 jan. 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
senaste kvartalet i hög grad stärkts. Detta är
måhända kvartalets i europeisk politik
betydelsefullaste händelse. Den nya enheten manifesterades på
ett slående sätt vid Mussolinis besök i Tyskland i
slutet av oktober, som åtföljdes av stora festligheter
och talrika vänskapsbetygelser.
Av detta följer dock icke att axeln Berlin—Rom
skulle vara en under alla omständigheter hållbar
konstellation. Den är ett typiskt politiskt
resonemangsparti. Men den kan beräknas bli bestående,
så länge ej några genomgripande förändringar äga
rum i det allmänna europeiska läget.
Ett av de första uttrycken för den förstärkta
solidariteten mellan Italien och Tyskland blev det
uppseendeväckande stöd som Italiens regeringschef kort
därefter i ett offentligt anförande lämnade åt de tyska
kolonialanspråken. Denna tyska kampanj går
närmast ut på återställandet av de forna tyska
Afrikakolonierna. Den har förts med stor intensitet under
det senaste halvåret och har gjort ett visst intryck i
England, där de tyska anspråken från flera håll
vunnit stöd. Motståndet är dock visserligen ännu
starkare, men Tyskland har i varje fall uppnått att
frågan upptagits till debatt, och att några principiella
invändningar mot dess återkomst som kolonialmakt
knappast längre reses.
Italiens utträde ur Nationernas förbund måste
emellertid anses innebära att möjligheter till
kolonialfrågans lösning inom förbundets ram och med dess
medverkan icke längre äro för handen. Överhuvud
är detta italienska steg ett betydligt hårdare slag mot
förbundet än man i allmänhet synes ha velat erkänna.
Även dess icke-politiska verksamhetsgrenar drabbas
svårt genom bortfallandet av ännu en
stormaktskontingent.
Politiskt sett betyder Italiens utträde att förbundet
närmar sig allianstypen. Då det numera faktiskt
endast representerar en stormaktsgrupp samt ett
antal småstater kunna dess instanser ej längre spela
rollen av skiljedomare vid mellanstatliga konflikter.
Det är nämligen självklart att de i förbundet
kvarstående stormakterna icke i en kritisk situation
komma att taga ståndpunkt mot sig själva. Detta
försvårar i hög grad även de principiellt neutrala
och mindre staternas ställning. Genom de alltjämt
folkrättsligt gällande sanktionsförpliktelserna kunna
de tvingas till deltagande i aktioner, varigenom deras
neutralitet vid ett stormaktskrig kan omöjliggöras.
En allvarlig oro har också framträtt i dessa länder.
Detta gäller sålunda Polen, de skandinaviska
staterna, Belgien, Holland och Schweiz. Överallt i dessa
länder äro förpliktelserna gent emot förbundet för
närvarande livligt diskuterade, och överallt
eftersträvar man en lättnad av dessa förpliktelser.
Inom den europeiska stormaktspolitiken försiggår
för närvarande ett livligt, men i fråga om former
och tillvägagångssätt högst skiftande meningsutbyte.
Några veckor efter Mussolinis tyska besök följde en
informationsresa till Tyskland av den brittiske
lord-sigillbevararen, förre vicekonungen av Indien m. m.,
lörd Halifax — en av de moderatkonservativa
gruppernas mest bemärkta regeringsmedlemmar. Halifax
hade ingående enskilda överläggningar med
Tysklands ledande män, och efter hans hemkomst uttalade
såväl emissarien själv som premiärministern Neville
Chamberlain offentligt, att en bättre grundval för
förståelse med Tyskland vunnits. Men det är icke
fråga om några omedelbart förestående uppgörelser.
Utvecklingen av förhållandet England—Tyskland —
det för världsdelens framtid sannolikt
betydelsefullaste av alla stormaktsmellanhavandena — befinner
sig i ett flytande tillstånd, och endast långsamt kan
situationen mogna för verkliga påtagliga avtal.
Intill dess är det framför allt av vikt att den
ömsesidiga stämningen icke i onödan irriteras. Yad som
främst skiljer relationen England—Tyskland av i dag
från samma relation under årtiondet 1904—14 —
varmed det ej sällan jämföres — är det förhållandet att
Tyskland nu omsorgsfullt undviker att genom
stor-flottbygge uppträda som en för den omedelbara
engelska tryggheten hotande faktor, och att den
tyska regeringen genom flottavtalet med England av
juni 1935 frivilligt bundit sina händer i detta
hänseende.
I Frankrike betraktar man ej heller i dag
Storbritannien som en för alla situationer given
bundsförvant. Halifax’ resa väckte i Paris en omisskännlig
oro. Kort därefter avlade premiärministern
Chautemps och utrikesministern Delbos ett besök i London.
Några bestämda uppgörelser torde dock ej heller vid
detta tillfälle ha träffats. Delbos har sedan fortsatt
på en rundresa till Warszawa, Bukarest, Belgrad och
Prag, vilken resa uppenbarligen syftat till att fastare
binda dessa huvudstäders regeringar vid den franska
politiken. Framgången av denna mission är dock
tvivelaktig. Polen vägrar att låta sig bindas vid
sanktionsförpliktelser och är fyllt av misstro mot
den fransk-rysk-tjeckoslovakiska alliansen — utan
att man därför med något som helst skäl kan
beteckna den polska regeringen som en tysk
bundsförvant. Dess mål är en fullt oberoende
trygghetspolitik. Detsamma kan sägas om Rumänien, vars
samverkan med Polen är intim, och som sedan ett par
år i ekonomiskt hänseende orienterat sig mot
Tyskland. Rumänien upprätthåller dock ännu åtminstone
på papperet sina förpliktelser som medlem av lilla
ententen. Jugoslaviens ställning är mera oviss. Dess
premiärminister Stojadinovitj har i dagarna besökt
Rom, där flera uppgörelser träffats. I Paris hyser
man en stor och sannolikt icke ogrundad oro för
Jugoslaviens obetingade förbundstrohet mot
Tjeckoslovakien eller Frankrike. En annan anmärkningsvärd
faktor är det ökade italienska inflytandet på Balkan
och tendensen till närmande Italien—Turkiet.
Vad de större europeiska makternas inre läge
beträffar kan man så gott som överallt konstatera att
de inrikespolitiska frågorna fått träda tillbaka för
de internationella, I England går sålunda splittringen
i fråga om utrikespolitiken mitt igenom det nu sedan
mer än sex år maktägande konservativa partiet,
under det att arbetaroppositionen synes enhälligt ha
slutit upp på den gamla franska ententelinjen. I
övrigt dominera handelsfrågorna. En för någon tid
sedan uppnådd överenskommelse rörande
handelsförhållandet Storbritannien—U. S. A. hälsades som ett
stort framsteg och som en utvidgning av den
handelspolitiska solidaritet, som från Ottawa-konferensen
1932 behärskar det brittiska imperiet till att även —
åtminstone delvis — gälla Förenta staterna.
Detalj-avtalen äro dock ännu icke uppgjorda. I övrigt följer
den brittiska opinionen med största intresse och
allvarlig oro händelseutvecklingen både i deri Närmare
19 29 jan. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
