Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 15 jan. 1938 - Teknikerna och samhällsdaningen, av Ludvig Nordström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
inte döma alls. Det ska vi överlåta åt pingst- och
oxfordrörelsens representanter. Vi ska nöja oss med
att söka förstå och med att ur förståelsen söka
destillera fram ett par droppar klarsynthet.
Jag skulle då till att börja med vilja något beröra
ett fenomen, som slagit mig vid de otaliga
undereökningar, jag under det senaste kvartsseklet gjort
rörande olika yrkes-kretsars mentalitet här i landet.
Det har varit ett drag, som envist återkommit inom
alla dessa yrkes-kretsar, med undantag för
universitetsfolk, tidningsfolk, skollärare och i någon mån
kroppsarbetare. Men det har mött mig hos
affärsmän, bankmän, industrimän, tekniker, sjöfolk, bönder
etc. etc. Och detta drag har varit en starkt, en
mycket starkt markerad social mindervärdighets-känsla,
som tagit sig det uttrycket, att alla dess
yrkeskretsar beklagat sig över att deras arbete icke
uppskattades, icke ens var känt av övriga samhället. En viss
förändring i läget har inträtt på allra senaste åren,
då en allt märkbarare förståelse för industriens och
affärslivets sociala betydelse börjat göra sig gällande
och då jordbruket och fisket blivit föremål för
statliga stöd-åtgärder. Men under ytan kvarlever dock
som ett pyrande glöd denna mindervärdighetskänsla,
färdig att vid första anledning slå upp i full låga.
Hur skall man nu förstå detta fenomen? Det är,
såvitt jag kan se, beroende just av att tidens
samhälle ännu kvarstår på den politiskt-kommersiella
grunden, medan don pågående utvecklingen i den
civiliserade världen håller på att förflytta
tyngdpunkten över till det tekniskt-vetenskapliga området.
Vi ha sedan de politiska och industriella
revolutionerna vid 1700-talets slut levt i liberalismens
tankevärld, och det råder ingen tvekan om att inte
liberalismen fört mänskligheten ett oerhört stort steg
framåt. Men! Man måste skilja på liberalismen, då
den för hundra år sen bröt igenom, och nu. Då var
den ingenting mindre än en praktisk religion, som
drömde om att genom individens befrielse skapa ett
paradis på jorden. Och nu? ’ Nu har mänskligheten
upptäckt, att den ohämmade friheten och den
ohämmade konkurrensen fört till en världskatastrof och
att den utlovade friheten för alla i verkligheten blivit
en frihet för de få och ett slaveri för de flesta.
Världs-truster, världskoncerner ha vuxit upp ur friheten och
etablerat öppna eller dolda krig, som nödvändiggjort
alla krafters enrollerande under en järnhård disciplin,
med slut på varje form av frihet: tanke- och
yttrandefrihet, rörelse-frihet, handlings-frihet. Icke ens det
gamla enväldet kunde uppvisa en sådan ofrihet. Och
i dessa disciplinära ramar ha de olika yrkena
järnhårt pressats in, deras arbete har icke längre
värdesatts som en befriande, samhället utvecklande
personlig insats, det har blivit hantlangeri för okända
syften i ett stort hemlighetsfullt maskineri, i en
världsomspännande strid om vad — om liv och död
för hela folk, i sista hand för hela civilisationen.
Låt mig berätta en liten episod från världskriget.
Jag vistades då nära ett år i England, bl. a. vid
fronten i Belgien och norra Frankrike, där jag, iförd
engelsk officersuniform, jämte övriga neutrala
korrespondenter ilade bland ruinerna av gamla städer i
armébil, kröp i skyttegravar, medan granater
dundrade som godståg i luften över huvudet och aeroplanen
brakade ihop högt i himlens sky. Jag hade att plågas
av gasmask och av dën iskalla stålhjälmens dans på
min flintskalle, och från allt detta kom jag en dag
tillbaka till England och upp till Oxford, där jag i
ett av dessa många universitetskollegier hade att
sammanträffa med en berömd kemisrt. Jag stod där
i hans laboratorium, bland flaskor och Tetorter, och
han höll mot dagsljuset upp ett litet provrör,
innehållande en klar smaragdgrön vätska. Han pekade
på den och sade:
— This is a pretty good gas! Detta är en verkligt
prima gas!
Den hade han uppfunnit för att döda så många
tyskar som möjligt.
Vet herrarna, vad det kollegium hette, där han
skapat detta dödande gift? Jesus College! Jesu
kollegium !
Jag tror, att jag aldrig sett ironien i nutidens hela
tekniska liv så bjärt som den stunden. Denna gröna
giftmordstub i ett laboratorium, som har dens namn,
vilken lagt grunden till västerlandets moderna liv
med ordet:
— Älsken varandra inbördes!
Så skarpt och obarmhärtigt som i denna
oförglömliga scen framträda nu visserligen icke det nutida
livets ironiska inre motsättningar i vardagslag, men
överallt och i varje stund, hela jorden runt, tar sig
dock ett och samma fenomen tysta uttryck. I
laboratorier och verkstäder, på ritkontor och ute i
fältarbetet sträva och anspännas hjärnor och muskler,
och de mest underbara resultat uppnås. Men vilka
inhösta vinsten, äran, makten? De, som skapa
resultaten? Nej, de som tillgodogöra sig dem! Skaparna
förbli okända och icke bara okända och mer eller
mindre förbisedda, de ha att lyda order, att tiga, att
ofta arbeta på linjer, som de veta vara oriktiga och
leda till katastrof. Arbetet suger ut dem, därför att
det blir dem motbjudande och till sist komplett
meningslöst.
Liberalismen är icke längre en praktisk religion,
en framtidstro, en hänförelse, en bärande idealitet.
Den har mörknat ner till ett andligt fängelse, och
denna fängelsekänsla är grunden till det
mindervär-dighetskomplex, som präglar sä stora yrkesgrupper i
våra dagar och som fått uttryck i poeternas
omvändelse till en diffus religiositet och införandet i
med-vetandena, som sista konsekvens av detta själsläge,
av den mardröm, som den en gång trosvissa
liberalismen gjorde sig all möda i världen att avskaffa:
Helvetet och De Eviga Straffen.
V.
Men är nu liberalismens tankevärld på
upphällningen, så säger det sig självt, att också dess
samhällsform är på upphällningen och att vi sålunda stå
inför en vändpunkt i världens historia, inför en
gryende, ny tankevärld och därmed inför en gryende, ny
samhällsdaning. Och ingen här närvarande torde
tveka om att inte just detta är det aktuella läget i
hela världen och sålunda även här i Sverige.
Då frågas: var går vägen till detta nya samhälle!
Går den över de politiska partibildningarna? Över
socialism eller kommunism eller fascism? Säkerligen
skola alla dessa dra sitt strå till stacken, alldeles som
de ännu livsdugliga krafterna i liberalismen. Men
knappast torde dessa partibildningar komma att
leverera den avgörande nyskapelsen. Nå, den moderna
religiösa renässansen då? Det är lika lite sannolikt.
16
15 jan. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
