Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 12 febr. 1938 - Fri eller censurerad kritik inom vetenskapen? av Harald Nordenson och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ovanstående konsekvenser ligger så gott som hela
förklaringen till de filosofiska missförstånden av
relativitetsteorien", kan jag endast tillfoga, att dessa
s. k. "konsekvenser", som ovan visats, icke, hava ett
spår med relativitetsteorien att skaffa, och att man
snarare gör relativitetsteorien en tjänst genom att
icke taga hänsyn till dem i diskussionen. Det är
uppenbart, att herr L. har sitt lilla särskilda sätt att
tolka relativitetsteorien, som gör, att man har
anledning att noga skilja på herr L:s relativitetsteori
och den betydligt intressantare einsteinska teorien.
Herr L. säger på ett ställe: "Ett få vi väl ändå vara
ense om: För att kritisera en uppfattning måste man
känna till den." Jag delar till fullo denna
uppfattning, men jag skulle vilja uppställa en annan sats
till herr L:s begrundande: "För att försvara en
uppfattning måste man känna till den."
Herr L. upptager även ett annat exempel för att
belysa den av relativitetsteorien fordrade s. k.
relativiteten av begreppet samtidighet, varmed förstås
att två händelser, som för en iakttagare i ett system
äro samtidiga, i vissa fall icke äro det i ett annat
däremot rörligt system. Herr L. skriver sålunda:
"Antag alltså, att vi samtidigt iakttaga två just
uppblossande nya stjärnor på två diametralt
motsatta punkter av himmelen. Yi uppmäta avstånden
till dem och finna dem båda lika med 10 ’ljusår’. Vi
sluta då, att de verkligen uppblossat på samma gång
för 10 år sedan. Yi tänka oss vidare, att en
främmande himlakropp med en iakttagare med mycket
stor hastighet passerar vårt solsystem i riktning mot
en av stjärnorna, samtidigt som vi upptäcka de nya
stjärnorna. Även den flygande observatören
iakttager alltså den ena stjärnans uppblossande samtidigt
med den andras." Sedan frågar herr L.: "Ligger det
någon logisk orimlighet i att han, som har en så helt
annan tids- och rumsuppfattning än vår, i motsats till
oss uppfattar stjärnornas verkliga uppblossande som
två icke samtidiga händelser?" och fortsätter: "Den
framställning, som exempelvis professor Phalén hai
om begreppet samtidighet i sitt förut omnämnda
arbete,1 sid. 163 och 164, är grundad på ett förbiseende
av ovan relaterade sammanhang och därför ej
bindande." På ovannämnda frågor kan jag å egna och
övriga filosofers vägnar omedelbart svara: "Nej."
Om man utgår från att den flygande observatören har
en helt annan tids- och rumsuppfattning än den
jordiska observatören, så är det icke blott möjligt utan
ytterst sannolikt, att han kommer till annat resultat.
Men har den saken överhuvudtaget betydelse och
intresse i detta sammanhang? Ty om vi intet veta om
hans tids- och rumsuppfattning, kunna vi ju aldrig
få kännedom om hans mätresultat.
Relativitetsteorien har ju en helt annan uppgift än att konstatera
detta enkla men likgiltiga faktum. Herr L. anger för
sin del, vad som enligt hans mening intresserar,
nämligen "ej vad en enda godtycklig observatör drar för
slutsatser, utan vad två med resp. system förbundna
observatörer var för sig finna som verkligt." Ej
heller detta anger emellertid problemets verkliga
innehåll. Vore det fråga om detta, skulle det enklaste
vara, att låta de bägge observatörerna fastställa, vad
de finna som verkligt, och sedan jämföra dessa upp-
i A. Phalén: über die Relativität von Raura- und
Zeit-bestimmungen. Uppsala 1922.
gifter. Vad det, i ett exempel som detta från
relativitetsteoriens synpunkt gäller, är, att med
kännedom om den ena observatörens iakttagelser samt
utan möjlighet att direkt erhålla kännedom om den
andras iakttagelser beräkna dessa. Däri ligger
problemets kärna. Därvid sväva vi icke, såsom herr L.
i sitt exempel förmodar, i fullständig okunnighet om
den andra observatörens uppfattningar. Vi ha
alldeles bestämda grunder att gå efter. Icke blott
klassisk fysik utan även Einsteins teori utgår från
att båda observatörerna ha samma uppfattning ■— i
betydelsen begrepp — om "tid", "längd",
"samtidighet", "hastighet" osv. Alla dessa begrepp äro även
hos Einstein definierade oberoende av system, dvs.
definitionerna gälla för alla system. En annan sak
är, att mätningsresultaten kunna bliva olika i olika
system. Till övriga premisser fogar Einstein satsen
om ljushastighetens konstans i alla system, och det är
denna sats’ förenlighet med övriga premisser, som
fysiker och filosofer strida om.
Herr L:s antagande, att olika observatörer skulle
kunna ha olika tids- och rumsuppfattning, strider
sålunda direkt mot Einsteins utgångspunkter och
ställer liela hans resonemang utanför diskussionen om
relativitetsteorien. Det hade väl egentligen legat
närmare till hands, att herr L. utfört sitt exempel i
överensstämmelse med einsteinska utgångspunkter. Jag
skall nu göra detta.
Herr L. anger, att jordobservatören iakttager de
båda stjärnornas uppblossande samtidigt, och att
hans avstånd till de båda stjärnorna vid mätning
befinnas lika. Eftersom han anser sig kunna beräkna
sitt avstånd till händelserna genom att fastställa sitt
avstånd till stjärnorna, måste dessa anses vilande i
förhållande till jorden. Då avstånden äro lika och
händelserna iakttagas samtidigt, förklarar han dem
samtidiga. Flygobservatören iakttager visserligen
händelserna samtidigt men kan däremot, eftersom
stjärnorna röra sig i förhållande till honom, ej bestämma
sitt avstånd till händelseorterna i sitt system. Frågan
om hans avstånd till händelseorterna i hans system för
resp. uppblossanden förblir sålunda oavgjord.
Därmed står även frågan om händelsernas samtidighet
öppen. Vi kunna sålunda icke heller med einsteinska
utgångspunkter draga några som helst slutsatser ur
detta exempel om samtidighetens relativitet.
Det är att märka, att Phaléns diskussion av
problemet om samtidighetens relativitet utgår från ett av
Einstein angivet exempel, som är ett annat än herr
L:s. Det är därför intressant att konstatera, att herr
L:s totala utdömande av Phaléns kritik grundar sig
på att denna ej beaktat den av herr L. antagna
möjligheten av olika tids- och rumsuppfattning hos
observatörerna, något som direkt strider mot Einsteins
premisser. Att Phalén ej haft tillfälle i övrigt beakta
herr L:s exempel torde väl få anses spela mindre roll,
eftersom inga slutsatser kunna dragas därur.
Exemplet synes framför allt visa, hur angeläget det är att
skilja mellan herr L:s relativistiska funderingar och
Einsteins teori.
Filosofernas andra huvudanmärkning, att det nya
tidsbegreppet förutsätter det gamla och därför är
ohållbart, avfärdas av herr L. på följande sätt:
"Att det nya tidsbegreppet i viss mån förutsätter
det gamla, är visserligen riktigt. Men vad ligger det
för otillåtligt häri?"
12 mars 1938
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
