Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 12 febr. 1938 - Fri eller censurerad kritik inom vetenskapen? av Harald Nordenson och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te km sk Ti ds kri ft
Vad herr L. menar med "i viss mån", lämnar han
osagt, och filosofernas kritik kvarstår till alla delar
orubbad. Den innebär i korthet, att om man i ord
sådana som "tid", "samtidighet" etc. understundom
— låt vara omedvetet — inlägger den klassiska
betydelsen, vid andra tillfällen i samma ord inlägger en
annan, avvikande betydelse utan att i varje särskilt
fall ånge, eller kanske ens själv veta, vilken
betydelse, som avses, så föreligger en utomordentlig
risk, att slutsatser vunna med det ena begreppet
tillämpas på det andra och tvärtom. Att ett
dylikt sätt att handskas med begreppen även
förekommer inom relativitetsteorien, har jag på annat
ställe framhållit.1 Att ett dylikt sätt att
handskas med begreppen inom vetenskapen är otillåtligt,
synes mig så uppenbart att jag saknar anledning
vidare ingå därpå.
Jag vill för övrigt särskilt understryka, att
filosofernas kritik icke, som herr L. förmodar, bottnar i
någon förstockad motvilja mot att acceptera nya
idéer. Man må gärna revidera våra begrepp, om
därmed vinnes ökad klarhet eller ny och vidgad kunskap.
För min del har hela mitt intresse för teorien
ursprungligen väckts av de sensationella meddelanden,
som redan för omkring 25 år sedan spredos, att man
på grundval av experimentella erfarenheter "gjort om
tid och rum". Vi filosofer äro ävenledes beredda att
upptaga de nya fakta, vartill fysikerna komma, i den
mån de hava betydelse för begreppsbildningen, även
om vi ej äro beredda att utan vidare godtaga de
slutsatser, som fysikerna draga därur. Att filosoferna
därvid måste underkasta sig att noggrant intränga i
de experiment och tankegångar, som fysikerna
åberopa, är fullkomligt uppenbart, men detta krav måste
som ovan visats i minst lika hög grad hävdas
gentemot fysikerna själva. Det är just detta minutiösa
inträngande i de nya tankegångarna, som är
utmärkande för Uppsala-kretsens kritik. Den är ej en kritik
utifrån utan helt immanent. Den avser att pröva,
huruvida man, med strängt fasthållande av teoriens
egna utgångspunkter och med konsekvent bortseende
från de äldre begrepp, som teorien själv uppger sig
förkasta, verkligen kan komma till de resultat, som
teorien anger. Det är detta vi förneka. Med ett
konsekvent fasthållande av Einsteins grundtankar anse
vi, att hans formler ej kunna nås. Till dem kommer
man endast genom att stundtals taga till hjälp de
gamla begrepp och tankegångar, som av honom
ögonblicket förut förkastats.2 Man skulle kunna uttrycka
det så, att kritiken är mera einsteinsk än Einstein.
Innebörden i kritiken kan ock sägas vara den, att de
äldre begreppen om rum och tid visat sig vara så
fundamentala, att deras förkastande jämlikt Einstein
omöjliggör även hans tankebyggnad.
Skall nu filosofernas kritik vederläggas, måste det
ske genom att punkt för punkt påvisa de eventuella
felaktigheter i resonemangen, som kritiken begått.
Att som herr L. endast tala om missförstånd och
förbiseende av tankegångar och påståenden, som
antingen äro helt ovidkommande eller som i
ovanstående exempel icke belysande för teorien, är ej
tillfyllest. Och man måste fråga: Är det rimligt, att
filosoferna i sin vetenskap skola ställas under censur av
1 Harald Nordenson: Einsteins relativitetsteori och den
fysikaliska verkligheten. Stockholm 1922, pag. 56.
2 Harald Nordenson: loc. cit., pag. 26.
personer, som eventuellt i likhet med herr L. varken
förstått relativitetsteorien eller den däremot riktade
kritiken?
Till sist vill jag framhålla, att liknelsen med
skråmurar är synnerligen missvisande. Skråmurar bruka
vara till för att hindra människor att komma in på
ett område, men så är här alls icke fallet. "Murarna"
utgöras av de gränslinjer, som vi anse böra
uppdragas för det vetenskapliga tänkandet, såsom
exempelvis kravet på entydiga begrepp, bindande
sammanhang i framställningen, ett konsekvent
fasthållande av premisser och begreppsinnehåll genom hela
resonemanget. Vad som sker utanför de gränserna,
anse vi icke höra till vetenskap i egentlig mening.
Men ingen hindras att komma innanför gränserna.
Tvärtom! Vi skulle intet högre önska, än att se alla
fysiker innanför och finna mer sammanhang och
begreppstrohet i deras framställningar. Herrar
relativister äro mer än välkomna "innanför murarna".
Men jag är ledsen att säga, att jag tror inte, att de
skulle trivas där.
Svar till dr Harald Nordenson.
Av dr RAGNAR LILJEBLAD.
När jag läser doktor Nordensons opus,
uppställer sig för mig ett psykologiskt problem: Hur kan
en person med sådan frenesi gå till angrepp mot en
fysikalisk teori, varom han till på köpet tyckes ha
en mycket lindrig kännedom? Det är sant, att när
relativitetsteorien först framlades, uppväckte den en
storm av protester från många håll, även
vetenskapliga, där man såg sig hotad i sina gamla tankevanor.
Men sedan under de allra första åren efter teoriens
framläggande klart påvisats, att motståndet hade sin
grund blott i missförstånd och tanketröghet, har
teorien blivit universellt accepterad av hela världens
teoretiska fysiker. De experimentella bekräftelserna
av dess ofta synnerligen oväntade följdsatser ha
under tiden hopat sig samtidigt som alla kryphål för
rimliga förklaringsgrunder från andra
utgångspunkter genom andra experiment täppts till. Att under
sådana omständigheter såsom doktor Nordenson vilja
göra gällande, att de experimentella
överensstämmelserna blott skulle bero på tillfälligheter och i trots
av den meningslösa och ohållbara teorien, är en
ståndpunkt som ej kan stå sig i ett allvarligt
vetenskapligt meningsutbyte.
I ett tidigare utgivet arbete "Einsteins
relativitetsteori", som tyvärr i betänklig grad saknar
vetenskaplig objektivitet och vederhäftighet, gör dr N.
bl. a. några uttalanden, som jag ej kan låta bli att
citera.
"Den einsteinska relativitetsteorien liksom det
einsteinska försöket att skapa ett nytt tidsbegrepp
sakna, såsom varande uppbyggda på logiskt
ohållbara och fysikaliskt meningslösa antaganden, varje
betydelse såväl för uppfattningen om tidsbegreppets
innebörd som för fysikalisk tolkning av
verkligheten." (Sid. 45.)
"Enstaka följdsatser kunna vara riktiga och
bekräftas. Detta kan dock aldrig rubba det faktum,
att relativitetsteorien i sin kärna icke är någon teori,
utan en sammanställning av mot varandra stridande
påståenden och meningslösa antaganden." (Sid. 69.)
68
12 febr. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
