Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 febr. 1938 - Det nya gruvlagförslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Av personer med kännedom om förhållandena i
Bergslagen, där malmletning och gruvdrift förekommit i
alla tider, kan emellertid vitsordas, att någon osund
jordspekulation på grund av jordägarens rätt till
jordägareandel därstädes ej förekommit.
Justitieministerns uttalande måste betecknas såsom ren
konstruktion.
Ifråga om den rättsliga grundvalen för den
nuvarande jordägareandelen i gruva har justitieministern
polemiserat mot justitierådet Emil Sandström i
lagrådet. Tvisten har härvid kommit att omfatta frågan,
huruvida inmutning enligt gällande lag utgör en
nödvändig förutsättning för jordägarens rätt att
tillgodogöra sig inmutningsbara mineral eller med andra ord
om en s. k. prekär gruvrätt tillkommer jordägaren.
Jordägarens prekära gruvrätt har visserligen icke
den minsta praktiska betydelse, men då spörsmålet
onekligen är av principiellt intresse och genom
nämnda polemik kommit att skjutas i förgrunden såsom
ett motiv för resp. emot slopande av
jordägareandelen, må detsamma här i korthet beröras.
Stödet för bestridande av en jordägaren
tillkommande prekär gruvrätt har hämtats från gällande
gruvstadgas bestämmelse därom, att den som vill
tillgodogöra sig någon till inmutning lovgiven
mineralanledning, skall därom hos bergmästaren göra
ansökning om mutsedel. Det lärer dock vara
självklart, att detta stadgande är så att fatta, att
inmutning kräves för att få uteslutande rätt till
fyndigheten. Däremot innebär stadgandet intet förbud för
jordägaren att utan inmutning tillgodogöra sig
mineralen, men han löper risken, att annan genom
inmutning förvärvar bättre rätt. Analogivis kan man
åberopa förarbetena till stenkolslagen av år 1886,
alltså ungefär samtidig med gruvstadgan av år 1884.
Vid granskning av förslaget till stenkolslagen hade
yrkats, att jordägaren borde få på egen mark utan
koncession eftersöka stenkolsfyndigheter. Med
anledning härav yttrade civilministern, att en föreskrift,
att rättigheten till eftersökande av stenkol vore
beroende av vunnen koncession, icke innebure förbud
för ägare av jord att på egen mark verkställa arbete
för eftersökande, utan en erinran om vad en
jordägare måste göra för att vinna trygghet att ej en
annan tillgodogjorde sig frukterna av hans arbete.
Ytterligare kan åberopas uttalande av 1920 års
gruvlagstiftningssakkunniga av innehåll, att jordägaren
är befogad att utan föregående inmutning
tillgodogöra sig inmutningsbara mineral i sin jord.
Att, såsom justitieministern gjort, åberopa ett
tydligen ohållbart skäl för upphävande av jordägarens
rätt till hälftenandel i gruva visar svagheten i den
rättsliga argumenteringen för införande i den
svenska gruvlagstiftningen av kronoandel på enskild
mark.
Hur skall staten i praktiken förfara, därest staten
medgåves rätt att i jordägarens ställe inträda såsom
hälftendelägare i framdeles upptäckta gruvor?
Ett självklart önskemål är, att staten därvid såvitt
möjligt undviker att inträda i förlustbringande
företag. Men man frågar sig, huru staten härvidlag skall
kunna vara mera förutseende än enskilda. Den myn-
dighet, som kommer att bestämma, om staten skall
Devaka sin rätt eller ej, skulle dessutom tydligen
komma i en svår ställning. Låter den kronan avstå från
sin andel i en gruva, som vid ifrågavarande tidpunkt
förefaller obetydlig, men som vid fortsatt bearbetning
kanske visar sig värdefull, kommer för visso klander
ej att utebliva. För att icke löpa en sådan risk,
kommer därför sannolikt staten att i praktiskt taget
alla fall anmäla sig till deltagande och därigenom
bliva intresserad i ett ständigt växande antal dåliga
gruvföretg.
Sedan kronan blivit gruvdelägare, kan kronan
antingen utarrendera sin hälft eller själv deltaga i
brytningen. Väljer kronan den förstnämnda vägen att
nyttiggöra sin gruvandel genom utarrendering,
medför detta givetvis en ekonomisk belastning av
gruvverksamheten, vilken under ogynnsamma
konjunkturlägen kan bidraga till att göra rörelsen
förlustbringande och därmed föranleda dess nedläggande till
skada för de anställda och det allmänna.
Det andra alternativet, att gruvägaren påtvingas
ett kompanjonskap med staten, skulle verka än mer
hämmande på verksamheten. I propositionen säger
justitieministern, att det kan tänkas fall, där just
kompanjonskapet med staten kan visa sig värdefullt
för inmutaren. Vad säger nu sakkunskapen härom?
Här må citeras direktören Oscar Falkman och fil. dr
Axel Lindblad, vilka i sin nyssnämnda reservation
mot Socialiseringsnämndens förslag yttra bl. a.:
"Bortsett från att varje kompanjonskap är för
företagaren mindre gynnsamt än den fulla och fria
förfoganderätten över hela fyndigheten — vilken i regel
kan vinnas, när de olika gruvandelarna ligga på
enskilda händer — så måste kompanjonskapet med
staten te sig såsom det minst eftersträvansvärda. Även
i ekonomiska angelägenheter torde nämligen statens
handlande komma att framdeles liksom hittills i stor
utsträckning influeras av opinionens och politikens
växlande uppfattningar och av synpunkter av helt
annat slag än de, som borde vara för en delägare i
vederbörande gruva utslagsgivande. Och staten har
alltid en god arsenal av påtryckningsmedel för att
göra sina önskemål gällande beträffande det
gemensamma företaget."
Ses det omdebatterade problemet från statens egen
synpunkt, förtjänar bl. a. följande omständighet att
beaktas: i händelse av krig, vari invecklas stat, till
vilken Sverige exporterar malm, kan staten knappast
med bibehållande av sin neutralitet tillåta
malmexport från gruva, vari staten är delägare.
Gruvdriften måste då inställas och arbetslöshet inträda.
Ett överflyttande till staten av jordägarens andel
i på hans mark upptäckta fyndigheter skulle, såsom av
det anförda framgår, innebära ett kränkande av den
enskilda äganderätten. Någon fördel för
bergshanteringen kan ej anföras som motiv därför. Tvärtom
skulle den framtida utvecklingen av denna
betydelsefulla näringsgren därigenom skadas. I vissa ömtåliga
situationer kunde statens växande andelar i landets
gruvor även framkalla komplikationer. Om
anordningen ifråga skulle medföra några ekonomiska
fördelar för staten kan slutligen starkt ifrågasättas.
74
12 mars 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
