Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 febr. 1938 - Civilbefolkningens alarmering vid luftanfall, av Harald Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Te km1s k Ti ds krift
endast under vissa förhållanden kunna
uppmärksammas. Eventuellt torde de kunna komplettera andra,
effektivare akustiska signaler.
Strålkastare och liknande signaler ha därjämte den
nackdelen, att de kunna observeras av och bli till
nytta för fienden vid dennes lokalisering. Däremot
torde inom parentes ljussignaler av lämplig
beskaffenhet utgöra ett värdefullt komplement till den
akustiska alarmeringen inom vissa enskilda större
luft-skyddsobjekt (industri- och affärsföretag m. m.),
särskilt där starkt buller förhindrar uppförandet av en
akustisk alarmsignal.
En annan alarmeringsmöjlighet som föreslagits är
att begagna befintliga telefonsystem genom att vid
respektive telefonstationer anordna automatiska
kopplingsorgan för tillslagning av alla anknutna
telefonapparater. En dylik anordning torde kunna
lämnas ur räkningen, emedan den endast når de
anknutna telefonabonnenterna och ej ens dem under alla
förhållanden. Väsentligaste hindret är väl dock, att
alla i det fria varande personer icke nås av
alar-men, varjämte de erforderliga
kopplingsanordningarna skulle resa stora svårigheter, ej minst för den
normala telefondriften.
Man har även föreslagit ett anordnande av s. k.
stilla alarm genom att inom bostäder och lokaler i
övrigt installera alarmapparater, som anslutas till
befintliga belysningsledningar. Vid varje apparat skulle
därvid finnas ett tillkopplingsrelä, som manövreras
medelst överlagrade högfrekventa strömimpulser eller
vid förändring i starkströmsnätets spänning eller
frekvens.
Denna alarmeringsmetod når icke heller dem, som
uppehålla sig i det fria, och vad särskilt anordningen
med spännings- och frekvensvariation beträffar torde
densamma under vissa förhållanden kunna störa
elektricitetsverkets normala drift och eventuellt avkoppla
invånarna från belysning etc., när sådan kanske bäst
behöves.
Utsändning av flyglarm per radio kan möjligen
utgöra ett komplement till ett effektivare alarmsystem,
men icke utgöra ett självständigt system. Mot dylik
radiering har bl. a. även anförts, att den hjälper
fienden till lokalisering m. m. och därför är olämplig.
Av akustiska alarmeringsmetoder vill jag börja
med systemet med alarmpatruller. Enligt ett på
förhand uppgjort program skola bil- och
motorcykel-patruller, försedda med lämpliga signalhorn eller
sirener, genomfara luftskyddsortens områden för att
genom speciell signalering ge flyglarm. Denna
anordning är olämplig därför att dels kan
trafikstock-niiig i vissa fall hindra deras framfart, dels binder
man ett stort antal motorfordon och personer, vilka
under krigsförhållanden väl behövas för andra
uppgifter. Den kanske viktigaste synpunkten torde dock
vara att alarmeringen icke kan utföras snabbt nog
för hela området. Jag förutsätter, att dylik
alarmsignal med bilpatruller icke utföres med vanligen
använda bilhornsignaler, ty då skulle villervalla lätt
kunna uppstå.
De akustiska signalanordningarna i den mening och
omfattning som här avses, alltså som stationärt
anordnat offentligt alarmsystem, äro de hittills nämnda
övriga alarmeringsanordningarna vida överlägsna, i
det de påkalla uppmärksamheten där man går och
står i sitt dagliga arbete likaväl som på natten.
Den signalen, rätt etablerad, tränger sig på
individerna praktiskt taget var de än befinna sig, och de
behöva således icke inrikta sin uppmärksamhet på
förhand samt jämt och ständigt på event,
alarmsignal, varigenom givetvis en permanent olust octi
höggradig osäkerhet skulle inställa sig.
Innan jag går vidare, vill jag något uppehålla mig
vid en del teoretiska förutsättningar för ljudets
sändande och mottagande.
Jag börjar då lämpligen med mottagandet, enär
örats egenskaper diktera villkoren för ljudsändaren
som sådan och för densammas anordnande i
förhållande till ljudet dämpande och förvirrande
faktorer.
Örats indikering av instrålad ljudenergi sker icke
på sådant sätt, att sinnesintrycket av ljudstyrka är
direkt proportionellt mot den instrålade
ljudenergi-kvantiteten pr sek. eller intensiteten. Man har
funnit, att hörselorganen liksom övriga sinnesorgan
reagera ungefär logaritmiskt, dvs. om ljudintensiteten
växer linjärt, så växer sinnesintrycket logaritmiskt.
Detta förklarar, varför örat redan vid så litet
ljudtryck som 0,00032 dyn/cm2 och 1 000 Hz (det s. k.
tröskelvärdet) kan börja reagera, medan omkring 10
billioner större energivärde erfordras för att tvinga
reaktionen till örats s. k. smärtgräns. Vet man om detta
förhållande, är det lättare att förstå betydelsen och
nödvändigheten av en objektiv bedömning av
ljudstrålningen samt av värdet av olika ljudaggregat
visavi deras utstrålningseffekt och aktionsradie.
Som jag tidigare antytt, äro icke alla individer
mottagliga på samma sätt för ljudstrålning. Örats
basilarmembran är uppbyggt bl. a, av en serie
elastiska trådar, vilka i kontinuerlig följd äro känsliga
eller avstämda i resonans för ljudsvängningar mellan
de ungefärliga gränserna 16- och 20 000 Hz, och
överföra ljudtrycket till motsvarande sinnesceller.
Sjukdom eller indisposition kan helt eller delvis nedsätta
örats reaktionsförmåga för viss ljudfrekvens eller
band av frekvenser. Med stigande ålder avtager
dessutom människans förmåga att reagera för högre
frekvenser.
En annan intressant och för bedömning av
alarmeringens art betydelsefull omständighet är örats
ackommodationsförmåga. Utsättes örat liksom övriga
sinnesorgan ihållande för viss påverkan, så "slappnar"’
reaktionen så att säga. På grund av sagda
omständigheter är det därför av stort värde att genom
ständig variation i tonfrekvensen tvinga örat till reaktion,
eventuellt förstärkt genom stöt- eller
svävningsverkan.
Ljudenergiens sändning och utbredning försiggår
efter i huvudsak kända fysikaliska lagar.
Utstrålningen av ljudet i ett homogent medium utan
absorption av energien ger en minskning av
energistrål-ningen pr ytenhet som är omvänt proportionell mot
kvadraten på avståndet från ljudkällan. Men
absorption av energi äger rum vid ljudvågens framförande
i luften beroende på flera omständigheter,
huvudsakligen luftskiktens olika täthet. Med kännedom om
mediets tillstånd och absorptionsvärdena kan
energiens utbredning approximativt bestämmas enligt de
fysikaliska lagarna.
Ljudstyrkan i en punkt kan lämpligen beräknas ur
de tryckvariationer i luften, som ljudvågen
åstadkommer i punkten. Detta s. k. ljudtryck kan bestäm-
76
19 febr. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
