Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 febr. 1938 - Fri eller censurerad kritik inom vetenskapen?, av Harald Nordenson och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ningen, utan att a priori antaga giltigheten av
Einsteins tidsbegrepp.
Herr L. gör ett uttalande om "Uppsalafilosofien"
som jag finner vara så karakteristiskt för hans
uppfattning om filosofiska problem, att jag anser mig
böra anföra det in extenso:
"Det som kanske allra mest förvånar en fysiker vid
studiet av Uppsalaskolans filosofer (jag talar här
ej om dr N.) är föreningen av hårklyvande skarpsinne
och rörande naivitet. På minsta logiska tuva snava
de omkull istället för att vika åt sidan och gå en
lämpligare väg. Förklaringen måste vara deras
bristande erfarenhet av de fysikaliska metoderna."
Herr L. tror tydligen, att man kan gradera de
"logiska tuvorna" i större och mindre, och att man bara
har att gå förbi de senare, men jag undrar, om herr
L. har gjort klart för sig, att de logiska tuvor det här
är fråga om, helt enkelt äro motsägelser, och för
dem finnes tyvärr ingen gradering. Här äro alla
tuvorna precis lika stora. Om man säger: "10 X 10
kan lika väl vara 100 som 101", eller man säger:
"10 X 10 kan lika väl vara 100 som 110", så har man
i båda fallen gjort sig skyldig till en motsägelse, och
jag’ tror knappast, att ens herr L. vill göra gällande,
att den ena motsägelsen är mindre och mera tillåtlig
än den andra. Eller menar herr L. verkligen, att den
förra motsägelsen skulle vara bara, låt oss säga, 10 %
av den andra? Det måste observeras att det råder en
bestämd skillnad mellan den logiska motsägelsen och
den "motsägelse", varom man ofta talar i fysiken,
och som består i bristande överensstämmelse mellan
en hypotes och verkligheten, en sak som naturligtvis
kan provisoriskt accepteras.
Mitt angrepp på herr L:s resonemang om den
in-trospektiva tidsuppfattningen tyckes hava träffat en
mycket sårbar punkt, eftersom herr L. har ansett sig
böra tillkalla hjälp. Jag har med mycket stort
intresse tagit del av professor Kleins inlägg, som jag
strax skall återkomma till.
Beträffande frågan om den introspektiva
tidsuppfattningens betydelse för vårt tidsbegrepp vill herr
L. göra gällande, att en motsats skulle råda mellan
den av mig hävdade ståndpunkten och den Bergson—
nymanska. Härtill vill jag blott säga, att jag helt
delar den bergsonaka uppfattningen om en
fundamentaltid liksom hans uttalande, att Einsteins analys
av tidsbegreppet kanske bättre än något annat visat
oss nödvändigheten av denna uppfattning. Vad jag
hävdar är, att, om man definierar ett tidsintervall
som skillnaden mellan två visarställningar hos ur
av viss beskaffenhet, och sedan fastslår, att ett och
samma tidsintervall befinnes vara både 5 och 50 år,
så kan denna motsägelse ej lösas med en hänvisning
till en eventuell motsvarande anpassning av
observatörernas inre uppfattning. Att en iakttagare kan såväl
uppmäta som ock uppfatta ett tidsintervall som 1
minut och en annan iakttagare såväl mäta som ock
uppfatta det som 10 minuter, anser jag icke i och
för sig, som herr L. förmodar, vara vare sig larvigt
eller orimligt, men om man därav drager den
slutsatsen att tidsintervallet är både 1 och 10 minuter,
så är detta en motsägelse, som ej kan lösas med
hänvisning till observatörernas uppfattningar. Om detta
påstås vara riktigt, därför att det utgör konsekvens
av en teori, så är teorien falsk. Det är i detta
sammanhang jag hävdar, att "tidsuppfattningen" ej har
minsta betydelse för bedömning av tidsbegreppets
riktighet.
Emellertid vill jag med hänsyn till professor Kleins
bestämda försäkran, att jag skulle missförstått herr
L:s framställning av den subjektiva
tidsuppfattningens innebörd och betydelse, ett ögonblick antaga
att så är fallet. Om så är, faller naturligtvis också
min karakteristik härav. Men då blir läget i herr
L:s tankeexperiment emellertid ett ännu
egendomligare, nämligen följande: ett visst tidsintervall
förklaras vara fastställt till-5, resp. 50 år för tvenne
olika observatörer. Detta är då icke resultatet av en
mätning utan observationerna äro endast beräknade
medelst vissa formler. Härpå grundas påståendet
att icke blott klockorna gå långsammare, utan
även alla andra skeenden gå långsammare i det ena
systemet än i det andra, samt att härmed även den
introspektiva (subjektiva) tidsuppfattningen ändras.
Även professor Klein dekreterar: "Man måste
antaga att de fysikaliska och fysiologiska
processer, som utgöra den ’materiella’ bakgrunden för
denna (subjektiva) tidsuppfattning, i sina förlopp
rätta sig efter den einsteinska tidén."1 Jag nödgas
här komma med några frågor: varför skola våra
livsprocesser just rätta sig efter den einsteinska
tiden? Varför icke lika gärna efter den bergsonska
tiden? Finnes det någon saklig grund för
antagande av detta tvång? Jag undrar, om icke professor
Klein här medvetet eller omedvetet utgår från det
einsteinska tidsbegreppet såsom självklart riktigt?
Men det är ju just härom striden står. I saknad av
motivering blir ju påståendet enbart ett godtyckligt
antagande. Hur ogrundat detta antagande är,
framgår av, att herr L. uttryckligen framhåller, att man
på grund av, att vår inre tidsuppfattning är så
obestämd och att vi ej kunnat nå stora hastigheter, ej
kunnat kontrollera teoriens resultat. Men då
kvarstår av hela denna bevisföring endast — en ogrundad
och icke verifierbar förmodan.
Men det är om denna ogrundade förmodan herr L.
yttrar: "I förbiseendet av ovanstående konsekvenser
ligger så gott som hela förklaringen till de filosofiska
missförstånden av relativitetsteorien", och därmed
anser han sig hava vederlagt icke blott
Uppsalafilosofiens utan även Bergsons ytterligt ingående kritik
av Einstein. För att icke förlänga diskussionen
överlämnar jag åt läsaren att själv göra sina reflexioner.
Tidigare har jag under årens lopp många gånger
frågat mig, varför det är omöjligt för filosofiens
och fysikens representanter att gå samman i
arbetet med dessa problems lösning. Att det kräver
ett visst mått av hänsynstagande är uppenbart,
och det kan väl ändå näppeligen begäras, att
filosoferna stillatigande skulle acceptera, att
fysikerna plötsligt inom kunskapsteorien och
begreppsanalysen, som höra till filosofiens mest centrala
områden, kategoriskt och stundom med mycket
ringa motivering dekretera fullkomligt nya satser.
Filosoferna böra väl få ha ett ord med i laget inom
sitt eget fackområde, eller menar man verkligen att
begreppsanalysen skulle vara så enkel, att den kan
genomföras av vilken vetenskapsman som helst utan
någon särskild träning och erfarenhet på området?
Jag tillåter mig hävda den meningen, att faststäl-
i Kursivering av mig.
80
12 mars 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
