Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 febr. 1938 - Fri eller censurerad kritik inom vetenskapen?, av Harald Nordenson och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
landet av innebörden i och sammanhanget mellan
våra grundbegrepp och grundföreställningar hör till
det mänskliga vetandets svåraste problem, som
kräver utomordentligt tålamod, ytterlig försiktighet och
ödmjuk vördnad för problemet.
Det är dock min tro, att ett lojalt samarbete från
början kunde möjliggjort ett gemensamt
klarläggande och modifierande av sådana begrepp som massa,
energi, kontinuitet och kausalitet, även om man —
åtminstone tills vidare — nödgats resignera inför det
äldre tidsbegreppets ofrånkomlighet. Att ett sådant
samarbete ej kommit till stånd är särskilt vemodigt
med tanke på, att vi just i vår tid och i vårt land haft
två så lysande representanter för den moderna
begrepp sanalysen som Axel Hägerström och Adolf
Phalén, som jag vågar räkna som två av de
skarpsinnigaste tänkare, vårt land har att uppvisa. Var gång
jag arbetar mig igenom någon liten del av Phaléns
avhandling om rums- och tidsbegreppet — jag säger
med flit icke läser, därför att hans arbete onekligen
hör till de mer svårtillgängliga — så häpnar jag över
den oerhörda rikedomen på nya synpunkter och
skarpsinniga analyser på detta sedan årtusenden
bearbetade fält. Alldeles särskilt märklig synes ■ mig
hans analys av geometriens grundproblem vara,
måhända något av det viktigaste, som på senare tider
gjorts på detta område, ehuru det endast i ringa mån
beaktats.
Men dessa herrar ha ju nu drabbats av herr L:s
bannstråle för sin "rörande naivitet", "malplacerade
anmärkningar" och "sin meningslösa kritik", vartill
fogas förhoppningen, att "en yngre generation av
filosofer skall kasta sina petrificerade lärofäder över
bord."1
Det tyckes tydligen vara ofrånkomligt att vissa
vetenskapsmän liksom så ofta folken när de röra sig
i gränstrakter, hellre vilja bekämpa och förgöra sina
grannar än räcka dem handen till samarbete.
Slutreplik till dr Harald Nordenson.
Av dr RÅGNAR LILJEBLAD.
Ehuru det blir något tröttsamt att fortsätta denna
diskussion, som tack vare doktor N:s inställning till
stor del måste bestå i att hänvisa tillbaka till
tidigare utredningar och bevis, skall jag försöka ännu
ej ge upp i trötthetens tecken. Dr N. visar nämligen
i sitt sista inlägg åtminstone några spår av
begynnande tveksamhet, och jag när därför ett svagt hopp,
att han efter förnyad eftertanke skall komma
underfund ined att relativitetsteorien ej är det logiska
sammelsurium, som han i sin av mig citerade
avhandling — pamflett vore ett riktigare ord — velat
göra gällande.
Dr N. slösar med tidskriftens utrymme genom att
närmare utlägga det triviala påståendet, att man av
en teoris experimentellt verifierade följdsatser ej kan
sluta till att förutsättningarna nödvändigtvis måste
vara riktiga. Har det nu någonsin funnits en fysiker,
som velat förneka ett dylikt påstående? Redan i
skolans logikundervisning fingo vi ju lära oss något
om vad som kallades "hypotesbevis".
Men däremot kan man, som jag för övrigt närmare
1 Kursivering av mig.
utvecklade i min första artikel, draga slutsatser
angående sannolikheten av förutsättningarna. Tag som
exempel grundhypotesen i den kopernikanska
uppfattningen av universum, dvs. att stjärnorna äro
avlägsna solar av samma storleksordning som vår egen
sol, och jorden med övriga planeter små korn i
jämförelse med solen, kring vilken de cirkulera. Detta
är utan tvivel, om man vill vara hårklyvande logisk,
blott en hypotes. Vilja vi, kunna vi alltfort antaga,
att jorden är den väsentliga massan i universum, i
förhållande till vilken solen och stjärnorna äro små
kryp på en sfärisk yta på ett relativt ringa avstånd
från oss. Men för att kunna fasthålla vid ett sådant
antagande skulle vi vara nödsakade uppställa ett
sådant otal godtyckliga av varandra oberoende ad hoc
hypoteser, exempelvis rörande stjärnornas
egenrörel-ser, ljusstrålarnas böjning m. m., m. m., att
sannolikheten av denna världsbild skulle bli praktiskt taget
lika med noll. Vi kunna med full rätt säga, att
sannolikheten av den kopernikanska uppfattningen
är så nära 1, att den blir praktiskt likvärdig med full
visshet.
Såsom jag i min första artikel framhöll, har en teori
i allmänhet en större grad av sannolikhet ju flera
fakta som kunna konstateras som följder av ett
minimum av grundantaganden. Nu är det väl ytterligt få
fysikaliska teorier som grundats på ett så ringa antal
dessutom experimentellt väl verifierade postulat som
relativitetsteorien. Utgångspunkterna äro i huvudsak
endast två. Dels att rörelse blott kan konstateras
relativt vanliga materiella kroppar, ej relativt något
"absolut rum" (med detta faktum sammanhänger nära
satsen om ljushastighetens konstans i alla system i
ett gravitationsfritt vakuum), dels att den tröga
massan alltid är identiskt lika den tunga massan.
De experimentellt verifierade oftast synnerligen
oväntade följderna äro numera å andra sidan
överväldigande. Jag kan ej upptaga tidskriftens
utrymme med en redogörelse för alla dessa följder. Det
kan vara nog att anmärka, att som ett resultat härav
teorien antagits såsom omistlig av hela världens
teoretiska fysiker.
För att undvika missförstånd vill jag tillägga, att
någon därmed naturligtvis ej vill ha sagt, att teorien
i sin nuvarande form utgör det slutgiltiga svaret på
alla frågor. Förmodligen kommer den en gång att
uppgå i en högre syntes liksom den newtonska teorien
nu uppgår i relativitetsteorien såsom ett under vissa
förutsättningar exakt, eljest blott approximativt
riktigt, gränsfall. Men vägen kommer alltid att gå framåt
genom relativitetsteorien, ej tillbaka till den klassiska
fysiken och dess begrepp.
Så hänger det alltså ihop med relativitetsteoriens
experimentella bekräftelse. Med en lätt travestering
av dr N:s egna ord skulle jag vilja säga: fullt så
enkelt, som dr N. tror, är det inte att avvisa fakta
inom vetenskapen.
Filosoferna ha även, i motsats mot dr N., klokt nog
i allmänhet underlåtit att kritisera relativitetsteoriens
fysikaliska innehåll, det må nu vara de fysikaliska
förutsättningarna eller de fysikaliska konsekvenserna.
Vad de vänt sig mot har varit den logiska eller
syntaktiska formen av dess satser. Att de därvid, såväl
Nyman—Bergson som Uppsalafilosoferna för att inte
tala om dr N., grundligt huggit i sten tack vare
bristande kännedom om teoriens begreppsinnehåll och
26 febr. 1938
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
