Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Telefonväsendets utveckling i Sverige, särskilt under senaste decenniet, av H. Adolf Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
överförd samtidigt med ljudet av hans röst, etc. Jag
skall icke inlåta mig på att spekulera över dylika
och andra närliggande framtidsprojekt, med vilka
teknikerna oavbrutet arbeta. Jag skall hålla mig till
jorden och — prosaiskt — endast uttala mig om vad
jag med nuvarande förhållanden uppställer såsom de
närmaste målen för telefonväsendet.
Helt allmänt skulle jag ju kunna säga, att vi sträva
efter en förbättrad telefon för ett billigare pris.
Härmed åsyftar jag en kvalitativ förbättring av
prestationerna undan för undan samtidigt med sådana
avgiftssänkningar, som förhållandena påkalla och göra
möjliga. Vi ha fullt klart för oss att, även om ett
telefonabonnemang i Sverige nu måste sägas vara
billigt, så finns det dock i vårt land en väldig mängd
människor, som varken ha råd att betala t. e. 17
kronor 50 öre i kvartalet eller som ha behov av de
1 200 samtal om året, som denna avgift ger rätt till.
Många av dem skulle vara fullt betjänta med en
telefon huvudsakligen för ankommande samtal, alltså
med en möjlighet för omgivningen att telefonledes
komma i förbindelse med dem men även med en
sällan nyttjad möjlighet att själv påkalla samtal från
sig. En abonnemangsform för dessa "småringare" är
också redan klar i princip, och det skulle glädja mig
att få medverka till att den kommer i praktisk
till-lämpning redan under loppet av detta år.
Ett annat och stort aktuellt problem, som jag’ ofta
snuddat vid, är landsbygdens telefonisering. Av
siffror. som jag tidigare anfört, framgår, att telefonens
förekomst är väsentligt skiljaktig i stad och på
landsbygd. Mot 208 telefonapparater på 1 000 invånare i
städerna svarar 64 på landsbygden. Denna olikhet
kan näppeligen tillskrivas ett mindre behov av
telefon för landsbygdens folk, ty de stora avstånden på
landet borde snarare öka än minska nämnda behov.
Grunden till telefonens mindre utbredning på
landsbygden torde därför böra sökas på andra håll.
Landsbons tillgång till kontanta medel är i allmänhet
mindre än stadsbons, varför svårigheten att komma
ut med telefonavgiften blir större. Telefonavgifterna
i sig själva äro också som regel högre för en
landsbygdsabonnent, främst till följd av de ofta
förekommande kostnaderna för lednings anläggande och
underhåll. Härtill kommer, att telefonen vanligen
erbjuder abonnenten på landet mindre direkt valuta än
stadsabonnenten. Det har nämligen befunnits
ekonomiskt ogenomförbart att vid manuell drift hålla även
de minsta växelstationerna öppna hela dygnet om,
utan vanligen är öppenhållningstiden från klockan 7
eller 8 på morgonen till klockan 8 eller 9 på kvällen,
där den icke — vid de minsta stationerna — är
betydligt kortvarigare. Trängseln på
förbindelseledningarna mellan skilda stationer förorsakar ofta
besvärande väntetider vid samtal utanför egen station.
Expeditionen av samtal kan icke heller i regel ske
med samma snabbhet och precision som vid större
stationer.
En förbättring av landsbygdens telefonförhållanden
bör med skäl betraktas såsom en angelägenhet av
stor vikt, och jag vill säga att denna fråga är en av
våra just nu mest aktuella problem. Början till en
utjämning av förhållanden i detta hänseende mellan
stad och landsbygd är — såsom jag förut antytt —
redan gjord genom en serie under de senare åren
vidtagna dispositioner, såsom anordnande av
frikretsar, ökad öppenhållning av stationerna,
anläggandet av större antal förbindelseledningar mellan
stationerna osv. Men mycket återstår, och det arbetet
kommer att bli ganska kostbart. Som en illustration
till vad man väntar av telegrafstyrelsen i dessa
hänseenden kan jag nämna, att en norrländsk
länsstyrelse helt nyligen hos telegrafstyrelsen anhöll om
utbyggande av telefonnätet bara i det länet med 700
nya stationer och över 3 000 km ledningar.
De ekonomiska betingelserna för telefondrift äro
naturligen avsevärt sämre vid gles bebyggelse än vid
mera koncentrerad. Man kan därför inte förvänta, att
ett efter moderna synpunkter uppbyggt
landsbygdstelefonnät skall förränta sig lika väl som ett på
motsvarande sätt anordnat stadsnät. Härav skulle alltså
följa, att telegrafverkets avkastningsförmåga skulle
— om telegrafstyrelsen blir i tillfälle att fullfölja sina
intentioner med avseende på landsbygdens
telefonförhållanden — komma att sjunka.
En sådan utveckling innebär dock intet för mig
avskräckande. Avkastningen på telegrafverkets rörelse
utgör nu 8 à 9 % av det i medeltal under året
disponerade kapitalet. Jag ser intet orimligt i att t. e.
1 % av nämnda kapital finge disponeras för ett så
betydelsefullt ändamål. Ty — jag vill upprepa det
— en förbättring av landsbygdens telefonförhållanden
är icke enbart ett landsbygdens problem, det innebär
också påtagliga fördelar för dem, som bo inom
städernas hank och stör och som därifrån önska
utnyttja sina telefoner. Jag kan också nämna, att
telegrafstyrelsen just i dessa dagar ’beslutat att hos
chefen för kommunikationsdepartementet föreslå, att de
arbeten, som skulle lämpa sig att sätta i gång vid en
eventuell depression, främst borde inrikta sig på en
förbättring av landsbygdens telefonväsende även i så
måtto, att landsbygdens abonnenter skulle befrias
från de betungande kostnaderna för anläggning och
underhåll av telefonledningarna utanför frikretsarna.
En sådan utveckling, som jag nu antytt, skulle
omsider föra oss fram till ett mål, värdigt ett statens
landsomfattande telefonväsende, det mål, som för
telegrafverkets nuvarande ledning varit vägledande:
Telefon i varje hem och på samma villkor, var
abonnenten än bor!
Härmed har jag sagt vad som synts mig vara av
vikt att huvudsakligen delgiva denna krets av
åhörare. Jag återknyter till ett par ord i inledningen av
mitt anförande, då jag tillät mig säga, att
telefonväsendet är ett tjusande arbetsfält. Med tanken
riktad på mitt snara frånträdande av chefskapet för
telegrafverket kan jag ärligt betyga min glädje över
att under mera än 30 år ha fått tjäna detta företag
och ägna det min varmaste omvårdnad. Jag har
också glädjen att vid nedläggandet av mitt ämbete
veta, att telegrafverket -— tack vare en skicklig,
plikttrogen och verket varmt hängiven personal
av-alla grader och tack vare en god ekonomi — står
väl rustat att möta framtidens krav, så i goda som
dåliga år, och att, när jag träder bort, den bild av det
svenska telefonväsendets stationer, som här såsom ett
stjärnbestrött firmament framträder för våra blickar,
skall fortsätta att år för år förtätas, så länge det
finns en enda, av människor bebodd plats i vårt land,
dit telefonen ännu icke trängt fram!
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
