Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Arkitektur - Svensk byggnadskonst under ett halvsekel, av Hakon Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kopplat begreppet arkitektur med de monumentala,
representativa uppgifterna, eller om det gäller mer
blygsamma måttförhållanden, med en pittoresk
individualitet. Den sociala utvecklingen i vår tid har
på det hela taget undanröjt förutsättningarna för
bägge dessa former. Den moderna arkitekturen
måste därför skapa icke endast nya praktiska
lösningar men även nya "estetiska uttrycksmedel.
Med det utgångsläge, som ovan skildrats, var en
teknisk förnyelse den enda räddningen för
arkitekturen vid sekelskiftet. Den kom också, men icke
genom anpassning till modern teknik utan genom en
renässans av den traditionella. De äkta materialen
kommo åter till heders, icke blott på grund av sitt
egenvärde men även därför, att de framtvingade ett
logiskt konstruktionssystem. Hos oss blev det
framför allt en sällsynt kunnig, konstruktivt begåvad
arkitekt med en omfattande venksamhet — Isac Gustaf
Clason — som i klara och koncisa begrepp
genomförde den första saneringen. Clasons betraktelsesätt
är på det hela taget traditionellt, han har icke någon
entusiasm för modern teknik och ej heller för modern
stil. I själva verket är han en exponent för den
akademiske arkitekten i ordets bästa bemärkelse. Som
sådan har han grundligt studerat den gamla
byggnadskonsten. Och från dess lärdomar hämtar han
sina principer, som göra rent hus med allt fusk och
surrogat i tidens imitationsarkitektur. Han predikar
äkthet i material, sund konstruktion, respekt för den
erfarenhet, som ensam kan gardera mot ödesdigra
misstag. Andra ha före honom gjort detsamma, men
de ha inte gått till sitt verk med samma grundlighet,
och deras ord ha inte haft samma pondus. Det är
en bestående konst, som Clason bygger upp,
visserligen med en kanske något tillfällig dragning åt den
ena eller andra "stilen" men alltid sakligt genomförd,
måttfull och knapp i sina uttrycksmedel.
Medan denna värdiga arkitektur i förnäm isolering
präglar formen för den officiella byggnadskonsten
och samtidigt är realismens banbrytare, har
emellertid den övriga utvecklingen gått sin gång, som är allt
annat än avmätt och värdig. 80-talets radikalism
har stormande brutit ned gamla fördomar och gett
uttryck åt en ny livsåskådning. Tekniken har skapat
nya medel i kampen för nya mål.
Blekt och fladdrande, nästan omärkligt, avtecknar
sig skenet av dessa revolutionsbål på
byggnadskonstens fasader. En och annan järnbalk sticker
någon gång fram i dagsljuset på försök, med undran
betraktad som en chockerande nymodighet (ehuru
man vet, att den redan blivit oumbärlig i den
osynliga konstruktionen).
I de byggnader, som mest direkt hava beröring med
den nya tidens tekniska underverk eller nya former
för samhällsorganismen, såsom i bangårdshallar,
fabriker, saluhallar o. d., kommer helt naturligt en ny
byggnadsteknik — väsentligast betingad av praktiska
krav — till synes.
Mera framträdande än dessa sakligt grundade
nymodigheter är en vilja att i nya dekorativa former
ge uttryck för tidens oro. Akademismens konstlade
"konstnärlighet" sitter i. Denna nya stil, "1’art
noveau", är liksom gotiken ett försök att i
byggnadskonstens av statiska lagar bundna former ge uttryck
för en livsåskådning. Gotiken har lyckats med denna
vanskliga uppgift därför att den nått sitt mål under
kamp; den har segrat över tyngd och materia just
därför att den av en enkel byggnadsstatik tvingats
till den mest sinnrika, logiskt kristallklara
konstruktion. För Jugendstilen äro de tekniska möjligheterna
endast en förutsättning, den har fått sin frihet till
skänks, och kring teknikens underverk dansar den
sina krigsdanser med samma naiva dyrkan som vilden
ägnar den undergörande maskinen, utan ett uns av
förståelse. Den blir därför i sin ursprungliga
näckrosböljande form aldrig annat än en moderörelse,
vars svagt avtonande svallvågor nätt och jämnt nå
vårt avlägsna land. Helt spårlöst har den dock icke
gått oss förbi.
Med sin briljanta teoknarbegåvning lyckas
Ferdinand Boberg t. o. m. forma om den till ett slags
nationell dekorationsstil, där "björkarnas blad och
tallarnas barr" dugga tätt på sten- och stuckytor.
Det inflytande, som Jugendstilen hos oss utövade, var
emellertid begränsat och av ganska kort varaktighet.
Det torde därför hava inneburit en betydande
orättvisa, då en författare ännu så sent som 1920 — vid
Teknisk tidskrifts 50-årsjubileum —
karakteriserade hela vår moderna arkitektur med
utgångspunkt från enstaka prov av detta slags arkitektur
(Wickman, Boberg m. fi.).
En annan och allvarligare fara än denna ytligt
eleganta romanskt påverkade stil hotade emellertid vår
svenska byggnadskonst vid sekelskiftet. Det var den
pompösa, i all sin stelhet vräkiga representationsstil,
som blivit det nya tyska kejsardömets officiella
uttrycksform.
Liksom våra vetenskapsmän, politiker och poliser
— icke utan fog — hämtade sina förebilder från det
dugliga folket i söder, så gjorde även arkitekterna
en och annan studieresa till Berlin med omgivningar.
Lyckligtvis voro de något mindre ambitiösa i sina
studier än de ovannämnda kollegerna — gladare
latituder övade ännu en alltför stark dragning — och
resultatet av deras studier blev därför också mindre
seriöst. Likafullt har detta inflytande från den
dåtida tyska arkitekturen varit nog så ödesdigert,
därom bär nästan varje större svensk stad, ja även
stationssamhällen och den rena landsbygden sorgliga
vittnesbörd.
Yi ha nått sekelslutet. Medan järnvägsnätet brett
ut sig över hela Europa, medan ångbåtarna plöja alla
världshav, medan elektriciteten redan börjat sitt
suveräna segertåg, ha vi i byggnadskonsten ännu endast
i enstaka fall spårat den nya tiden. Visserligen har
i London en växthusbyggare för länge sedan rest det
underverk av byggnadskonst i järn och glas, som
senare kanske aldrig överträffats i ren form, och i
Paris står sedan ett decennium Eiffeltornet som ett
teknikens strålande segermonument, men de äro
enstaka företeelser, frigjorda från byggnadskonstens
vanliga utilitetskrav, betraktade med undran eller
avsky och ingalunda räknade såsom arkitektur.
Under tiden är det inflytanden av helt annan art,
som påverka den svenska byggnadskonsten och föra
den in på nya banor. Det fasta underlag, på vilket
denna byggnadskonst lägger sin grund, är läran om
äkthet i material och konstruktion, om
hantverkstraditionens betydelse sådan den utformats av Clason och
andra. Men denna materiella renässans får liv och
egenvärde först då den besjälas av en konstnärlig
renässans.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
