Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Elektroteknik - Elektroteknisk standardisering, av Sven Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
har man nått en klarare uppfattning, icke endast om
medel utan även om det mål, som bör eftersträvas.
Till en början må här konstateras, att norm och
standard äro fullt liktydiga begrepp. Norm infördes
från tyskan som ersättning för det tidigare normalie:
standard inkom senare från engelskan. (För
säkerhets skull erinras om att här endast talas om
standardisering inom elektrotekniken.) Standardisering
sysslar med mångahanda ting, t. e. fysikaliska
enheter och storheter, egenskaper, fenomen, råmaterial,
färdiga varor, vilka bli föremål för beskrivning,
namngivning, klassindelning, måttsättning,
kvalitets-och provbestämmelser, regler för användning etc.,
etc. Det utmärkande, väsentliga hos en norm eller
standard är, att den i något sådant avseende ger
klart uttryck för en frivillig överenskommelse,
avsedd att gälla tillsvidare, dvs. tills den blir ersatt av
eu ny överenskommelse. Detta synes kanske en och
annan helt ringa. Men var och en, som har
erfarenhet av huru svårt det kan vara att uppnå en
sådan överenskommelse och huru stort värde, bl. a.
ekonomiskt, den kan innebära, förstår väl att denna
fordran är ganska stor och fullt tillräcklig. Denna
uppfattning om innebörden av begreppet standard
har också blivit klart formulerad och antagen av
IEC och till denna anslutna länder.
Om överenskommelsen är frivillig och avsedd att
gälla en viss tid, erhålles i själva verket garanti för
att flera ofta framhållna villkor uppfyllas, såsom att
standardisering skall begränsas till väsentligheter
och grundas på fakta och erfarenhet och icke på
tillfälliga åsikter; att, ifråga om industriprodukter,
ett gott ekonomiskt utbyte skall befordras, uttryckt
exempelvis genom strävan att åstadkomma största
livslängd för lägsta kostnad; att teknikens
utveckling skall underlättas.
Man är numera allmänt ense om att standardisering
icke skall omfatta frågor rörande normernas
efterlevnad eller rättsliga ställning, ehuru de väl kunna tjäna
som grund för lagar eller andra bindande fördrag.
Nära härmed sammanhänger regeln, att normer
visserligen böra avfattas med full hänsyn till säkerhet
för person och egendom, men däremot icke innehålla
bestämmelser härom annat än i form av
tillämpningsexempel i anslutning till officiella
säkerhetsföreskrifter, statliga eller andra.
På det elektriska området ha kvalitetsnormer
hittills varit i majoritet. Detta är naturligt bl. a.
därför att inom en så ny gren av tekniken möjligheten
att bedöma kvaliteten i särskilt stor grad är
begränsad till fackmannen och sålunda i första hand till
fabrikanterna. Det har därför varit önskvärt att
genom kvalitetsnormer skydda köparens och
allmänhetens intressen. Just i fråga om kvalitetsnormer
gäller emellertid, att en tillräcklig lång erfarenhet
från praktiken är nödvändig, innan sådana kunna
och böra åstadkommas. Är man för tidigt ute, kan
givetvis standardisering bli ett verkligt hinder för
utvecklingen. Det kan kanske ibland vara svårt att
enas om det rätta ögonblicket. Men härvid koriimer
en numera allmänt erkänd sats till hjälp: det är
bättre att standardisera för sent än för tidigt.
Konkurrensen har visat sig äga en högst förträfflig
förmåga att reglera kvaliteten till köparens bästa. Ett
gott exempel härpå kan hämtas från radiotekniken.
Redan för 6—7 år sedan började röster höjas för
standardisering, och en internationell kommitté
tillsattes, utgörande ett urval av Europas förnämsta
fackmän. Arbetet upptogs med verklig iver, men
ännu synes möjligheten till normer avlägsen. Icke
desto mindre har kvaliteten hos radiomottagare, som
för allmänheten är av det största intresse, för varje
år förbättrats. Både fabrikanter och köpare kunna i
detta fall prisa sig lyckliga, att onödiga normer ej
hindrat denna förbluffande snabba, men dock fullt
sunda utveckling.
Standardisering bör således ej vidtagas, förrän ett
visst tekniskt fortvarighetstillstånd uppnåtts, men
kan då vara ägnad att i hög grad befordra
utvecklingen, bl. a. och icke minst genom att verka
stabiliserande och höjande på kvaliteten. Lika viktigt är
emellertid, att en standard icke betraktas som något
heligt, som ej får vidröras. Man måste tillse att
normerna icke fastlåsa utvecklingen. Man måste göra
klart för sig att en standard då och då kan behöva
ändras, så snart tekniska eller ekonomiska skäl så
kräva. Häri kan synas ligga en motsägelse, men
tillsammans med den ovan givna definitionen på
standard är den lätt att smälta. Och man måste ju medge
att varje väl motiverad ändring betyder utveckling.
Det ekonomiska värdet av standardisering
framträder särskilt starkt vid en övergång från
stycketillverkning (hantverk) till massfabrikation, vilken
senare i allmänhet måste vara grundad på normer,
som kunna beräknas stå sig tillräckligt länge för att
medge amortering av de med massfabrikation ofta
förbundna stora engångskostnaderna.
Massfabrikation utgör i sin ordning grunden för rationalisering
i den mening detta ord på senare tid använts. Detta
intima samband mellan rationalisering,
massfabrikation och standardisering synes vid närmare påseende
så viktigt, att en hänvisning därtill vore att vänta
vid de ofta förekommande försöken att definiera
begreppet rationalisering.
Erfarenheten har visat att standardiseringsarbetet
ofta nog ger impulser till värdefulla utredningar och
forskningsarbeten, som från början ej förutsetts.
Här må nämnas undersökningar rörande vissa
uppvärmningsförhållanden vid elektriska maskiner,
åldringsfenomen hos transformatoroljor,
spänningsprov med stötspänningar, såsom exempel på fall då
SEK genom delegerade, knutna till svenska
laboratorier, kunnat verksamt deltaga i dylik forskning.
Det är tydligt att den säkrare tekniska grundval,
som standardiseringen på detta sätt indirekt bidrar
till att uppbygga, också är av stor ekonomisk
betydelse och därför är värd ekonomiskt stöd.
Ovanstående framställning är avsedd att framhålla
det viktigaste angående standardiseringens medel och
mål enligt nuvarande uppfattning inom det elektriska
facket. Som en sammanfattning kan sägas, att
medlet är det arbetande organet Svenska elektriska
kommissionen, målet är Svenska elektrotekniska
normer godkända av Svenska
elektroingenjörsföreningen och Sveriges standardiseringskornmission.
Nyttan, effektiviteten av normerna är beroende av
tillämpningen av den givna definitionen på standard
såsom en frivillig överenskommelse och är därför
verkande genom sin egen inneboende kraft av
ekonomiskt och tekniskt berättigande.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
