Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Kemi och bergsvetenskap - »Kemi och Berg» 50 år, av F. H. Stenhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi och Bergsvetenskap
kunna göra mera insatser, fick vid en sådan fest en
stor tändsticksask på det han måtte låta sitt ljus
tändas och lysa litet mera allmänt. En fick en
portnyckel, att han ej blott skulle närvara vid de
tidiga allvarliga förhandlingarna utan även våga
stanna vid nachspielens sena timme. Året därpå fick
han erkännande för att han bättrat sig, men erhöll
samtidigt ett förkläde, att han måtte kunna bättra sig
ännu mera och våga stanna ännu längre. Året
därefter fick han ännu mera erkännande för han bättrat
sig ytterligare. Nu tillerkändes han en flaska punsch,
Sel ätt han måtte våga stanna över hela nachspielet
och även deltaga i sillsexan därefter.
Vid nachspielen förekommo naturligen såväl unison
sång som solosång, men sällan eller aldrig några
kåserier eller andra skildringar av reseminnen o. dyl.,
som nil så allmänt förekommer med eller utan film
eller skioptikon.
En av de resligare gestalterna, som oftast träder
fram för mitt minne, när jag tänker på längst
förgångna tider inom Kemi ocli Berg, är kemisternas
aktningsvärde, noble nestor Alf. Larson, som vid flera
olika tillfällen sökte väcka självaktningen hos
kemisterna genom att bevisa för dem, att den svenska
kemiska industrien var av betydligt större omfattning
än någon av oss trott. I själva verket, om den
räknades med ej allt för snäva gränser, var den Sveriges
största industri och kemisterna borde inrätta sig
därefter.
Högtidligt var det även, när vid våra
sammankomster närvoro sådana män, som disponenten Hjalmar
Lundbohm från Kiruna eller generaldirektören, förre
gruvprofessorn G. Nordenström eller när riksdagsmän
och bergslagskamrater gjorde oss äran av sin närvaro
i mera samlad trupp såsom vid Hans v. Posts
föredrag 1904 om inmutningsrätten och gruvstadgan och
vid gruvingenjören N. Hedbergs föredrag 1909 om
"Motioner till årets riksdag om inmutningsrätten".
Bror Orion.
Redaktionen för
tidskriftens Avdelning för Kemi har
tillfrågat mig om jag i
anledning av att 50 år förflutit
sedan Föreningens Avdelning
för Kemi och Bergsvetenskap
bildades skulle vilja bidraga
med några personliga minnen
till det planerade
jubileums-numret av tidskriften. Denna
anmodan har jag gärna velat
efterkomma.
Från ocli med är 1900 har
jag tillhört Svenska
teknologföreningen och dess avdelning för Kemi och
Bergsvetenskap. Det torde vara ungefär vid nämnda
tidpunkt som Svenska teknologföreningen började
genomgå en kraftig utveckling mot ökat inflytande
och anseende. En starkt medverkande orsak härtill
var väl att regering och myndigheter började anmoda
föreningen att avgiva yttranden över lagförslag o. d.,
varefter föreningens styrelse i lämpliga fall
remitterade ärendet till vederbörande avdelning. Sådana
remisser mottogos med stort intresse och ett samvets-
grant arbete nedlades på deras vederhäftiga
besvarande. En särskild kommitté tillsattes för uppgörande
av förslag till svar och detta diskuterades på ett
avdelningssammanträde, ofta grundligt, innan det
eventuellt antogs som avdelningens yttrande. Detta
"remissväsen" har nu avtagit så tillvida som ärendena
numera huvudsakligen behandlas av vederbörande
styrelser, vilket väl ock är mera praktiskt. Dylika
yttranden inhämtas numera i utsträckt grad dels
från Ingeniörsvetenskapsakademien, dels vad kemi
beträffar från Sveriges kemiska industrikontor.
Under tiden har emellertid Svenska
teknologföreningen på annat sätt vuxit sig så stark och stor att
svårigheterna numera väl snarare ligga i att, trots
den naturnödvändigt tilltagande specialiseringen och
uppkomsten av talrika tekniska föreningar i olika
delar av landet, kunna sammanhålla en förening, som
representerar alla grenar av tekniken inom hela
landet.
Vid seklets början och långt fram var det brukligt,
att ordföranden i avdelningen för Kemi och
Bergsvetenskap vartannat år var en kemist och vartannat
år en bergsman. Det var också ganska vanligt, att
en för ordförandeskapet påtänkt påläggskalv först
valdes till vice ordförande och sedan till ordförande.
År 1904 var jag vice ordförande, under det att Valle
Petersson — hans titel behöver jag väl ej sätta ut? —
var ordförande. Det var dock just ingen sinekur för
mig, ty Valle var mycket på resor och bl. a. fick jag
fungera en afton samma dag som min hustru fått en
liten dotter. År 1905 var jag ordförande och
efterträddes 1906 av Gunnar Dillner, under det jag
kvarstod som ledamot i Avdelningens styrelse. Är 1907
var jag ånyo ordförande och 1908 vice ordförande,
varpå det tog slut.
Under min ordförandetid 1907 inträffade en för
teknikens män betydelsefull händelse. Upsala universitet
firade i maj detta år 200-årsdagen av Linnés födelse
och därvid kreerades till hedersdoktorer icke
mindre än fem av Avdelningens för Kemi och
Bergsvetenskap medlemmar, nämligen J. A. Brinell, G.
Gröndal, F. A. Kjellin, Hj. Lundbohm och K. Sondén
Avdelningen inbjöd dessa till sitt vårsamkväm den 30
maj å Nackanäs värdshus. Alla utom Brinell, som var
sjuk, infunno sig och hyllades efter bästa förmåga.
Denna doktorspromotion torde kunna betecknas som
en milstolpe på den väg, som sedan fört tekniken till
allt större erkännande och uppskattning. Sedermera
hava flera teknici blivit hedersdoktorer, medlemmai
av regeringen och innehavare av höga poster inom
administrationen, vilka tidigare mest varit förbehållna
åt jurister. I sistnämnda avseende göra sig som bekant
politikerna numera bemärkta. Bland
regeringsmedlemmar vill jag erinra om Avdelningens ledamot, den
i så hög grad framstående kemisten K. J. Beskow,
finansminister i von Sydows ministär 1921.
Vid århundradets början florerade vanan att hålla
en mängd tal på.föreningssamkväm. Det skulle varje
gång vara tal för samtliga föredragande var för sig.
ordföranden, sekreteraren m. fi., t. e. klubbmästaren,
alla åtföljda av fyrfaldiga le ven, och helst skulle
samtliga de harangerade svara. Det var besvärligt att
ideligen hoppa upp och hurra och samtalen
medlemmarna emellan, som ofta giva den största
behållningen icke blott av samkvämen utan ej sällan även
av hela sammankomsten, blevo avbrutna. Det värsta,
Professor
WlLH. PALMÆR.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
