Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Arbete och levnadsvillkor, av Fr. Enblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
dvs. varorna hade sålts till priser, som ej täckte
produktionskostnaderna. Skillnaden mellan
produktionskostnaden och försäljningspriset måste
betalas av producenten, i första hand från hans
besparade medel, reservfonder, i andra hand från
det i rörelsen nedlagda kapitalet, vilket
förhållande visade sig i egendomsvärdenas och
aktievärdenas fall. En given följd av sparmedlens
minskning var minskad köpkraft, minskad produktion,
rationalisering, arbetslöshet och sänkt
levnadsstandard. Det är således de under kriget höjda
arbetslönerna, som framkallat arbetslösheten och
den sänkta levnadsstandarden. Om arbetslönerna
anpassats så, att varornas försäljningsvärde
täckt produktionskostnaderna, hade krisen ej
behövt inträda. Kriget är icke den direkta men på
så sätt den indirekta orsaken till krisen, att det
medförde en onaturlig stegring av varuprisen och
arbetskostnaderna — arbetslönerna, vilkas
anpassning efter möjligheten att finna köpare till de
dyrt producerade varorna och till den för
produktionen erforderliga arbetskraften av de
makthavande föreningarna hindrats till en tillfällig
båtnad för en del av dessa föreningars medlemmar,
men i stället till svårbotlig skada för alla andra.
Vad hava nu statsmakterna under krigs- och
efterkrigsåren vidtagit för åtgärder av ekonomisk
betydelse för krisen?
Arbetstiden minskades för industriarbetare och
byggnadsarbetare genom införande år 1926 av
lagen om arbetstidens begränsning till 8 timmar om
dagen. Genom denna begränsning minskades
arbetstiden i regel från 10 till 8 timmar per dag.
Industriens produktion minskades härigenom med
20 %, under det att utgifterna för byggnaders och
maskiners underhåll, räntor och amortering,
administration m. m. måste förbliva oförändrade,
varigenom kostnaderna för varornas framställning
ökades, varuprisen måste höjas, konsumtionen
minskades, arbetslösheten ökades och
levnadsstandarden sänktes. Dessa dåliga verkningar av
lagen förvärrades ytterligare därigenom, att dö
av lagen berörda arbetarna fordrade i
kompensation för arbetstidens minskning, att lönerna skulle
höjas, så att arbetsförtjänsten pr vecka bleve
oförändrad. Ny fördyring, produktionsminskning,
ökad arbetslöshet och sänkt levnadsstandard.
Den efter kriget, av ovan angivna orsaker
uppträdande arbetslösheten föranledde statsmakterna
att besluta ordnandet av nödhjälpsarbeten, vilka
bekostades huvudsakligen med kronoskattemedel,
vägskattemedel och andra kommunala
skattemedel. Till en början stipulerades, att arbetslönen
vid dessa nödhjälpsarbeten skulle vara mindre än
vad som betalades i den allmänna marknaden, men
efter sedan benämningen nödhjälpsarbeten utbytts
mot reservarbeten, beslöto statsmakterna, att
arbetslönen skulle vara lika med lägsta arbetslön i
allmänna marknaden.
Redan den lägre nödhjälpsarbetslönen med dess
orts- och familjetillägg med flera förmåner visade
sig ej vara tillräckligt låg för att egga
nödhjälpsarbetarna till en återgång till det produktiva
arbetet, varför det är påtagligt, att de högre
reservarbetslönerna ej kunna verka i sådan riktning,
utan tvärtom draga till sig arbetskraft från jord-
bruket och andra produktiva företag, vilka under
rådande avsättningsförhållanden icke kunde
betala så höga löner som vid reservarbetena.
Dessa statsmakternas inrikes åtgärder hava
kompletterats med åtgärder gentemot utlandet,
avsedda att skydda landets arbetare mot utländsk
konkurrens. Det viktigaste vapnet i kampen mot
utländskt arbete är tullarna. Vissa tullar på
hälsofarliga eller mindre önskvärda varor, sprit, tobak,
vin etc., tjäna utöver skyddet för det inhemska
arbetet jämväl att minska förbrukningen och
därmed höja folkhälsan. Flertalet industritullar
däremot tjäna uteslutande såsom skydd mot
konkurrens från utländskt arbete, livsmedelsindustrien,
dit jordbruket bör räknas, dock undantagen, då
den ej annat än i vissa lyxbetonade fall mot
industri- och stadsarbetarnas motstånd kunnat
erhålla tullskydd. I den mån jordbrukets av
Sveriges nordliga klimat betingade avkastning är för
låg för att medgiva skälig arbetslön, vore
livsmedelstullar dock säkerligen fullt berättigade för
att undvika för stark konkurrens från lyckligare
lottade länder. Vidare är det påtagligt, att
arbetet inom exportindustrien ej kan skyddas med
tullar. Under skyddet av tullar har löneutvecklingen
därför blivit synnerligen ojämn. Arbetare inom
hemmaindustrien, särskilt inom
byggnadsverksamheten, vilka äro helt oberoende av
utlandskonkurrensen, hava kunnat tilltvinga sig och
bibehålla väsentligt högre löner än andra arbetare,
vilket förhållande orsakat en rationalisering av
byggnadsverksamheten på det sätt, att
bostadsrummens såväl yta som höjd minskats, varjämte
många måste inskränka sig till mindre antal rum
än tillförne, allt ländande till nedsatt
levnadsstandard. Jämlikheten och broderskapet hava
genom den stora olikheten i löner mellan nämnda
grupper av arbetare (byggnads-,
hemmaindustriens, exportindustriens och jordbrukets) erhållit
en svår knuff.
Då man icke kan tvinga utlandet att köpa våra
varor och då tullarna ej lämpa sig för skydd av
exportindustriens arbetslöner, har man tillgripit
utförselpremier, vilka i vårt land ordnats såsom
prisregleringar av exempelvis smör och mjölk,
genom vilka regleringar de inhemska
konsumenterna nödgas betala så stor del av exportsmörets pris,
som fordras, för att kunna sälja vårt smör i
utlandet. Då tullar, exportpremier eller
prisregleringar måste användas för att skydda det
inhemska arbetet och vidmakthålla skälig lön åt
exportarbetaren, är detta en uppoffring från alla andra
arbetare, vilken får skrivas på broderlighetens
konto, men dessa åtgärder få ej sträckas så
långt, att de för vissa arbetaregrupper
vidmakthålla på eftersträvat monopol grundade högre
löner än som betalas till andra i avseende på
arbetets art och värde likställda grupper av arbetare,
där i stället jämlikhet borde råda.
Valutaförsämringen är för närvarande ett myc
ket använt vapen i staternas ekonomiska krig. Den
ena staten efter den andra har övergivit
guldmyntfoten utan att ersätta den med någon annan och
bättre värdemätare, vilket man ej förmått. Man
har tröstat sig med att en sådan valutaförsämring
ej gått för långt, om den ej allt för mycket försva-
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
