Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Reflexioner rörande väg- och vattenbyggarens högskoleutbildning, av G. Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vag -och Vat tenbyggnadskonst
kommit. Därför hör man ej sällan bland äldre
ingenjörer den uppfattningen hävdas, att huvudsaken är,
att Tekniska högskolan lägger den fasta
vetenskapliga grunden, lär de unga produktionens
grundelement och ger deras tänkande teknisk-ekonomisk
inriktning. Dessutom böra alla bibringas övning och
vana vid utförande av mätningar, upprättande av
ritningar samt klar uppfattning av den tekniska
forskningens betydelse.
Däremot ifrågasattes nödvändigheten för att ej
säga lämpligheten av att alla elever inom väg- och
vattenbyggnadsfacket skola undervisas i ett flertal
specialämnen samt genomkonstruera anläggningar av
åtskilliga slag efter till dem lämnade program på sätt
som nu sker.
Man förmenar på dessa håll, att ett djupare
ingående i specialstudier bör överflyttas till det praktiska
livet.
Yi stå inför den svåra och viktiga frågan om
gränsdragningen mellan ingenjörselevens utbildning
på Tekniska högskolan och hans insättande i det
praktiska livet, som i varje fall förr eller senare får
taga hand om eleven och fullborda hans utbildning,
så att han blir en fullt kvalificerad ingenjör.
Man finner omedelbart, att ett rätt avvägande av
denna gränsdragning mellan det praktiska livets och
de studerandes synpunkter ger en ekvation med
många obekanta.
Enligt min tro får man vid dess lösande för det
första välja en fix utgångspunkt genom att fasthålla
vid, att den normala studietiden för en väg- och
vattenbyggnadsingenjör alltjämt bör vara fyra år.
Den andra utgångspunkten skall vara, att eleven
under denna tid ej får överbelastas.
Examensfordringarna måste lämpas härefter, vilket framför allt
kommer att innebära, att fordringarna på inhämtande
av kunskaper i specialämnen inskränkas till vad som
är rimligt för den fastställda studietiden.
Man frågar sig då, vad som är riktigast: en
mer allmänt hållen kännedom i flera specialämnen
eller fördjupat studium i ett mindre antal
specialämnen.
Om man följer Tekniska högskolans anvisningar
för fackavdelningen för väg- och vattenbyggnad
torde enighet råda därom, att ingen avprutning bör ske
ifråga om matematik, fysik, beskrivande geometri,
ritteknik, mekanik, grafostatik, hållfasthetslära,
läran om maskinelement, allmän geologi och ej heller
ifråga om byggnadsstatik, byggnadsmateriallära och
byggnadsteknik.
Beträffande brobyggnadsläran har jag den
uppfattningen, att den är så utomordentligt lärorik såsom
tillämpning av de grundläggande ämnena, att den ur
allmän utbildningssynpunkt bör bibehållas för alla
elever, ehuru ju ej på långt när alla komma att
åtminstone i någon större utsträckning konstruera
broar.
Däremot bör beträffande vattenbyggnadsläran vara
tillfyllest att obligatoriskt fordra endast de teoretiska
grunderna och en mera allmän kännedom på de vik {+-+}
tigaste tillämpningsområdena. Det torde därutöver
vara tillräckligt, att varje elev studerar ett
specialområde av vattenbyggnadsläran i enlighet med
uppställda alternativ. Formen för detta fördjupade
studium bör vara åhörande av föreläsningar av
vederbörande professor eller speciallärare samt utförande av
en övningsuppgift inom detta område. Däremot synes
onödigt, att varje elev genomarbetar alla de
övningsuppgifter, som för närvarande äro obligatoriska. Det
praktiska livet, som i fråga om tillämpningar skiftar
i oändlighet, har ingen svårighet att övertaga en så
utbildad elev, tillgodogöra sig hans arbete och föra
honom vidare.
Beträffande väg- och kommunikationsteknik samt
stadsbyggnadskonst torde en tillfredsställande
gränsdragning mellan dessa ämnen böra ske, och
undervisningen i det förstnämnda ämnet i samband därmed
något sammandragas, ej minst ifråga om
övningsuppgifterna. Det är ju i eminent grad ett ämne, vari,
efter inhämtande av nödiga grunder, det praktiska
livet ger den bästa utbildningen.
Mot omfattningen av undervisningen i övriga
obligatoriska specialämnen synes icke vara något
egentligt att erinra.
En eventuellt fortsatt differentiering får heller icke
ha till effekt att öka belastningen på eleverna med
nya obligatoriska ämnen, utan endast att öka
möjligheterna till fördjupad kunskap på ett visst
specialområde. Ett eventuellt upptaget nytt ämne skall
sålunda endast studeras såsom ett alternativ till redan
befintliga specialområden eller frivilligt vid sidan av
nuvarande kurs. Upptagande av undervisning på ett
nytt specialområde bör därför ske med största
varsamhet och först sedan sådana krav rests från det
praktiska livet, att ett klart föreliggande behov kan
konstateras.
Det bör ingalunda förbises, att arbetet på Tekniska
högskolan har sin stora betydelse för teknikens
utveckling genom de möjligheter till
teknisk-vetenskaplig forskning, som högskolan erbjuder. Det förefaller
sannolikt, att den i det föregående förordade
koncentrationen av studierna ifråga om specialämnen skulle
vara till gagn för elevernas sysslande med sådan
forskning.
Det har klagats över att varje professor har en
tendens att breda ut undervisningen och skärpa
fordringarna inom sitt ämne med resultat, att eleverna få
allt svårare att fullborda sina studier inom den
normala studietiden av fyra år.
Frågan om hur man skall finna korrektiv för denna
tendens har diskuterats inom Tekniska högskolans
styrelse. Det kan icke rimligen begäras, att rektor
skall medhinna denna uppgift för alla
fackavdelningar. Ej heller har det ansetts, att de olika
avdelningskollegierna äro tillfyllest för denna uppgift. Den
tanken har framförts, att det skulle för varje
fackavdelning tillsättas en studierektor eller inspektor med
uppgift att öva inspektion och kontroll i
ovanberörda avseende. Såsom studierektor skulle kunna
tänkas den professor inom varje fackavdelning, som
därtill befunnes lämpligast. Tanken är icke
genom-diskuterad, men torde förtjäna att hållas vid liv.
Ett ingalunda oviktigt led i ingenjörsutbildningen
är den nyutexaminerade ingenjörens första praktik,
sedan han lämnat Tekniska högskolan. I denna fråga
kan ej skrivas några stadgar utan endast givas råd.
Det är angeläget, att denna första praktik lägges på
sådant sätt, att den nyutexaminerade får möjlighet
att använda, befästa och fördjupa de på Tekniska
högskolan förvärvade kunskaperna.
Om den ny vordne ingenjören får några tior mer
eller mindre i lön per månad under den första tiden
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
