Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Den svenska »rallarkåren» från social synpunkt, av Hj. Fogelmarck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vag och Vattenbyggnadskonst
järnvägsmännens sak att under fortgående
anpassning till tidens krav förbättra och utveckla driften
å de förefintliga banorna så, att järnvägarna allt
fortfarande på ett välsignelsebringande sätt kunna
tjäna näringslivet och kulturutvecklingen.
Bortsett från den offervillighet och den levande
tro på järnvägarnas förmåga att förr eller senare
skapa nya förutsättningar för handel och näringar,
som, särskilt under järnvägsbyggandets första
decennier, satte sin prägel på såväl statsmakternas som
enskildas handlingar ifråga om landets förseende med
järnvägar, torde det mest karakteristiska för
järnvägsbyggandet i landet kunna betecknas med ordet
arbete, ett plikttroget, segt och av skaparglädje
besjälat arbete såväl av de män, vilka haft att leda
arbetena, som av arbetarna, den svenska "rallarkåren".
Ett erkännande härav finner man också inristat på
det granitmonument, som nu finnes rest vid Kåbdalis
mellan Arvidsjaur och Jokkmokk och där det står
"Vid infogandet i S. J. linjesystem av Inlandsbanans
sista länk, vilket skedde nära härintill, reste Kungl.
Järnvägsstyrelsen denna minnessten till
järnvägsbyggnadsarbetets ära".
Ehuru dessa erkännande ord naturligt nog närmast
avsett de män och kvinnor, som verkat vid statens
banbyggnader, hava de sitt fulla berättigande även
ifråga om dem, som arbetat med de enskilda banornas
byggande.
Vid den återblick på den gångna epoken, som
göres här nedan, kommer jag att hålla mig till endast
en av dess mest karakteristiska sidor, nämligen "den
svenska rallarkåren från social synpunkt".
Ehuruväl min erfarenhet icke sträcker sig utanför
statsbanebyggnaderna, är vad som anföres säkerligen i
sina huvuddrag tillämpligt även på den del av kåren,
som arbetat vid de enskilda banbyggnaderna.
Det är nu snart femtio år, sedan jag först lärde
känna rallarna i arbetet. En jämförelse mellan
dåtidens och nutidens rallare är av intresse. I ett
äro de lika, samma sega kraft och arbetsvilja hos
båda, men i moraliskt och kulturellt hänseende är
skillnaden stor och givetvis ännu större, om
jämförelsen utsträcktes till rallaren under
järnvägsbyggandets första decennier. Jag minnes från mina tidigare
pojkår, då järnvägen byggdes i min hemtrakt, huru
man hörde de mest hårresande historier om det vilda
liv, som då levdes av "rallbusarna", som de då
kallades, när ingen av dem var i närheten, historier, vilka
befolkningens respekt för dem broderat ut med stora
överdrifter. Förändringen till det bättre sedan den
tiden belyses bland annat därav, att benämningen
rallare då ansågs nästan som ett skällsord, under det
att den nu för tiden mera är en hederstitel. Att
förbättringen emellertid till stor del sammanhänger med
den allmänna kulturstegringen hos svenska folket är
givet, men även andra orsaker, som beröras här
nedan, kunna skönjas.
Länge dröjde det, innan man i Sverige vågade
tänka på att bygga järnvägar, vilka i utlandet då
redan nått ej obetydlig utsträckning. Men när beslutet
en gång var fattat, satte man igång med en energi
och en kapitalinvestering, som var storartad. En
betydande svårighet erbjöd emellertid bristen på
lämplig arbetskraft, helt naturligt, då folk med yrkesvana
ifråga om sådant grovarbete endast fanns att tillgå
bland dåtidens fåtaliga kanal- och vägbyggare, Man
må betänka, att under den första byggnadstiden
ensamt vid statsbanorna arbetsstyrkan somliga år måste
uppdrivas ända till tio tusen man för
byggnadsplanernas genomförande. Visserligen utfylldes
arbetsstyrkan under de första åren i ej ringa mån med
kommenderingar ur indelta armén eller från
krono-arbetskåren och fångvården, men större delen av
arbetsstyrkan måste dock hopbringas bland folk med
vana vid liknande grovarbete. Det var
huvudsakligen bondpojkar, uppväxta under hårt arbete på åkern
och i skogen, som slogo sig på det nya yrket. Många
voro nog orsakerna härtill men kanske huvudsakligen
en önskan att komma hemifrån, få råda sig själv
och förtjäna en slant för egen del i stället för att på
hemgården under en ofta viljestark farsgubbes
uppsikt slita ut sin ungdom för endast kläder och föda
utan tillfredsställelsen att få känna "slantarna slå
takt mot byxans skinn". Särskilt torde detta varit
drivfjädern för gårdens yngre söner, som hade ringa
utsikt att en gång få sätta bo på egen torva. Rallar {+-+}
nas friska hurtiga sinnelag tyder också på, att ofta
längtan efter frihet och att få lära känna livet från
en vidare synpunkt än hemgården hade att bjuda på,
drivit pojkarna ut på byggena, för att nu icke tala
om äventyrslustan, som nog alltid legat i blodet hos
ungdomen. På detta sätt var det i järnvägarnas
barndom och så har det varit alltjämt ifråga om
rekryteringen av arbetarstammen vid järnvägsbyggena. Ett
belägg för att så varit kan man finna däri, att under
alla tider den övervägande och för övrigt den bättre
delen av järnvägsarbetarna tillhört bondeklassen,
under det att industri och andra näringsgrenar samt
städernas befolkning varit jämförelsevis svagt
representerade såväl kvantitativt som kvalitativt.
Men det var icke uteslutande de obesuttna
bondpojkarna, som drogos till byggena. Ofta lämnade
familjefäderna själva, då den värsta vårbrådskan vid
jordbruket gått över, sommarjobbet åt de hemmavarande
och gåvo sig ut på järnvägsbyggena för att på hösten
återvända med en välbehövlig summa kontanter.
Dessa så kallade "sommarfåglar", som icke ville åtaga
sig vinterarbete, även om sådant bjöds dem, levde
under arbetstiden ytterst sparsamt för att få så
mycket kontanter som möjligt med sig hem. Till
levnadssätt och karaktär mycket olika dessa voro de
arbetare, som icke hade något särskilt, som band dem vid
hemorten och därför, då tillfälle gavs, arbetade året
om vid banbyggena. De voro på sitt sätt rotlösa och
levde ofta, särskilt förr, utan vidare omsorg om
morgondagen. Då de arbetat ihop en slant, ville de
gärna ha roligt för den också, och togo dagen, som den
kom. De knusslade aldrig på pluringarna, vare sig
det gällde egna förnöjelser eller hjälp åt kamrater.
Flotta voro de, så länge pengarna räckte. Ett litet
exempel bland många må berättas. Ett arbetslag i
Norrland, som efter fullbordandet av ett långvarigt
arbete för några årtionden sedan i slutlikvid fick ut
nära tusenlappen per man, lämnade omedelbart
arbetet för att, som det sades ta igen sig en smula. Efter
endast en vecka eller så kommo de tillbaka tämligen
utfestade och ville ha nytt "knog", ty "nu kan en ju
arbeta igen, sen en blitt av med dom förb-de
pengarna". Dock får detta drastiska exempel icke
uppfattas som allmängiltigt. Även bland dessa
"åretrunt-arbetare" fanns det många, som levde förståndigt och
sparade på penningen och som, då de dragit sig ifrån
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
