Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Den svenska »rallarkåren» från social synpunkt, av Hj. Fogelmarck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
banbyggnaderna, kunnat köpa sig en liten gård
någonstädes i hemtrakten och sätta bo för framtiden.
De landskap, från vilka järnvägsarbetarna kommo
i första hand, voro naturligt nog de, där
järnvägsbyggnaderna först bedrevos, således Skåne, Småland
och Västergötland. Sedermera strömmade arbetare
till huvudsakligen från Blekinge, Halland,
Västmanland, Närke och Södermanland. Allteftersom
balibyggnaderna fortskredo mot norr följde den gamla
arbetarstammen i allmänhet med och bildade kärnan
av rallarkåren. Skåningarna, som till en början
utgjorde en mycket betydande del av kåren, släppte så
småningom taget, de tyckte väl landet norrut blev
för magert. Men särskilt smålänningar och västgötar
höllo sig kvar vid byggena upp genom Norrlands
obygder. Det dröjde länge, innan norrlänningarna
lärde sig järnvägsbygge, men under senare årtionden
gjorde sig även de, särskilt västerbottningarna, kända
som goda järnvägsarbetare.
Då man vet, att rallarkåren huvudsakligen
rekryterades ur bondeklassen, är det rätt egendomligt, att
förhållandet mellan bönder och rallare ända in på
senare årtionden var så spänt, något som en och
annan gång under de tidigare skedena tog sig
ganska våldsamma uttryck. Det ser ut, som om det gamla
ordstävet "släkten är värst", även här hade sin
giltighet. Anledningarna härtill voro nog flera och "det
är inte ens fel att två träta". Nog kan det hända, att
de till sin natur sparsamt lagda bönderna
alltemellanåt visade sig ogina och näriga, då rallarna behövde
hyra bostäder av dem eller köpa deras produkter.
Men mången gång under tidigare decennier uppträdde
nog rallarna pockande och mindre hänsynsfullt mot
ortens folk. Antagonismen mellan parterna kan
säkerligen ledas tillbaka till den allra första
byggnadstiden. Nog ville bönderna i orten då gärna ha sin
järnväg, men det var ofta med en viss olustkänsla de
motsågo den tid, då rallarna skulle komma att husera
i trakten. Kanske icke utan grund hade den tidens
rallare rykte om sig att vara ett svårhanterligt och
stridslystet släkte, särskilt som de på den tiden voro
kända för att älska potatisnektarn allt för högt. Man
var därför ofta smått rädd för dem med hänsyn
såväl till hemfriden som icke minst till de unga
döttrarnas jungfruliga säkerhet. Kanske dessa
sistnämnda dock emotsågo de fria, hurtiga rallarnas ankomst
med mera nyfiket intresse än med ängslan. Den
medfödda sparsamhetskänslan och konservatismen
hos bönderna gjorde också, att man icke var hågad
påtaga sig några besvär eller extra kostnader för att
tillmötesgå arbetarna ifråga om bostäder eller
förnödenheter utan full och enligt arbetarnas förmenande
kanske väl riklig ersättning. Och vad den manliga
bondeungdomen beträffade emotsåg den rallarnas
ankomst med bitterhet i sinnet, ty ryktet gick fore om
att rallaren med sitt ledigare och hurtigare sätt och
sin större tilltagsenhet skulle vara en nästan
oslag-bar rival ifråga om det täcka könets bevågenhet.
Dessa omständigheter lade grunden till den länge
rådande antagonismen mellan rallarna och ortens folk.
Men tiderna förändras och vi med dem. Den stigande
kulturen och förbättringen i moraliskt hänseende ej
minst inom rallarkåren gjorde, att förhållandet
mellan här berörda parter under senare årtionden var det
allra bästa. Det var då ofta med ledsnad ortens folk
sågo rallarna draga bort efter slutat bygge. De hade
dock satt sprätt på det eljest enformiga livet i orten.
Ej sällan kände sig en och annan jänta alldeles
särskilt övergiven, där hon ej tog sitt parti och följde
med sin vän.
Bland de omständigheter, som åstadkommit
förändringen till det bättre inom rallarkåren i
moraliskt och socialt hänseende, må särskilt framhållas
fackföreningsrörelsens uppfostrande verksamhet, där
det oavlåtligt strävats efter ej endast att förbättra
arbetarnas ställning i ekonomiskt hänseende utan
också att göra dem till oförvitliga och moraliskt
högtstående samhällsmedlemmar.
En omständighet, som länge stod hindrande i
vägen för höjandet av rallarkåren i moraliskt och
socialt hänseende, var de dåliga bostadsförhållandena.
Under allra första byggnadstiden voro arbetarna
skyldiga att själva skaffa sig tak över huvudet, innan de
fingo påbörja ett avtalat arbete. Där de icke hade
tillfälle hysa in sig i bondstugor eller logera i
varjehanda mer eller mindre okonstlade ekonomibyggnader
på gårdarna, måste de bygga bostäder själva. Dessa
blevo i regel av samma enkla slag, som skogsarbetare
brukade få nöja sig med, ris-, jord- eller timmerkojor
med eldhärd i mitten och rököppning i taket. I dessa
kojor sov man på britsar, bäddade med granris, och
på härden, som aldrig saknade en eller flera
kaffe-pettrar, stekte man sitt amerikanska fläsk, vilket
jämte potatis och bröd var den huvudsakliga kosten
under årtionden framåt. Först så småningom
förbättrades bostäderna, sedan banbygget börjat fritt
tillhandahålla erforderliga byggnadsmaterialier och
till sist kom man därhän, att bostäderna uppfördes
helt och hållet genom banbyggnadens försorg. Så
särskilt mycket bättre blevo icke bostäderna för det,
ty ända till mot slutet av adertonhundratalet byggdes
de efter den principen, att de framförallt skulle vara
billiga, eftersom det icke ansågs rimligt att lägga
ner några större kostnader på bostäder, som endast
skulle komma att användas en kort tid. Detta ansågs
så självklart, att ingen, icke ens arbetarna själva, som
på den tiden icke hade fackföreningarna, som tänkte
för dem, synes hava reflekterat över, att arbetarna på
så sätt år efter år nödgades leva i underhaltiga
bostäder.
Vid statsbanebyggnaderna var det en viss
baracktyp, som blev en slags standardtyp ända till slutet av
förra århundradet, den så kallade 32-mansbaracken.
Denna byggdes av rundtimmer, helst torrfuru, och
var indelad i två rum, vardera med 36 kvadratmeters
golvyta och 2,5 meters rumshöjd. I varje rum fanns
det dubbelbritsar i två våningar för sammanlagt 16
man, för uppvärmning och matlagning fanns i varje
rum en eller två s. k. norskspisar med två kokhål.
Hela möblemanget bestod av ett par små bord samt
några bänkar. Det ansågs, att kostnaderna för en
sådan barack normalt icke borde överstiga ett par
hundra kronor.
Att arbetarna i sådana enligt nutida begrepp
underhaltiga bostäder icke hade lust eller tillfälle till någon
intellektuell förströelse är ju lätt att förstå, då man
tänker på, hur många människor, som skulle vistas i
samma rum. Där skulle de sova, laga sin mat och
intaga sina måltider, och där skulle de svettiga och våta
kläderna torkas, för att icke tala om strumpor och
skor, som hängde på tork över stekpannorna på
spisen. Att luften var "tjock" är förståeligt. Och inte
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
