Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Den svenska »rallarkåren» från social synpunkt, av Hj. Fogelmarck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
här nedan angivna timpenningar — i öre per timme
— vid några av banbyggnaderna, nämligen
Volgsjön—Storuman (V—S),
Gällivare—Porjus—Jokkmokk (G—J), Karungi—Haparanda (K—H), Forsmo
•—Hoting (F—H) samt Västra stambanans
omläggning över Årsta holmar och bangårdsombyggnaderna
i Stockholm (Cst).
Vid ackordsarbete, som alltid användes i den mån
så kunde ske, höllo sig förtjänsterna i regel omkring
trettio procent över timpenningen. Av tabellen
framgår, att timpenningarna stego våldsamt under den
svåraste dyrtiden med kulmen 1920 för att åter
sjunka under de vikande konjunkturerna, som
"fredskrisen" medförde. Sedan mitten av 1920-talet gjorde
Timlöner (ören).
Tidsperiod V—S G—J K—H F—H Cat
9/2 1909- -31/12 1915 44
1/1 1916- -31/7 1916 45 — 45 —- 50
1/8 1916- -31/10 1916 50 50 50 — 55
1/11 1916- -30/4 1917 53 53 53 — 58
1/5 1917- -30/6 1917 58 58 58 — 63
1/7 1917- -31/12 1917 70 72 72 — 75
1/1 1918- -30/4 1918 77 80 80 — 85
1/5 1918- -30/6 1918 87 90 90 — 95
1/7 1918- -30/9 1918 105 110 110 — 120
1/10 1918- -28/2 1919 115 120 120 115 130
1/3 1919- -30/6 1920 125 130 130 125 140
1/7 1920- -31/7 1920 140 150 150 140 160
1/8 1920- -31/3 1921 148 164 156 140 164
1/4 1921- -31/7 1921 130 148 — 121. 148
1/8 1921- -31/12 1921 122 138 — 114 138
1/1 1922- -31/3 1922 114 130 — 106 130
1/4 1922- -30/6 1922 102 118 — 95 118
1/7 1922- -31/12 1922 98 112 — 91 112
1/1 1923- -31/5 1923 94 108 — 87 108
1/6 1923- -30/4 1925 98 105 — 90 105
1/5 1925- -31/12 1929 — 115 — 100 125
sig åter en stigande tendens gällande. Den
bestående stegringen av timlönerna, jämförda med
exempelvis 1909 års timlöner, var som synes
betydligt större än som motsvarade ökningen i de allmänna
levnadskostnaderna under motsvarande tid. Detta
gjorde det möjligt för arbetarna att under
järnvägsbyggnadsepokens senaste skede leva i en betydligt
högre standard än för ett trettiotal år tillbaka och
ännu större var skillnaden, även med hänsyn tagen
till penningvärdets fall, i jämförelse med tiderna i
järnvägsbyggandets barndom, då såsom förut nämnts,
40 skilling à 1 riksdaler riksgäld ansågs vara normalt
för en tolvtimmars arbetsdag.
Livsmedelsförsörjningen för arbetarna var under
skilda tider och vid de särskilda banbyggnaderna
efter omständigheterna ordnad på olika sätt. Den
genomgående principen var, att i trakter, där
livsmedel och andra förnödenheter i erforderlig mängd
och till skäligt pris kunde erhållas hos ortens
handlande, inga särskilda åtgärder borde vidtagas från
banbyggnadens sida för denna angelägenhets
ordnande. I glest befolkade trakter eller i obygder, där
tillgång på förnödenheter hos handlande i orten
saknades eller var allt för knapp, tog banbyggnaden
hand om saken antingen på så sätt, att livsmedel och
andra förnödenheter tillhandahöllos vid
banbyggnadens förråd — vilket särskilt var fallet under den
av världskriget förorsakade kristiden — eller ock
genom att avtal träffades med viss firma i branschen
eller enskild person att i egenskap av "proviantör"
tillhandahålla åt arbetarna behövliga förnödenheter
till av banbyggnaden godkända pris. För att hålla
proviantörens risk inom rimliga gränser åtog sig
banbyggnaden därvid i regel att vid avlöningstillfällena
för proviantörens räkning innehålla så stor del av
arbetslagens likvider, som motsvarade värdet för de
förnödenheter, lagmedlemmarna på förmannens
rekvi-sioner uttagit hos proviantören. Att denne i alla
fall stundom fick "dra veven" för betalningen var
oundvikligt, eftersom han oftast var nödsakad
utlämna varor till nykomna på mynt fattiga arbetslag,
innan de ens börjat sitt arbete och som stundom
drogo iväg utan att komma i arbete. Ett litet
exempel bland många. För ett trettiotal år sedan — för
övrigt sista gången banbyggnaderna anställde
proviantör — fick ett nykommet arbetslag, som åtagit
sig arbete men, likasom ofta var fallet, saknade både
proviant, arbetskläder och penningar, ekipera sig bra
hos proviantören både i mat- och klädväg.
Oförsiktigt nog fingo de även var sin roquefortost, stark
och rivande som det anstod en rallare. Med denna
under armen tågade alla gubbarna iväg för att icke
vidare synas till på arbetsdistriktet. Men det var
länge sedan. Sådana episoder förekommo allt mera
sällan under de sista årtiondena. Rallarnas
mentalitet undergick med tiden även i det hänseendet en
stor förändring till det bättre. Förr i tiden låg det
för rallaren i allmänhet just intet orätt i att lura
handelsmannen, om man så kunde, men i den mån
självaktningen och ansvarskänslan hos rallaren
stegrades, kom han att även i handelsmannen se en
nyttig samhällsmedlem, som hade rätt att bli
respekterad i sin gärning.
Men lika viktigt som det är att kunna erhålla
goda matvaror till skäligt pris, lika önskligt är det
att kunna använda dem på rätt sätt. I det
avseendet inträdde avsevärda förbättringar i och med att
det blev mer och mer vanligt, att kvinnor anlitades
för skötseln av arbetslagens hushåll. Maten blev
bättre lagad och mera omväxlande och mycket, som förr
kastades bort, blev tillvarataget och utnyttjat,
kosthållet blev bättre utan att bliva dyrare.
Ända från järnvägsbyggnadernas första tid och allt
framgent utfördes i regel arbetena på ackord
antingen på s. k. beting eller enligt skriftliga
arbetsavtal. Redan från de allra första byggnadsåren
träffades därvid ackordsuppgörelsen kollektivt med
arbetslaget genom lagförmannen. Byggnadsbefälet
utövade kontroll över att fördelningen av de vid
avlöningstillfällena utfallande likviderna skedde enligt
de grunder, som på förhand hade överenskommits
mellan lagmedlemmarna. Entreprenader i egentlig
mening förekommo i regel icke annat än beträffande
husbyggnader, som nästan alltid utfördes på full
entreprenad. Vid slutet av 1880-talet övergick man
dock för att lindra linjebefälets arbete försöksvis till
att även ifråga om större terrasserings- och
stenar-beten tillämpa entreprenadsystemet, Avtal träffades
då med vissa personer — så kallade "storbasar" —
att i egenskap av entreprenörer utföra alla arbeten
på längre eller kortare sträckor av banlinjen. Dessa
storbasar fingo sedan anställa och avlöna sitt folk
utan inblandning från byggnadsbefälets sida. Dec
dröjde emellertid icke många år, förrän detta system
blivit så impopulärt såväl bland befäl som arbetare,
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
