Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Väg- och vattenbyggnadsingenjörernas utbildning samt något om föreningslivet inom avdelningen, av Wolmar Fellenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väg-och Vattenbyggnadskonst
förts till k. maj :t. Det kan vara av intresse att
framhålla, att ej ens denna lilla utvidgning kunde tänkas
genomförd utan införande av en viss specialisering.
Härmed har jag osökt redan kommit in på den
andra lösningen, nämligen att för möjliggörande av
bibehållandet av fyraårig studietid infora specialisering
av studierna.
Det brukar sägas, att specialisering kan lämpa sig
för större länder med större möjligheter till val av
olika verksamhetsområden än vårt land. Häremot
torde kunna anföras, att antalet i vårt land
erforderliga väg- och vattenbyggnadsingenjörer redan nu är
så stort, att tillräckliga tillfällen till val av olika
verksamhetsområden torde förefinnas. Jag menar nu
ej med specialisering, att man redan på högskolan
skulle helt inrikta sig på någon viss av fackets många
grenar, utan specialiseringen skulle innebära en
möjlighet till 3 à 4 studieriktningar.
Det gjordes visserligen för något tiotal år sedan
under några år vid väg- och
vattenbyggnadsavdelningen försök med en uppdelning i studieriktningar,
men denna uppdelning var för grundgående för att
överhuvudtaget kunna kallas för specialisering. Det
blev en oriktig etikett i avgångsbetyget, då det
angavs, att vederbörande tillhört studieriktningen den
och den, då hela specialiseringen endast bestod uti
att vederbörande utfört examensarbetet i läroämnet
det och det och i samma läroämne under sista
läroåret utfört något mera omfattande övningsarbete än
kamraterna, som ej tillhörde samma studieriktning.
Denna anordning övergavs därför snart nog.
Numera finnes endast den obetydliga
specialisering, som ligger i olika beläggning av vissa valfria
ämnen samt i examensarbetet, men i de tekniska
huvudämnena (ofta — ehuru i viss mån oriktigt —
kallade tillämpningsämnena) äro kurserna, med
avseende på både föreläsningar och övningar, för alla
väg-och vattenbyggare desamma.
Den specialisering, som jag åsyftar och som snart
110g måste genomföras, skulle bestå i att de tekniska
huvudämnena uppdelades — så att säga horisontalt
— i två kurser, en allmän kurs och en specialkurs.
De allmänna kurserna skulle vara obligatoriska för
alla, under det att varje studerande finge — i viss
utsträckning enligt eget val — belägga ett visst antal
specialkurser eller, kanske hellre, ett visst timtal i
dylika kurser. Studiet av specialkurserna skulle
huvudsakligen förläggas till det fjärde studieåret.
Som det nu är, äro de tekniska huvudämnena
alltför få, för att en sådan anordning skulle kunna på
rationellt sätt genomföras, men en, så att säga, vertikal
uppdelning eller klyvning av dessa ämnen är av
andra skäl nödvändig. En professor borde ju vara
specialist och detta helst på hela sitt ämne, men detta är
ju numera sällan möjligt.
Det borde snart nog finnas professurer — eller
åtminstone speciallärarbefattningar med egna
laboratorier — i följande ämnen:
1. graf ostatik och hållfasthet samt byggnadsstatik,
2. byggnadsteknik och allmän byggnadslära,
3. byggnadsmateriallära,
4. geoteknik och grundbyggnad,
5. stadsbyggnad.
6. husbyggnad,
7. geodesi med fotogrammetri,
8. vägbyggnad,
9. kommunikationsteknik,
10. allmän vattenbyggnad med grundläggande och
speciella hjälpvetenskaper,
11. vattendragsteknik,
12. vattenvägsteknik,
13. sanitär vattenteknik (vatten- och
avloppsledningar),
14. brobyggnad, stålkonstruktioner,
15. brobyggnad, betongkonstruktioner.
En del av dessa lärarbefattningar skulle hava
undervisning även inom andra fackavdelningar, men
de flesta skulle tillhöra avdelning V.
Alla dessa läroämnen skulle vara horisontaldelade
såsom förut angivits, dvs. i en allmän och en
specialkurs. I första hand skulle ämnena 1, 2, 5, 7, 8, 9,
10, 13, 14 ocli 15 vara professurer, men
speciallärar-befattningarna skulle vara så högt avlönade, att
befattningarna i de flesta fall kunde anses som
innehavarens huvudsyssla.
För att något illustrera min avsikt skall jag anföra
följande förslag till val av specialkurser:
I. (konstruktörer för "lågbyggnad"):
1, 2, 3, 4, 10, 11, 12/
11. (konstruktörer för "högbyggnad"):
1, 2, 3, 6, 9, 14, 15.
III. (kommunalingenjörer):
5, 6, 7, 8, 9, 10, 12, 13.
IV. (arbetsledare):
2, 3, 4, 6, 7, 8, 11, 15.
Det skulle sålunda, enligt denna preliminära
uppställning, i de olika fallen bliva 7 à 8 specialkurser.
Då föreläsningstiden i specialkurserna väl i medeltal
skulle bliva omkring 2 termin-veckotimmar, skulle
detta innebära en föreläsningstid av ca 15
terminveckotimmar. Då även en del andra ämnen måste
studeras inom 4: de årskursen, synes det därför bliva
nödvändigt utsträcka undervisningen i denna årskurs
över vårterminen. För att ej hopa för många ämnen
på en gång, skulle en del specialkurser förläggas helt
till höstterminen och de andra helt till vårterminen
i 4:de årskursen.
Jag har sålunda kommit till, att man ej heller
genom införande av specialisering kan undvika en
förlängning av studietiden. Denna förlängning skulle
emellertid endast innebära, att examensarbetet finge
utföras under någon del av ett femte år. Härigenom
skulle ock examensarbetet bättre än nu komma att
motsvara det tyska diplomarbetet. Valet av
examensarbete skulle givetvis ske inom något av de
läroämnen, i vilka specialkurs valts. Det skulle
visserligen kunna förberedas tidigare, men det
huvudsakliga arbetet å detsamma skulle utföras först sedan
godkänt betyg erhållits i alla obligatoriska
läroämnen och enligt vissa regler valda specialkurser.
Såsom det nu är, kan ofta examensarbetet icke anses
motsvara den betydelse, som examensstadgan velat
tillägga detsamma.
Vad innebär nu denna specialisering? Den
behöver ej alls innebära någon skylt för livet, att
vederbörande vid högskolan specialiserat sig så och så
och ej duger till något annat. I avgångsbetygen
skulle endast vid de resp. ämnena angivas, om bety-
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
