Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Årsmötes- och jubileumsnummer - Väg- och vattenbyggnadskonst - Väg- och vattenbyggnadsingenjörernas utbildning samt något om föreningslivet inom avdelningen, av Wolmar Fellenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
get gäller allmän kurs eller specialkurs eller, om man
så hellre vill, lägre eller högre kurs. Redan nu
angives i vilket läroämne examensarbetet utförts, och
detta verkar redan det som en viss
specialiseringsstämpel, i många fall mera iögonfallande och för den
oinvigde mera utmärkande, än vad som motsvarar
examensarbetets omfattning och betydelse i
vederbörandes utbildning.
Jag har sålunda kommit till, att en mot tidens krav
svarande utbildning av väg- och
vattenbyggnadsingenjörerna kräver såväl någon ökning av studietiden
som en viss specialisering.
Jag har svårt att förstå de betänkligheter, som ofta
uttalas mot även en mindre förlängning av
studietiden. Om man jämför ingenjörernas utbildningstid
med studietiden inom de flesta andra "lärda yrken",
måste man ju finna, att den nuvarande
utbildningstiden är kort. Skulle ingenjörsvetenskapen vara
enklare eller lättare än t. e. läkarvetenskapen och
juridiken? Eller är yrket mindre ansvarsfullt än läkarens
resp. domarens? Kanske anses, att läkaren är "färdig"
efter sina 7 à 9 studieår eller att domaren eller
advokaten är "utlärd" efter sina 5 à 6 studieår (till jur.
kand.), och att det endast för ingenjören är så
nödvändigt att så snart som möjligt komma ut i
praktiken. Nej, även läkarna och juristerna hava åtskilliga
praktikår erforderliga utöver nämnda studietider.
Man säger ofta: högskolan skall endast lägga en
grund, som vederbörande sedan kan genom
självstudier bygga vidare på. Det kan låta bra, men är det
ej fördelaktigare, om denna grund är solidare, så att
man lättare och säkrare kan bygga vidare på
densamma?
För de högst begåvade betyder grundligheten i
högskoleutbildningen i ingenjörsämnena ej så mycket.
De klara sig alltid. Men de medelmåttigt begåvade —
och sådana finnas gunås trots den nuvarande skarpa
gallringen vid inträdet till högskolan — skulle
givetvis för sin kommande verksamhet hava en stor
lättnad genom en grundligare utbildning. Många av
dem skulle därigenom gå längre, än de med
nuvarande utbildning komma. Självstudier äro bra och
nödvändiga, men det är ej allom givet att utan impulser
framgångsrikt bedriva dem. Men den av mig här
åsyftade grundligare och längre utbildningen avses
ej mycket mera än att giva dessa ökade impulser.
Jag har förut talat om det märkbara
framåtskridandet hos de studerande under de sista studieåren. Med
ännu ett halvt års studier under erfarna lärares
ledning skulle detta framåtskridande säkerligen för de
flesta fortsätta raskare än under samma tid med
praktik och självstudier. Självstudier bliva ej alltid
av. Det finnes ingenjörer, som ej ens titta på allmän
teknisk litteratur, åtminstone de första åren efter
Teknis, som ej ens äro medlemmar av Svenska
teknologföreningen eller hålla Teknisk tidskrift!
Många av de äldre kamraterna, som tänka ocb
yttra sig i denna sak, döma nog för mycket efter sig
själva. Det ligger i sakens natur, att de flesta, som
intressera sig för dessa frågor eller erhålla uppdrag
att utreda dylika frågor, kommit till en viss
framskjuten ställning i livet och detta tack vare en
begåvning över medelmåttan. De ha rett sig bra och
lyckats med självstudier samt förringa kanske på
grund härav betydelsen av grundligare
högskoleutbildning; men tänka de verkligen därvid på alla de
andra med mindre möjligheter och förmåga i detta
hänseende?
Det är ofantligt mycket lättare att i 20-årsåldern
under erfaren ledning och ett visst milt tvång
inhämta kunskaper än att senare i livet inhämta
motsvarande kunskaper genom självstudier. Den ökade
träningen i tekniskt tänkande under den ökade
studietiden ökar ock utsikterna till framgång i de
kommande självstudierna och ger säkerligen också en
säkrare inriktning till ett framgångsrikt arbete i
praktiken.
Ju bättre vi kunna rusta de unga väg- och
vattenbyggnadsingenjörerna för deras framtida värv, ju
mera befordra vi vårt yrkes och våra yrkesbröders
ställning.
Det troddes en gång, att Sverige var överbefolkat;
man emigrerade. Man har nu funnit, att vi —
kanske tack vare teknikens framsteg — kunna föda en
avsevärt, kanske flera gånger, större befolkning än
den nuvarande. Man börjar inse, att
nativitetsminskningen var en olycka, och att varje nyfödd
individ är av värde för landet. Man mäter ett lands
eller ett folks styrka till stor del efter dess numerär.
En stormakt måste vara relativt stor.
Kunna kanske motsvarande tankar i viss mån gälla
ingenjörsyrket. Man var rädd för
ingenjörsproletariat och bromsade utbildningen. 1906 års framsynta
kommitté förordade intagande på Teknis redan då
av 300 nya studerande varje år, men 1911 års riksdag
nedsatte antalet till 150. Sedan har man försiktigt
ökat något och har nu efter över 25 år kommit till
ca 270 om året. Man vill nu gå ännu längre och även
Chalmers har erkänts som högskola och något
utvidgats. Jag tror, att detta är riktigt, varje väl
utbildad ingenjör är av värde för yrket. Man mäter
numera — kanske mera än förr — ett yrkes styrka
efter dess numerär.
Vad jag här sagt om ingenjörsyrket i allmänhet
gäller enligt mitt förmenande i minst lika hög grad
väg- och vattenbyggareyrket. Jag tror ej på ett
ingenjörsproletariat — allra minst inom väg- och
vatten. Väg- och vattenbyggarna äro så allmänt
användbara — även efter den lilla specialisering jag
förut talat för. Det finnes så många andra områden,
där ett eventuellt överskott skulle få god och nyttig
användning. Talet om överkvalificerad arbetskraft
är enligt mitt förmenande en olycklig uppfinning.
Särskilt om ingenjörskraft är det i regel i hög grad
otillämpligt.
Alltså: gärna ett ökat antal väg- och
vattenbyggnadsingenjörer, men ej på bekostnad av kvaliteten.
De senare årens ökningar av antalet studerande vid
tekniska högskolan hava emellertid varit olyckliga,
då desamma ej motsvarats av tillräcklig ökning av
lärarkrafterna m. m. Då högskolan fick rätt att öka
antalet nyintagna, blott detta ej skulle förorsaka
statsverket ökade kostnader, var säkerligen
meningen, att ej heller utbildningen skulle försämras.
Att så skulle ske var emellertid rätt naturligt: att
inom en ram av lärarkrafter och byggnader m. m.
ursprungligen avsedd för 150 studerande pr år, intränga
bortåt det dubbla antalet måste ju hava dylik följd.
Det är mycket beklämmande. Vår högskolas stolt-
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
