Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 9 april 1938 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
förändringar. Det talades sålunda bl. a. om
monarkistisk rörelse inom officerskåren och om oenighet
både mellan detta och partiet samt i fråga om
utrikespolitiken, särskilt rörande förhållandet till
Italien och hållningen till det spanska kriget.
Åtminstone utåt förflöt likväl allt lugnt. Men att en
betydelsefull dragkamp ägt rum bakom den
auktoritära statsledningens kulisser torde dock vara
otvivelaktigt. Hitlers maktställning blev emellertid genom
det skedda ytterligare befäst, likaså Görings. Det
torde för övrigt ej förhålla sig så att arméledningen
besegrats av partiledningen. Det militära inflytanclet
på utrikespolitiken har i stället snarast stärkts. Men
inom armén har en förskjutning ägt rum till de
gam-malpreussiskt konservativa elementens nackdel.
I utrikespolitiken ansågs förändringen i allmänhet
komma att innebära en seger för anhängarna av
en mera aktiv utrikespolitik, vilken skulle mött
motstånd såväl från den försiktige von Neurath som från
den förutvarande arméledningen. Senare händelser
synas snarast ha styrkt denna förmodans riktighet.
De som gjort gällande att de tyska
omgrupperingarna av den 4 februari voro uttrycket för en samling
som förebådade en större aktion utåt, syntes få rätt,
då Hitler den 12 februari tog ett uppseendeväckande
steg till fullständig omdaning av Tysklands
förhållande till Österrike. Nämnda dag hade Österrikes
förbundskansler von Schuschnigg och utrikesminister
Schmidt hastigt kallats till en konferens med Hitler
på Berchtesgaden. Följande dag proklamerades
att enighet nåtts mellan de bägge regeringarna
beträffande tillämpningen av det tysk-österrikiska
"vänskaps"-avtalet av den 11 juli 1936. Bl. a. skulle
politisk amnesti utfärdas i Österrike och den
nationalsocialistiska rörelsen i landet bli representerad i
regeringen. Efter vad man senare erfarit hade
Schuschnigg måst falla till föga inför ett verkligt
tyskt ultimatum med inmarschhot. Avsikten var att
den österrikiska nationalsocialismen gradvis skulle
genomsyra det offentliga livet i Österrike, därefter
övertaga makten och efter en folkomröstning
genomföra Anschluss till Tyska riket.
Denna plans genomförande hindrades emellertid
därigenom att Schuschnigg och hans anhängare efter
dennes återkomst samlade sig till motvärn och
försvar för den hotade katolska austrofascismen och
Österrikes oavhängighet. De straffåtdömda,
respektive i koncentrationsläger förvarade österrikiska
nationalsocialisterna blevo visserligen frigivna och den
österrikiska rörelsens främste man,
Wien-advokaten Seyss-Inquart, utnämndes till inrikesminister.
Schuschnigg inledde emellertid samtidigt en både
diplomatisk och inrikespolitisk motoffensiv. Läget
blev inom kort mycket spänt.
I det stora tal, som Hitler slutligen söndagen den
20 februari — i stället för den 30 januari — höll
inför den för detta ändamål sammankallade tyska
riksdagen, berördes förhållandet till Österrike endast
med lätt hand. I huvudsak uppehöll sig rikskanslern
och ledaren vid vad som under de fem åren
åstadkommits i riket. Dessutom proklamerades i talet
tydligt ett anspråk på att utöva skyddsmakt även för de
"tio millioner tyskar", vilka leva utanför rikets
gränser. Adressen till såväl Österrike som
Tjeckoslovakien var uppenbar.
Hitlers tal sammanföll — och var icke helt utan
samband med den engelska ministerkris — varom
mera nedan — vilken medförde Edens avgång som
brittisk utrikesminister. Denna engelska
kursförändring gav Tyskland större handlingsfrihet. Det tal,
som Schuschnigg å sin sida höll den 24 februari, var
emellertid fyllt av österrikisk självhävdelse gent emot
tyska regeringens anspråk på kontrollställning. Det
var tydligt att överenskommelsen i Berchtesgaden
icke hade löst motsättningen. En kris närmade sig.
Den skärptes genom att Schuschnigg under sitt
sökande efter bundsförvanter även närmade sig den
sedan uppropet i februari 1934 illegala
austro-marxismen. Detta var en direkt utmaning både mot
den österrikiska nationalsocialismen och mot tyska
riksregeringen.
Den avgörande krisen inträdde den 9 mars. I ett
tal i Innsbruck proklamerade Schuschnigg plötsligt sin
avsikt att inom några dagar — till den 13 mars —
anordna en folkomröstning på frågan om Österrikes
oberoende. Själva omröstningsfrågan var emellertid
avsiktligt oklart formulerad och röstningen dessutom
icke på något sätt förberedd. Inrikesministern
Seyss-Inquart var icke ens underrättad om planen. Det var
tydligt att omröstningen — från vilken årsklasserna
under 24 år, där nationalsocialisterna hade djupa
försänkningar, voro uteslutna — skulle komma att
försiggå under starkt valtryck, varjämte meningen var
att röstningsresultatet, trots uttalandets allmänna
formulering, skulle komma att tolkas som ett
förtroendevotum för Schuschniggs regim. Dennes plan gick
antagligen ut på att genom skapandet av ett kritiskt
läge frampressa stöd från västmakterna och
eventuellt även från Italien.
Dessa planer kunde emellertid ej förverkligas, då
situationen nu plötsligt växte Schuschnigg och hans
män över huvudena. De under åratal vidmakthållna
fördämningar mot den österrikiska
nationalsocialismen, som ett par veckor förut öppnats, kunde nu
ej åter stängas. Det desperata försöket att söka stöd
hos de marxistiskt sinnade arbetargrupperna
framkallade på ett par dagar en situation, som kom
mycket nära inbördeskriget. Denna yttersta tillspetsning
förekoms emellertid genom ett snabbt ingripande
med maktmedel från tysk sida. Fredagen den 11
mars, den kritiska dagen, tvangs Schuschnigg först
att uppskjuta förverkligandet av sitt
omröstningsprojekt och därefter att själv avgå och överlämna
regeringsmakten till Seyss-Inquart. Denna förändring
framdrevs genom en samverkan mellan en
nationalsocialistisk kupp i huvudstaden och tvenne tyska
ultimata med hot om omedelbar inmarsch. Genom
att Schuschnigg — som förklarade sig "vika för
våldet" — på detta sätt kapitulerade, undveks i varje
fall blodsutgjutelse. Även förbundspresident Miklas
måste falla till föga.. Den nye regeringschefen
Seyss-Inquart anhöll därefter omedelbart om tysk
militär-hjälp "för ordningens upprätthållande", och från
natten mellan den 11 och den 12 besattes hela det
österrikiska territoriet med utomordentlig hast av tyska
stridskrafter, vilka på de flesta håll mottogos med
jubel. Hitler utfärdade den 12 en proklamation, vari
de vidtagna åtgärderna motiverades och Anschluss
förkunnades som ett redan fullbordat faktum.
Därefter begav han sig själv till Österrike och mottogs
den 14 mars under massornas jubel i Wien. Redan
den 13 hade anslutningen givits omedelbar lagkraft
144
16 APlllL 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
