Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 16. 23 april 1938 - Stockholms örlogsstationsfråga, av Harald Åkermark, Torsten Hagman och Harry Sandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
att på ett mer eller mindre bestickande sätt kritisera
den slutligen valda platsen. Och det gör man också
med friskt mod och hittills alltid med den negativa
framgången att frågan uppskjutes. Med hänsyn till
den utomordentligt goda tillgången på platser blir
ju också de missnöjdas antal alltid betydligt mycket
större än de nöjdas, vare sig det gäller
markägarin-tressen eller mera objektiva synpunkter på
problemet. Man får därför alltid lätt den uppfattningen,
att det inom allmänna opinionen finns en stark
majoritet mot den valda platsen.
Att tillgången på lämpliga platser varit god
framgår av kartan, fig. 1.
Det är naturligtvis ingen tillfällighet, att flertalet
platser ligga inom en inre cirkel, dvs. närmare
huvudstaden. Härför tala både ekonomiska och andra skäl.
Jag återkommer till den saken i det följande. Att de
diskuterade platserna företrädesvis äro samlade
innanför Vaxholm beror på att det förr uppställts som
ett enhälligt militärt krav, att stationen skulle vara
förlagd innanför Vaxholms fästning. Lidingön har
vidare varit särskilt omtyckt, inte endast på grund
av de lägre anläggningskostnaderna utan även därför,
att man där kommer ifrån särskilda befästningar mot
ett anfall från landsidan. Förr i tiden höll man
ganska styvt på att stationen inte borde ligga på
fastlandet, men det kravet synes man numera ha
släppt efter på.
För att emellertid återgå till historiken, inträdde
år 1918 ett slags mellantillstånd, som medförde att
frågan inte längre blev så brännande. Då beviljade
nämligen riksdagen anslag att bygga Gustaf V:s
docka på Beckholmen. Riksdagen uttalade dock i
detta sammanhang, att anslaget ej finge tydas som
ett ståndpunktstagande till frågan rörande
stationens slutliga förläggning, utan denna fråga måste
fortfarande anses öppen och oavgjord.
Nedrustningen 1925 avtrubbade i någon mån
marinmyndigheternas flyttningsintresse, därför att
utrymmessynpunkterna ej längre gjorde sig gällande
med samma styrka som förr. Moderniseringskraven
kvarstodo dock alltjämt, och det är ju ganska
belysande, att marinens högsta sanitära myndighet år
1926 framhöll, "att de hygieniska förhållandena å
flottans station i Stockholm ingalunda motsvarade
tidens fordringar och säkerligen hade menligt
inverkat på manskapets hälsotillstånd. Ej blott gamla,
murkna logementsfartyg utan också ur hygienisk
synpunkt utdömbara kaserner hade", framhöll
marinöverläkaren, "under en lång följd av år måst användas för
inkvarteringen. Uppskovet med hygieniska
förbättringar hade vållat avsevärda olägenheter och genom
den fortsatta användningen av Vanadis rent av ökad
sjuklighet jämte sannolikt ökade ersättningsbelopp
för under militärtjänsten ådragna sjukdomar". Några
år tidigare hade också stationsbefälhavaren i en
skrivelse till försvarsministern fritagit sig från ansvaret
för de svårigheter, som kunde inträffa på grund av
de underhaltiga kaserneringsförhållandena.
Vad beträffar varvet har marinförvaltningen
framhållit, hurusom verkstäderna och därmed förbundna
anordningar vore i hög grad otillfredsställande samt
att under rådande förhållanden ekonomisk varvsdrift
ej läte sig genomföra. Ämbetsverket framhöll
därjämte, att på grund av den ovisshet, som under
decennier rått rörande flottans stations i Stockholm öde,
hade mycket ringa kostnader kommit att nedläggas
på varvets förbättrande och modernisering,
varigenom detsamma blivit alltmera omodernt och
oekonomiskt i drift. Även arbetarnas berättigade krav på
hygien, trevnad och säkerhetsanordningar i arbetet
hade i mycket ringa grad kunnat tillgodoses. Det
kan ju i detta sammanhang också förtjäna påpekas
det ur ekonomiens och rationaliseringens synpunkt
ogynnsamma förhållandet, att örlogsvarvet är beläget
på båda sidor om en livligt trafikerad farled.
Då några nämnvärda förbättringar ej sedermera
vidtagits, kan det ju redan nu, utan att därför
föregripa den historiska redogörelsen, konstateras att vi
befinna oss i ett läge, där det inte längre går att
hålla saken flytande på pappersutredningar och
diskussionsinlägg. En modernisering måste ovillkorligen
äga rum, antingen genom att lägga ner pengar på
den nuvarande anläggningen eller genom att flytta
stationen. I 1936 års försvarsbeslut uttalade också
riksdagen, att åtskilliga skäl talade för att en
flyttning skulle innebära den riktigaste lösningen.
Fördröjdes frågans avgörande kunde dock ett tidsenligt
ordnande av förläggningen på Skeppsholmen icke
längre avvisas.
Återta vi den historiska tråden, väcktes den
slumrande flyttningsfrågan till nytt liv år 1929, då
Allmänna sparbanken genom dotterbolaget Herserud
gjorde sitt bekanta erbjudande om fri mark för en
station vid Sticklinge å Lidingö. I rättvisans
intresse bör erkännas, att bolaget ej omgav sitt anbud
med några förskönande omskrivningar, utan klart
och tydligt sade ifrån, att det hoppades på
värdestegring av dess angränsande områden.
Detta förslag framlades i ett psykologiskt
ögonblick. Nu kom nämligen en helt ny faktor med i
diskussionen, nämligen faran för luftbombardemang,
i vilket sammanhang också brandrisken för Nordiska
museet åberopades. Det blev liv och rörelse i
pressen och inom allmänna opinionen över huvud
taget, motioner i riksdagen m. m. Resultatet blev att
1929 års riksdag anhöll om en utredning. I sin
skrivelse framhöll emellertid riksdagen, att med hänsyn
till faran från luften funnes inga tvingande skäl till
en flyttning. En flyttning vore ej heller absolut
nödvändig ur andra synpunkter, men under alla
omständigheter borde frågan lösas snarast möjligt, "enär ett
uppskov med varvets modernisering medförde
allvarliga olägenheter och betydande merkostnader för
kronan". Jag tillåter mig understryka, att detta
uttalande gjordes år 1929, alltså för 9 år sedan.
Så tillkom 1929 års utredning, där de sakkunniga
utgjordes av nuv. statsministern, ordförande,
överdirektören dr Hugo Hammar, chefen för marinstaben,
amiral O. Lybeck, och marindirektör I. Falkman.
Utredningen avlämnade sitt betänkande efter
omkring 6 månaders arbete, ocli kom till den slutsatsen,
att några absolut tvingande skäl till flyttning ej
förelåge, evad det gällde faran från luften eller andra
skäl. I och för sig vore emellertid en flyttning
önskvärd, men de ekonomiska synpunkterna måste bliva
utslagsgivande. Vid en granskning av de
ekonomiska förhållandena fann utredningen, att en
flyttning ställde sig något billigare än modernisering på
nuvarande plats och föreslog också enhälligt flyttning.
Av epokgörande betydelse blev utredningens
överenskommelse med Stockholms stad angående över-
16 april 1938
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
