Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 4 juni 1938 - Husbyggandet en ingenjörsuppgift, av G. Chatillon-Winbergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 1.
slutna till ett centralt värmeledningssystem. De
ventileras medels springventiler under fönsterbänken
såsom luftinsläpp och utsugningskanaler, som ansluta
till en elektriskt driven fläkt i vinden.
Den bärande byggnadsstommen.
Vi gå nu till en undersökning av den bärande
stommen. I detta fall är den en kombination av
tegelmurverk och järnpelare såsom vertikalt bärande organ.
De horisontella bärverken, mellanbottnarna, äro
samtliga av betong. Yttermurens funktioner äro
väsentligen tvåfaldiga, nämligen dels att bära belastningar,
dels att åstadkomma den nödiga rumsomslutningen
utåt och skyddet mot yttre atmosfärens och klimatets
påverkan. Väggtjockleken i yttermuren är å ritningen
angivet med 0,42 m, eller l1/» stensmur av s. k.
10"-lättmurtegel. Teglet är ett av de tidigast och
fullständigast standardiserade byggnadsmaterialen.
Formatstandard är f. n. i mellersta Sverige 7,5 -12-25 cm.
Den normala hållfastheten hos lättmurtegel är 200
kg/cm-, motsvarande alltså hållfastheten hos
medelgod betong, som man i pelare kan belasta med 30—40
kg/cm2 Tillåtna påkänningen på tegelmurverk utgör
emellertid endast 7—10 kg/cm-, allt efter murbrukets
beskaffenhet. Som känt sjunker murverkets
hållfasthet relativt teglets i hög grad genom inverkan av
bruksfogarna. Murhållfastheten utgör i runt tal
endast femtedelen av tegelstenens hållfasthet. Man
tillvaratager sålunda ganska dåligt själva teglets i sig
mycket goda hållfasthetsegenskaper. Tekniken har
ännu icke lyckats lösa frågan, hur bruksfogarna skola
utföras, för att man skall slippa ifrån denna
hållfasthetsförlust.
Uppgifter för tegeltekniken.
Dispersionen inom en provningsserie för tegel är
ofta ganska stor, och detta förhållande är givetvis en
faktor, som medverkar till uppställande av en
relativt stor säkerhetsmarginal vid bestämning av teglets
påkänningar. Den stora spridningen i
hållfasthetsresultaten sammanhänger påtagligen med sättet för
teglets tillverkning. Teglet brännes nu liksom
längesedan i ringugnar, i vilka råteglet inlägges
sektionsvis och där eldningen drives varvet runt i successiv
följd med teglets instapling och urtagning ur ugnen.
Förbränningen regleras genom bränslepåfyllning efter
mycket primitiva metoder, som ingalunda borga för
någorlunda likformig temperatur i sektionens olika
delar. Vid det färdigbrända teglets urtagning ur
ugnen sker en utsortering efter okulärbedömning,
men denna kan icke med säkerhet garantera något
bestämt i avseende på medelkvaliteten. Det vill
förefalla som om man skulle kunna uppnå helt annan
jämnhet i kvalitet och säkrare innehållande av önskad
hållfasthet, om tegelbränningen utföres à la
löpande-bandtillverkning, varvid råteglet pålägges i ena änden
och successivt införes i brännzonen, där temperatur
och passeringstid kunna exakt regleras. Vid
bandmetoden skulle man också kunna eliminera en
avsevärd del av de handtransporter, som tynga den
vanliga tillverkningsmetoden.
Transporten av tegel från bruken till
byggnadsplatsen sker numera per bil direkt utan omlastning.
Nästa steg i transportrationaliseringshänseende vore
att från det löpande bandet vid brännugnen lasta
teglet direkt på speciella flak eller i lådor, som från
lastbilen kunde med sitt innehåll lyftas med krän direkt
upp till den plats, där muraren skall lägga in stenen.
280
4 juni 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
